Hufvudstadsbladet, 3.5.1979
SAMBO som term för parterna i ”ett äktenskapsliknande förhållande” får grönt ljus av prof. Thors i dagens språktext. Det finns inte någon större risk för förväxling med den ”sambo” som uttalas med kort o, påpekar han.
En skogsexpert i Österbotten har haft vänligheten att skicka xeroxkopior av två ställen i doktorsavhandlingar från 1700-talet som författats vid Åbo Akademi.
De är bägge skrivna av österbottniska studenter den ena 1747 av Eric Juvelius, den andra 1777 av H. H. Aspegren. I bägge förekommer ordet lämna i en betydelse ”förbli”, vilken någon gång har behandlats i denna spalt. Den är nämligen vanlig i nutidens österbottniska dialekter och kan nästan sägas tillhöra den österbottniska varianten av riksspråket; i vår har jag sett lämna ”förbli” i många österbottniska studentuppsatser.
Juvelius skriver ”lämna (dvs. ”bli kvar”) topparne af flera furor a bortrutnas och skämma marken”. Aspegren åter ”låta Åkern lemna osådd”. Insändaren vill veta, om denna användning av lämna förekom allmännare under 1700-talet eller om de båda avhandlingsförfattarna var påverkade av sin hembygds språk – Juvelius var från Nykarleby, Aspegren från Pedersöre.
I fornsvenskan och ännu i 1600-talets svenska riksspråk förekom lämna i betydelsen ”bli kvar, förbli”. För lämna i nutida betydelse (finskans jättää) brukades ordet leva (jämför engelskans leave), som vi ännu har ett minne efter, nämligen i kvarlevor. Efter 1600-talet finns det bara enstaka exempel på det gamla bruket av lämna ”förbli” i riksspråket.
Dock fanns detta i bibelöversättningarna från 1541 och 1703, och man kan därför tänka sig att det inte föreföll de akademiska fäderna i Åbo på 1700-talet alltför främmande; Juvelius avhandling lades för övrigt fram för österbottningen professor C. F. Mennander, som nog bör ha känt sin hembygds språkbruk. Jag tror emellertid att de båda avhandlingsförfattarna var påverkade av sin hemtrakts språkbruk.
Jag tackar insändaren, österbottning liksom jag, för de intressanta exemplen.
Till helt nutida förhållanden anknyter dagens andra fråga: ”Vad skall man kalla ett förhållande där två personer lever ihop utan att formellt vara gifta?”
Frågan har dryftats av nordiska juridiska experter, men än så länge har man inte nätt något resultat. På finska kallas förhållandet avoliitto. På svenska brukar man ju tala om att par ”lever ihop ”, de har som det brukar heta ”ett äktenskapsliknande förhållande”. Emellertid har ordet sambo dykt upp, särskilt i Sverige, som beteckning för en av parterna (”hon är hans sambo”), och det kan rekommenderas, det bör uttalas med långt o (som t.ex. i borgåbo) såsom prof. Bertil Molde nyligen påpekat. I praktiken behöver man väl knappast räkna med sammanfall med sambo ”avkomling av neger och indian” – detta ord har för övrigt kort o.
En frågande har skickat in flera exempel på dåligt språk i annonser. Av dem skall jag i dag ta upp ordet mulle. I en annons heter det ”mullebog med ben”.
Mulle är rimligtvis ett direkt län från finskans mulli ”ungtjur” (dialektalt även: kviga). Det verkar förbluffande att se det i svensk text. Det bör heta: ungnötsbog; ungnöt är en allmänt brukad term i charkuteribranschen.
”Vilket ord skall man använda för det finska kalvo, när man avser det genomskinliga ark man skriver på vid användning av overheadprojektor? Har hört ord som film och transparang.”
Transparang är det ord som jag skulle använda för en dylik: film leder tanken till något annat. Själva projektorn brukar, förutom ”overheadprojektor”, kallas skrivprojektor.
Hufvudstadsbladet, 10.5.1979
Från sammetsfarmare till tallkottar spinner prof. Thors träden idag, och däremellan hinner han med det dubbeltydiga adjektivet ”styv”.
Vill ni fråga om något annat står språkspalten alltid öppen för brev från läsekretsen. Dagboken vidarebefordrar dem till prof. Thors.
Särskrivning eller sammanskrivning av ord vållar inte sällan problem. En insändare har funnit några exempel i annonser: Sammet farmare, Nappa kjolar, Crimplene kjolar.
De citerade fallen skall samtliga sammanskrivas: nappakjolar, sammetsfarmare osv. Alla är typiska sammansättningar (de uttalas som sådana), och alla har det gemensamt att förra leden fungerar som en bestämning till den senare, inte som självständigt ord. Vi kan jämföra de här fallen t.ex. med vadmalsbyxor, frottéhanddukar, yllehanddukar – typiska sammansättningar, som knappast någon skriver som två ord.
Till ett par i mitt tycke fula fennicismer i annonser återkommer jag snarast.
