Somalia och Tjeckien

Reuters ruta 4/12 1992

Varför heter det Somalia på svenska? För mig känns det riktigare att säga Somalien, såsom Spanien, Sardinien osv.
Helsingforsbo

Det finns ett trettiotal stater i världen som på flera språk, bl.a. finska, norska och (för det mesta) engelska, har namn som slutar på -ia. Motsvarande svenska namn slutar i drygt två tredjedelar av fallen på -ien och i ett tiotal fall på -ia.

Det finns en stark tradition på svenska att bilda statsnamn på -ien, som Belgien, Bulgarien, Italien och Spanien. I det fallet följer svenskan – liksom danskan – den tyska traditionen. I engelskan har namnen som sagt för det mesta former på -ia, men tre av de fyra länder jag nyss nämnde utgör undantag: Belgium, Italy, Spain.

De svenska statsnamnen på -ia har alla vissa drag gemensamma. För det första är de alla utomeuropeiska länder. Två finns i Sydamerika (Bolivia och Colombia), ett i Asien (Malaysia) och de övriga i Afrika (Gambia, Liberia, Namibia, Nigeria, Somalia, Tanzania och Zambia; likartat till strukturen är också Kenya). För det andra är en stor del av länderna relativt nya som självständiga stater, eller sådana att det inte har funnits ett gammalt etablerat namn för dem på svenska. När staterna har blivit självständiga har man därför valt den mer så att säga internationella namnformen. Kanske vi också kan se ett spår av tyskans minskande inflytande på svenskan efter andra världskriget?

Också de stater som har namn på -ien har sina tydliga särdrag. Närmare hälften av dem ligger i Europa (där det inte finns några namn på -ia), och de övriga är antingen gamla etablerade namn på kända länder (Australien, Brasilien, Indien, Indonesien) eller namn på stater kring Medelhavet och i den norra, arabiska delen av Afrika (Etiopien, Jordanien, Mauretanien, Syrien, Tunisien. Också Libyen kan sägas höra till samma grupp (jfr Kenya). Till den här gruppen hör också vissa historiska namn som Arabien och Persien. Slutligen kan man nämna Kalifornien, som ju inte är ett självständigt land utan en delstat.

En intressant omständighet är att -ien uppenbarligen på sätt och vis uppfattas som en bestämd slutartikel (vilket det ju inte är på tyska). Namn som Mongoliet och Turkiet och den tidigare parallellformen Tjeckoslovakiet kan därför ses som ett slags neutrumvarianter av samma namntyp.

Det faktum att alla namn av det här slaget i Europa har den traditionella formen på -ien gör att det inte råder någon tvekan om vilken form vi skall ha i de nya eller nygamla namn som har aktualiserats i det forna Sovjetunionen och Jugoslavien. Armenien, Georgien, Bosnien, Kroatien och Slovenien är problemfria namn. På svenska har man också än så länge hållit fast vid Moldavien, trots att man på många andra språk har gått över till den rumänska formen Moldova som landet självt föredrar.

Delningen av Tjeckoslovakien har också fört med sig ett namnproblem. Att den ena delen av landet skall heta Slovakien är klart, men vad den tjeckiska republiken skall kallas är inte slutligt avgjort, varken på svenska eller på andra språk. Historiskt sett består den ju huvudsakligen av de gamla landskapen Böhmen och Mähren. Allt talar emellertid för att det mest funktionella är att kalla landet Tjeckien, enligt den vanliga namnbildningstraditionen. Det namnet rekommenderas redan nu preliminärt, även om den officiella namnformen är Tjeckiska republiken (en form som ju inte som sådan kan fungera som allmänspråkligt landsnamn).

Mikael Reuter