En annan frågeställare har fäst sig vid ett uttryck i ett idrottsreferat: N.N. styv ung skidåkare. ”Hur skall man gardera sig mot att sådana uttryck missförstås?”, frågar han, men han säger också: ”Den positiva innebörden i meningen torde förstås av de flesta”.
Grammatiken hjälper oss inte i det här fallet. Det är sammanhanget som skall leda tankarna i rätt spår. Om det hade stått ”styv gammal skidåkare”, tror jag att många hade stått frågande (om inte fortsättningen hade gett klarhet). Styv i kombination med gammal skulle lätt fattas betydelsen ”stel”, men det finns ju gamla skidlöpare som kan betecknas som ”styva” i den vardagliga betydelsen ”skickliga”. Därför måste man undvika tvetydiga formuleringar, alldeles särskilt i skrift.
Ordet karonka ”fest, hippa” behandlades nyligen i spalten, och jag framhöll att ordet är av ryskt ursprung. Ordet har blivit föremål för uppmärksamhet i tidningen Åland”. Det tycks vara hävd i Mariehamn, att abiturienterna samlas till en karonka.
Det märkliga är, att termen karonka fått just den innebörden. På fastlandet tycks motsvarande fest, såvitt jag vet, sällan kallas karonka, utan ”hippa” eller något liknande. En insändare i den åländska tidningen meddelar att karonka under hans ungdom brukades i skärgården. Det är ett påfallande exempel på att lånord kan dyka upp oväntade sammanhang, ungefär som när det ursprungligen franska estimera förekommer i våra dialekter, trots att ordet nu är (i det närmaste) försvunnet ur högspråket.
En insändare har meddelat ett klipp ur en tidning, där det talas om att ”flitiga X-bor har samlat ihop ca 1000 kg tallkott”. Formen kott förekommer i flera sammanhang i samma artikel.
Det intressanta med formen kott synes vara, att det lokalt tycks ha använts i kollektiv betydelse: det gäller i artikeln inte tallkottar styckevis, utan hela mängden. Man kan jämföra formerna ärter, som är kollektiv, och ärtor som är individualiserande. (Formen kott för ”kotte” är f.ö. vanlig i våra dialekter).
Hufvudstadsbladet, 24.5.1979
SPEKTAKULÄR är ett onödigt tungrott ord, påpekar prof. Thors i dagens språkspalt. Använd i stället iögonenfallande eller sensationell.
GRUBBLAR NI över någon språkfråga får ni gärna brevledes konsultera professorn. Skriv alltså till prof. Thors c/o Dagboken, Hbl. Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors.
Det är ofta tal om inflytelser från finskan i denna spalt, och flera sådana blir det säkert tal om. Det finns emellertid ett annat språk, som i nutiden starkt påverkar svenskan. Jag tänker givetvis på engelskan. Engelska ord och uttryck framträder ofta först i rikssvensk press, men numera också ofta hos oss. En frågeställare nämner några aktuella fall.
Det engelska spectacular är källan för spektakulär. Mot detta lånord kan flera anmärkningar göras, bland annat att det kan associeras med det gamla lånordet spektakel. Vidare är spektakulär ett onödigt tungrott ord. För mig förefaller iögonenfallande eller sensationell som lämpliga svenska ord (spectacular hör ihop med spectacle ”skådespel” och betecknar egentligen något som hör ihop med ett skådespel eller en ”show”).
Inte sällan ser man ordet illitterat. Det betecknar ursprungligen en som inte behärskar litterae, dvs. bokstäverna, men används numera ofta i betydelsen ”obildad”. Det är allt skäl att använda obildad eller okunnig i stället. (Härmed vill jag inte fördöma facktermen illitterat rådman, dvs. en rådman utan juridisk utbildning.)
I dag skall jag dessutom, på frågeställarens önskan, säga något om uttryck av typen den bästa någonsin. De efterbildar engelska uttryck sådana som the best ever. Uttrycket börjar bli vanligt, och jag är därför litet osäker om det lönar sig att motarbeta det. Det kan dock vara skäl att tillsvidare inte ”svälja det med hull och hår”, utan påpeka att svenskan använder andra uttryck, t.ex. ”den bästa man någonsin sett”.
Frågeställaren nämner ytterligare några ord, men jag låter dem stå över till nästa gång.
En frågeställare har fäst sig vid att flera parallella sammansättningar har helt olika innebörd. Han har noterat utkomst/inkomst, utgift/ingift, efterlyst/förelyst, insikt/utsikt, åsåg/insåg.
En mycket viktig faktor är att själva grundordet kan ha fått olika betydelser. Åsåg innehåller se i den vanliga innebörden ”betrakta”, men insåg har se med innebörden ”förstå”, så att säga ”ha inblick” (i ett problem). Något av detsamma föreligger i paret insikt/utsikt. Sikt kommer av det tyska Sicht, som till betydelsen kommer nära vårt syn. Så kommer det sig att insikt kommit att betyda ”begripande” – det innebär egentligen ”insyn”, medan utsikt hör ihop med den tyska motsvarigheten till ”det ser ut” (t.ex. att gå väl). Märkvärdigare är utgift och ingift. Grundordet till gift är i bägge fallen giva; att gifta bort någon är det som i gammal svenska kallades ”giva i äktenskap”. I efterlyst och (det finlandssvenska) förelyst har vi lysa i betydelsen ”kungöra” (det har lyst för dem, lysa efter någon). Utkomst och inkomst är ett egenartat par. Utkomst skall förstås mot bakgrunden av uttrycket komma ut med något ”slå sig fram, kunna betala”, medan inkomst lätt förstås mot bakgrunden av komma in om inflytande medel.
En frågeställare har fäst sig vid en rubrik: ”Juniorsammandragning”. Han påpekar att truppsammandragning är ett vanligt ord, men är tveksam inför juniorsammandragning.
Just med tanke på det militära (och välkända) truppsammandragning tycker jag inte att juniorsammandragning låter bra. Jag föredrar juniorsammankomst – det är ju fråga om en frivillig samling.
Tack för hälsningarna!
Hufvudstadsbladet, 31.5.1979
BASTA! kommer från italienskan och betyder egentligen ”det är nog, det räcker”, framgår det i prof. Thors spalt i dag.
Detta är terminens sista ”Thorsdag” – men professorn har lovat att inte ta sommarlov från Dagboken utan troget återkomma varje vecka i vanlig ordning. Brev från läsekretsen mottas sålunda med oförminskad glädje även under sommaren. Språkvetande kan vi aldrig få nog av, och därmed basta!
En frågande med färska intryck från Italien undrar, hur ordet basta, som otvivelaktigt är italienskt, har kommit in i vårt språk.
Basta betyder på italienska ”det är nog, det räcker” – frågeställaren citerar en affisch: ”Basta con la violenza” (nog med våldsdåden). Ordet finns i svenska texter från början av 1700-talet; det har antagits att det har lånats som kortspelsterm. Emellertid kan bakgrunden till länet vara en annan. Det kan ha kommit med legoknektar under 30-åriga kriget. Ordets gestalt kan ha gjort att det lätt fastnat i minnet och spritt till sådana kretsar som egentligen inte kunde italienska. – En annan form av samma verb har vi i bastant, som på italienska betyder ”tillräcklig”.
En insändare ställer en fråga som skymtat i andra sammanhang. ”Vad beror det på, att rikssvenskarna tycker att vi finlandssvenskar sjunger? Vi anser ju tvärtom, att det är rikssvenskarna som sjunger. I själva verket är ju vårt uttal mer monotont”.
Det torde vara rått vanligt, att ett i melodihänseende avvikande uttal av ens eget språk uppfattas som sjungande. Exempel finns bl.a. från norskan, som uppvisar rätt stora ”tonvariationer” olika landsändar emellan. Visst är det sant, att rikssvenskan har mer variation i tonfallet (skillnad mellan t.ex. talet och tala), men å andra sidan verkar säkerligen de stora tonhöjdsskillnaderna i vårt uttal – mellan betonad och obetonad stavelse t.ex. i pojkarna – förmodligen mera som ”sång” än de mindre skillnaderna i rikssvenskan.
Samme frågeställare har funnit något som snarast är ett ”språkligt krumsprång”, vare sig avsiktligt eller tillkommet av misstag.
Det gäller formuleringen i en annons ”Är ni betjänt av ett hembiträde – annonsera då”. Snarast är det en vits, som baserar sig på vara betjänt av ”ha användning för och ordet betjänt ”tjänare”.
Förra veckan var det tal om vissa anglicismer, dvs. engelska lån, av färskt datum. Den frågande, som hade funnit några påfallande sådana, t.ex. spektakulär, har påpekat ytterligare ett par ”engelska nykomlingar”.
Det första är ekonomist, som otvivelaktigt måste betraktas som ett ovälkommet lån. Det förekommer ofta i engelskan i en betydelse som på svenska uttrycks med det välkända ordet nationalekonom. Vi behöver inte ordet ”ekonomist” (av engelskans economist).
Det andra ordet är välbekant, nämligen kontrollera i betydelsen ”behärska, ha herravälde över”. Frågeställaren citerar meningen ”Gerillan kontrollerar landsvägarna”. Denna användning är otvivelaktigt ny i svenskan – tidigare brukades dock kontrollera i t.ex. ”behärska marknaden”, således i ekonomisk text. Den motsvarande användningen i engelskan har däremot gammal hävd, och det förtjänar nämnas att också franskans controler används i betydelsen ”ha militärt herravälde över”.
Svenskans kontrollera är utan tvivel på väg att också anta denna betydelse, men det är skäl att inte glömma den väl inarbetade synonymen behärska, som jag avgjort vill ge företrädet före kontrollera, vilket ju egentligen betyder ”granska”.
Hufvudstadsbladet, 1.6.1979
DÄR ADJEKTIVET ensamt upplyser om en människas kön bör det böjas därefter: -a för kvinna, -e för man. Det påpekar prof. Thors i dagens språktext.
ÄMNEN för kommande ”Thorsdagar” får ni själva gärna föreslå: skriv till professorn c/o Dagboken, Hbl, Mannerheimvägen 18, 00100 Helsingfors 10.
En frågeställare har hittat ett par uttryck i en tidningsnotis vilka ger mig anledning till kommentarer. Det talas i notisen om ett dråp, och det sägs att den dräpta omkom på sjukhuset.
Av uttrycket den dräpta får jag (och säkert inte bara jag) upplysningen att den dödade var en kvinna. Det var emellertid en man. Vi har ju adjektivformer på -e (den gode mannen) och på -a (den snälla flickan). Ibland och inte minst i tidningsspråk lämnas ordet för ”människa, man osv.” bort. Då är det bara adjektivets form som upplyser om denna människas kön. Medan vi i fråga om typen den gode mannen gentemot den snälla gossen snarast har en stilskillnad, är det i fallet den dräpte/den dräpta fråga om en regel.
Alltså: ett uttryck som den dräpte med syftning på en man, en pojke måste ha e-form, ett motsvarande uttryck som syftar på en kvinna skall ha a-form: den dräpta. Regeln har inga undantag.
Vidare stod det om den döde, att han omkom på sjukhuset. Denna användning av omkomma stöter säkert många, ty omkomma innebär ”dö på ett våldsamt sätt”: omkomma vid en bilolycka, genom drunkning, vid en naturkatastrof. Det ar inte ett ord som kan brukas om någon som dör genom sjukdom, eller som hunnit föras till sjukhus; ordet passar bara i de fall då döden inträder mycket snabbt i samband med en olycka.
Om dräpa skall tilläggas att ordet ju är något ålderdomligt, men svårt att ersätta med något enkelt ord.
En annan läsare har fäst sig vid en notis, som talar om att ”landshövding V. S. fick avsked”. ”Rubriken sade – åtminstone mig – att landshövdingen ifråga p.g.a. tjänstefel eller dylikt blivit avsatt.”
Det håller jag inte med om. Få avsked är det uttryck som i vanligt språkbruk motsvarar det officiella beviljas avsked: tjänstemannen ifråga har anhållit om avsked och fått det.
Står det däremot: ”Ämbetsman avskedad” innebär uttrycket att han har befunnits olämplig ”– han har, för att bruka ett vanligt uttryck, fått” avsked på grått papper. (Fört skrevs, åtminstone inom den svenska armén, sådana brev om ”onådigt avskedande” på grått papper.)
Det var nyligen tal om de filmer som brukas i projektorer.
De kan kallas transparanger, ett ord som används vid min institution på universitetet och har viss hävd också annars, bl.a. i Sverige. Det vanliga ordet numera är dock, som en insändare påpekar, stordia (pluralis: -dior), allmänt brukat i Sverige och rekommenderat i en nyttig ordlista, som nyligen publicerades av vår Forskningscentral för de inhemska språken. De oskrivna bladen för projektorn kallas skrivfilmer.
Jag har nyligen ställt i utsikt att behandla vissa olämpliga ord som dykt upp i annonser.
Ämnet kan bli vidlyftigt, och det finns anledning att behandla det utförligare. Idag tar jag upp maihare, som en insändare påtalat. Ordet är förkortning av maihinnousutakki, benämning på ett slags utejacka. Förfrågningar har visat att landstigningsjacka brukas och är en term som bör användas för plagget i fråga. (Ordet måste vara bildat efter engelskspråkigt mönster: det associerar nog inte till vilka landstigningar som helst, utan t.ex till de allierades landstigning i Normandie 1944.)
Hufvudstadsbladet, 7.6.1979
Till er kännedom skall vi meddela att det gäller att se upp när man översätter från engelska. Professor Carl Eric Thors varnar oss för den slags, som ni märker när vi nu ger honom ordet.
Finns det någon skillnad mellan uttrycken för kännedom och till kännedom?
Som överskrift t.ex. på interna meddelanden i firmor brukar ofta användas något av de nämnda uttrycken (motsvarande finska ord är tiedoksi). Först kan det konstateras. att det uttryck som ingår i fullständiga fraser, är till kännedom, t.ex ”det har kommit till min kännedom”, (det stelt skriftspråkliga) ”bringa något till någons kännedom”. Som fristående uttryck är till kännedom det ursprungliga, och de är fortfarande rätt. För kännedom synes mig vara ett nyare uttryck; prepositionen för kan bl.a. förekomma i sådana fraser, där innebörden är ”ändamål”, och så är fallet i för kännedom.
Det viktiga är, att för kännedom och till kännedom har samma betydelse. Bägge är riktiga, men vil man hålla sig till det traditionella uttrycket, så är till kännedom att föredra. Men för kännedom låter modernare.
En insändare påpekar, att verbet varna inte sällan förekommer i tidningsspråk i en osvensk användning, t.ex. ”Ministern varnar partiet att läget kräver nya åtgärder.”
Både vårt varna och det engelska to warn är mycket vanliga ord, men de har bara delvis samma betydelse. Det svenska ordet har normalbetydelsen ”råda någon att akta sig för något eller för att göra något”: varnade pojken för att springa över gatan, varna någon för ett hotande åskväder. De betydelserna finns också hos det engelska ordet, men to warn har också betydelser som det svenska saknar, t.ex. ”(skarpt) påpeka”. Det är säkerligen en engelsk sats med warn i sådan innebörd som ligger bakom den citerade satsen (”warned the party that the situation demands new measures”). I ett sådant fall är påpeka ett lämpligt ord. – Ibland ser man också en annan anglicism vid varna, nämligen ett från svensk synpunkt överflödigt och oriktigt nekningsord, t.ex. ”Han varnade barnen för att inte äta av de giftiga bären”. Det är en slavisk översättning av en engelsk sats med warn: det engelska verbet följs i sådana satser av ett nekningsord.
Det fanns för inte länge sedan en sädan här sats i en tidning: ”En av de många ringar som såldes cirkulerar bland publiken, där många tydligen är kännare just på den slags.”
Satsen är typisk för talad svenska. Den slags kommer oförmedlat, och man frågar sig vad uttrycket syftar på, innan en blick tillbaka ger besked: det måste väl vara ”ringar”. Men vidare är den slags talspråkligt i stället för det normalspråkliga det slags: det heter ju ett slag. Slutsatsen blir att ett klart och vårdat uttryck skulle vara: det slags varor eller det slags ringar.
Hufvudstadsbaldet, 14.6.1979
Stava med f eller v, det är en fråga som alltid då och då dyker upp när det gäller gamla ortnamn. Prof. Thors tycker att stavningen inte bör förorsaka onödiga svårigheter och förordar Bromarv framom Bromarf.
”Vilkendera skrivformen Bromarv eller Bromarf är att föredra dagens läge, då Bromarv är närmast bara en by i Tenala?”
Bakgrunden till frågan är enligt frågeställaren att skrivformen för ett antal är sedan officiellt ändrades till Bromarv; orten var då en självständig kommun. – För mig förefaller det klart, att den lämpligaste skrivformen är Bromarv; det ordslutande v överensstämmer med uttalet. Skrivformen Bromarf är traditionell och överensstämmer med stavningen av ordslutande v före reformen 1906; före detta år skrev man t.ex. haf, arf. I nutiden finns det emellertid inte något skäl att hålla på f-stavningen, som kan vilseleda dem som inte känner uttalet. (Ett liknande fall är den officiella stavningen Solf, som inte sällan framkallar uttal med f, så att det rimmar med spelnamnet golf, i stället för med tolv i enlighet med det genuina uttalet.) – Allmänt taget skall det sägas, att stavningen av ortnamn inte skall innehålla onödiga svårigheter.
För rätt länge sedan kom en fråga, vad K- i förkortningen K-garanti betyder.
Förfrågningar på finskt håll har lärt mig, att K- i förkortningen kommer av Kustannustakuu, en garantiform som omtalas i exportlagen.
En annan fråga som tyvärr inte blivit besvarad gäller ett ställe hos den schweiziske psykologen och filosofen Jung, som brukar termen pleroma och uttrycket pleromatisk existens. Frågan är nu, vad pleroma innebär.
Det är med stor tvekan jag besvarar frågan, eftersom jag inte närmare känner Jungs idévärld. Emellertid är det väl av någon betydelse för tolkningen av hans uttalanden, om man har i minnet att termen pleroma förekom hos 1800-talets romantiker i betydelsen ”en värld som är andlig och kännetecknas av gudomlig fullhet”.
”Varav kommer den oböjda formen i namnet på den tredje personen i den heliga treenigheten, den Helige Ande?”
Det är en ålderdomlighet. I äldre svenska hette det regelrätt t.ex. den gamle man, men från 1500-talet har substantivet i sådana uttryck normalt haft artikel: den gamle mannen. I våra dagar lever den gamla typen bara kvar i något enstaka uttryck, såsom den Heliga Skrift.
(En bekant olikhet mellan danska och svenska framträder just på denna punkt: danskarna säger än i dag t.ex. den gamle Mand.)
Hufvudstadsbladet, 21.6.1979
Från Sydafrika till kungligheters affärer sveper dagens språkvårdstext, med mellanlandning i ”en tjockväggig lokal”. Prof. Thors har nu åkt på semester till Oravais men det hindrar inte att han gärna mottar läsarfrågor per brev – skriv till Dagboken så vidarebefordrar vi!
”Bör man uttala Sydafrika och Storbritannien med tonvikt på första stavelsen eller skall någon senare stavelse betonas?”
Vad Storbritannien beträffar, är tonvikt på stavelsen -tann- de naturliga för mig. Namnet känns inte som motsats till exv. Bretagne eller något annat namn, och därför finns det inte något som framkallat betoning av stor-. (Britternas eget uttal av namnet Great Britain har f. ö. också tonvikt på den senare komponenten, på Brit-.
I fråga om namnet Sydafrika spelar däremot språkliga motsatsförhållanden en roll: namnet står som en motsats till Nordafrika osv. Detta gör ett uttal med tonvikt på Syd- naturligt, och det ar det uttalet jag brukar använda.
”Kan man verkligen använda tjockväggig som svensk motsvarig het till finskans paksuseinäinen?”
Min språkkänsla godtar utan vidare ordet tjockväggig. Ordet upptas i Akademiens ordlista, och finns i andra kända ordböcker. Man kan t.ex. tala om ” ett tjockväggigt skal”, ” en tjockväggig lokal” osv.
Samma insändare har ett par andra frågor; en måste stå över till en annan gång. Här skall däremot beröras frågan om lämplig motsvarighet till det finska altistus.
Det nämnda finska ordet betecknar ju ett tillstånd, då någon är utsatt för påverkan av något, t.ex. av ett skadligt ämne. På svenska används inte gärna något substantiv ”utsatthet”, utan man kan antingen använda uttryck som utsatt läge, utsatt situation eller helst begagna påverkan eller inverkan, t.ex. ”N.N. hade länge varit utsatt för inverkan av arsenik”, ”N.N.:s ständiga beröring med arsenik ställde honom i en utsatt situation”. ”Ständig påverkan av arsenik hade skadat vitala organ hos patienten N.N.”
Ordet de/dem vallar rått ofta besvärligheter. En insändare har funderat över en formulering i en veckotidskrift: ”han bevakade dem av kungligheternas affärer som banken fått ta hand om”.
De är här ett självständigt pronomen, och som sådant får det objektsformen dem, när satskonstruktionen så kräver. Dem av kungligheternas affärer är sålunda riktigt. Uttrycket verkar dock lite klumpigt, och det kunde med fördel ersättäs med t.ex. sådana av kungligheternas affärer som...”
Hufvudstadsbladet, 28.6.1979
Tillflödet av nya ord och uttryck från Sverige diskuteras i dag i språkspalten, som också gör en resignerad grimas åt dataålderns avstavningselände.
”Skall det vara nödvändigt att i tal, och skrift ta efter allt Sverige?”
Den som ställer frågan har bl.a observerat en del sådana påverkningar i tidningsspråket hos oss.
– Det kan svårligen undgås att en så liten grupp som finlandssvenskarna råkar ut för språkliga påverkning ar från skilda håll; påverkningar från finskan har då och då påtalats här spalten. Under gångna tider kom de in ett och annat ryskt ord.
Det är därför inte förvånande, om ord eller uttryck som har uppkommit i Sverige sprider sig till oss (eller medvetet tas upp här). Det är inte bara fråga om termer för nyheter teknik och samhällsliv sådana som grundskola och månlandning utan också om rena vardagsord och -uttryck som kille, grejor och grunkor, på riktigt – och om åtskilligt annat. Det är ju dock samma språk – trots olikheterna. Ofta är det nya välkommet.
Den frågande nämner som exempel det går vägen och fritt fram (”vägen är fri“ i överförd betydelse: det är fritt fram för jämställdhet mellan könen); båda uttrycken är utan tvivel relativt nya, även om ja tycker mig ha påträffat dem för ganska länge sedan, säkerligen känner många läsare av spalten igen dem. Mer förbluffande och troligen stötande för många är det tredje exemplet som den frågande nämner: ”hela resan från Stockholm till G:borg stod han rätt upp och ned”. Det uttrycket skulle vi inte använda om en levande varelse.
Men viktigare än strödda exempel är själva principen: hur skall man ställa sig till sådana nymodigheter?
Det är klart att termer som grundskola – som slagits fast officiellt – har ”status” även hos oss, och att ord som blir allmänt brukliga i vårdad text (t.ex. statustänkande) måste anses tillhöra gångbart språkbruk här i landet.
Det problematiska är sådant som har vardagsspråklig eller slangartad prägel, t.ex. kille och prylar. Inget hindrar en att bruka dem i ledig stil, men jag menar bestämt att man skall bruka dem med urskillning. Ofta kan den intresserade få god vägledning av Akademiens ordlista (i den sägs t.ex. att pryl i betydelsen ”grej. tillhörighet” är vardagligt), av Illustrerad svensk ordbok eller av Svensk handordbok.
En annan fråga eller påminnelse från samma läsare kan besvaras helt kort.
Den gäller den barocka avstavning (exv. avs-tavning), som man nu för tiden ofta ser tidningarna. Den är framkallad av datasättningen och är att jämställa med tryckfel. Redaktionerna beklagar den lika mycket som insändaren och jag.
Till slut en fråga, som kan illustrera problemet med rikssvenska nymodigheter. Skall man acceptera annorlunda, när det brukas som ett adjektiv, t.ex. ”ett annorlunda Österbotten”?
Jag skulle säga, att det kan gå i reklamtext (där det språkliga överraskningsmomentet är uppskattat), men i vanlig text skall man vara försiktig med det. Det kan nämnas att Svensk handordbok säger om annorlunda: ”Bör ej användas såsom adjektivattribut”. Alltså en människa som är annorlunda, inte: en annorlunda människa.
Med en hälsning från den österbottniska sommaren.
Hufvudstadsbladet, 5.7.1979
VEM KAN HERR MAIHARE vara? Läs dagens språktext så får ni klart för er hur det ligger till med denna mystiska ”herres” identitet!
Ett uttryck som en frågande fäst sig vid och ogillar är ”det kommer att ta länge innan..”
Ta länge är uppenbarligen en sammanblandning (en kontamination, som det ofta heter) mellan två vanliga uttryck, nämligen ta lång tid och dröja länge. Efter ta(ga) tidsuttryck väntar man sig ett ord som tid, dag, vecka, dvs. ett tidsangivande substantiv.
I det här sammanhanget förtjänar det att nämnas, att det hos oss vanliga uttrycket ”det räcker länge” är enbart finländskt; det dröjer länge är allmänt svenskt.
En annan frågeställare har fäst sig vid vissa felaktigheter i annonser; de flesta har jag behandlat tidigare. Hon nämner uttrycket herr maihare.
Det tog lite tid innan jag kom underfund med fennicismen maihare. Finskans slangartade ”maihari” avser det som egentligen heter maihinnousutakki, en översättning av landing jacket, som i svenskan kallas landstigningsjacka. (Det engelska ordet syftar väl egentligen på landstigning i militära sammanhang, närmast väl på landstigningen Normandie i juni 1944.) Visserligen kan det vara frestande att bruka ett kortare slangord för landstigningsjacka, men annonser behöver inte vara slangbetonade.
Herr maihare är emellertid också felaktigt från en annan synpunkt. Den annons som insändaren har skickat in upptar flera fel av samma slag, t.ex. sammet farmare. Felet består i att ett sammansatt ord särskrivs, skrivs som två ord. (Den sortens fel är också vanliga i dålig finsk text, t.ex. ”mies housut”.) Om man ger akt på uttalet av t.ex. sammetsbyxor, så märker man att det har bara en riktigt starkt betonad stavelse, den första; ett sådant uttal ar typiskt för sammansatta ord. (Jämför med detta t.ex. Pelles byxor, där både pel- och byx- får stark betoning.) Ordkombinationer av typen sammetsbyxor, med ett enda starkt tryck, är sammansatta och sammanskrivna.
En viktig felkälla vid skrivning av sammansatta ord är engelskan, där många ord, som vi skulle uppfatta som sammansättningar, brukar skrivas som två ord.
En gång – för ganska länge sedan – var det i spalten tal om ordet onöjd, som jag inte ansåg tillhör normalt språkbruk. Insändaren har sedan påpekat att ordet onöjd finns flera ordböcker, bland annat i Akademins ordlista.
Det är riktigt, att onöjd kan förekomma, men det har mer inskränkt användning än missnöjd; jag skulle inte kunna tänka mig et uttryck ”onöjd med någonting” utan skriva och säga missnöjd med (eller, i vissa fall, otillfredsställd med).
Samme frågare har noterat ett uttryck ”Konsumtionsefterfrågan måste höjas”, och anser att ”konsumtionsefterfrågan” är något av ”tårta på tårta”.
Jag har samma uppfattning. Det är ju inte efterfrågan som är viktig, utan konsumtionen, det räcker med att säga: Konsumtionen måste höjas.
Hufvudstadsbladet, 12.7.1979
Ambassadör X har överlämnat sina kreditivbrev till presidenten, brukar det stä. Nu undrar en läsare varför man uttrycker det hela i pluralis. Svaret kan ni läsa i språkspalten.
”Man brukar i tidningsnotiser få läsa att en ambassadör har överlämnat sina kreditivbrev. Varför pluralformen?”
Bakom den överraskande pluralformen i uttrycket överlämna sina kreditivbrev visade det sig ligga faktiska sedvänjor, som vicehäradsh. Håkan Krogius vid UM välvilligt klargjort för mig. När en nyutnämnd ambassadör mottas av det lands överhuvud, där han är stationerad, överlämnar han inte bara sitt utnämningsdokument, utan vanligen också det dokument, varmed den förre ambassadören återkallas, ett ”återkallelsebrev” (på franska lettre de rappel).
Det är dessa två dokument, utnämningsbrevet och återkallelsebrevet, som avses med pluralformen sina kreditivbrev. Också i andra språk har det motsvarande uttrycket pluralform; mönsterbildande har väl varit uttrycket lettres de créance i franskan, som ju in på vårt århundrade var det typiska diplomatspråket.
Franskans hävdvunna ställning inom diplomatin återspeglas i åtskilliga fackord. Sålunda har själva orden diplomat och diplomati franskt ursprung, liksom t.ex. attaché (lägre tjänsteman inom en beskickning), chargé d’affaires (t.f. chef för en beskickning) och ambassad (med karakteristisk fransk form i svenskan, jämför t.ex det engelska embassy). Även om engelskan numera övertagit mycket av franskans roll inom diplomatin, vittnar således fackorden om franskans hävdvunna ställning.
Är prepositionerna åt och till likvärda i sammanhang som ”Jag gav brevet åt (till) honom. Jag sade till honom att taxin väntade?”
I sammanhang som de citerade, alltså tillsammans med uttryck för ”ge”, ”säga” får till och åt anses likvärda; det förefaller dock mig, som om till vore något vanligare i skrift. Huvudsaken är emellertid att både åt och till är likvärda i detta fall. (Dessutom kan prepositionen utelämnas, t.ex. ”Jag gav honom brevet”, men det uttryckssättet smakar skriftspråk.)
I enstaka fall använder vi åt, där rikssvenskar brukar till, särskilt vid sälja. Hos oss säger man ofta ”Han har sålt huset åt mig”, när köparen nämns efter ”åt”, medan rikssvensken säger till mig och brukar sälja åt i betydelsen ”sälja för någons räkning”.
”Hur skall ordet journal uttalas, med o eller å?”
Skriftens ou i journal, journalist uttalas med o (som i bord, fort). Å-uttal i journal har jag hört ibland, men det överraskar mig och kan inte anses korrekt.
För övrigt skall nämnas att sje-ljudet i början normalt uttalas som vanligt svenskt (”tonlöst”) sje-ljud. Man hör ibland tonande, franskt sje-ljud i journal och andra franska lånord, numera dock rätt sällan. Det uttalet är inskränkt till vissa miljöer. men är främmande för rikssvenskt uttal och, såvitt jag har kunnat märka, i Finland utanför Helsingfors. Det franska ljudet är en onödig ”finess” i svenskan.
Hufvudstadsbladet, 19.7.1979
Är formen glädjade korrekt? Vad menar Tavaststjerna när han i en dikt talar om skärflickan? Är utelämna och utlämna samma sak? Prof. Thors berättar i dag vad han tycker om allt detta.
Olyckliga omständigheter har gjort, att flera frågor, som insänts redan för en månad sedan, inte har kommit mig till handa förrän i förra veckan. Några av dessa frågor besvarar jag i dag, andra (bl.a. en om sjöfartstermen angöra) tar jag upp nästa vecka.
Undrande frågar en insändare: ”Finns det verkligen en form glädjade? Jag läste nyligen en tidningsrubrik i den här stilen: glädjade med nytt rekord.”
På den frågan måste jag absolut svara: nej. Ingen variant av svenskt riksspråk, vare sig normal rikssvenska eller finlandssvenska har formen glädjade, utan glädja böjs gladde, glatt. Tidningsformen är därför mycket överraskande – och stötande. Möjligen är bakgrunden den, att rubrikförfattaren helt enkelt inte känt till böjningen av glädja; talspråk används verbet ju inte så ofta, utan man säger t.ex. ”göra glad”.
En frågande berör ett ställe Tavaststjernas dikt Längsamt som kvällsskyn, nämligen ”fjärran som ekot dör efter sista/utdragna tonen av skärflickans sång“. Han undrar, om skärflickans är fel för skärfläckans och hänvisar till ett uttalande i Hbl. för några år sedan.
Jag har just nu inte möjlighet att slå upp stället i Hbl., utan försöker besvara frågan utgående från bl.a. vad mina ornitologiska källor säger om skärfläckan. Denna fågel är en vadare, som (åtminstone normalt) inte förekommer hos oss; dess närmaste häckningsort är Sydsveriges kuster. Redan detta gör, att det förefaller föga troligt att Tavaststjerna skulle ha talat om skärfläckan i dikten. Därtill kommer, att skärfläckan inte har någon sång, lika litet som andra vadare, utan bara en upprepad vissling.
Därför måste jag bestämt hålla på att Tavaststjerna har talat om skärflickan i betydelsen ”skärgärdsflickan”.
En insändare har upprepade gånger observerat ett par språkfel i radio.
Det ena är ”pogrammet” för programmet. Ett sådant uttal (eller ett uttal med knappt hörbart r efter p) kan väl förekomma ibland, men måste stämplas som felaktigt.
Det andra fallet fordrar lite mer utredning. Den frågande har noterat felaktigt bruk av utelämna (i st.f. utlämna), t.ex. ”Ett barn är utelämnat åt skeendet i TV ifall det ser på ett program ensam.”
Utelämna betyder ”lämna bort”, ofta om sådant som man förbigår i tal eller skrift, t.ex. ”Jag har utelämnat flera inblandades namn”. Utlämna däremot är ”överlämna” (t.ex. ”Fångarna utlämnades till fienden”), ofta bildligt, t.ex. ”Namnet utlämnas inte till allmänheten” och i en betydelse ”ställa till förfogande, överge”, såsom i satsen om det TV-tittande barnet. Utredningen åskådliggör förhoppningsvis, att utlämna är det rätta ordet insändarens sats.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
3.5 och 10.5.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om mullebog och äktenskapsliknande förhållande
24.5 och 31.5.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – hellre obildad än illitterat
1.6 och 7.6.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om stordia, skrivfilmer och maihare
14.6 och 21.6.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om K-garanti och pleromatisk existens
28.6 och 5.7.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om grejor och grunkor och sammetsbyxor
12.7 och 19.7.1979(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) – bl.a. om journalister och skäriflickor
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)