Bjällra

”Himmelens alla ljus var tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.”

(Ur Lille Viggs äventyr på julafton av Viktor Rydberg.)

Nationalencyklopedins ordbok beskriver bjällran som ”ett klingande instrument som består av ett slutet metallhölje kring en kula”. Förr, när färden till julottan företogs med häst och släde, försågs hästarna med ett seldon där bjällror var fästade i rad efter varandra, en så kallad bjällerkrans. Ett tränat örat kunde på bara bjällerklangen känna igen vilket gårdsfolk som kom åkande.

Bjällror fästes också på klädesplagg, främst på narrdräkter. Från de yttersta spetsarna på den färggranna kluvna narrmössan kunde det hänga en liten silverbjällra som pinglade till för varje gång narren rörde sig. I dag är inte bara narrdräkten försedd med bjällror utan också tomtenissedräkten. Det hänger ofta en bjällra från luvan, och bjällror kantar de röda eller grå kragarna som knyts som haklappar kring halsen.

Bjällra härstammar från det fornsvenska ordet biälla. Formen bjällra är sannolikt en ombildning med utgångspunkt i verbet bjällra i de svenska dialekterna med betydelsen prata i otid, skvallra. Det tyska verbet bellen motsvaras av skälla i svenskan.

I de finlandssvenska dialekterna förekommer bjällra både som substantiv bjäldrå och som verb bjäldär eller bjäldra. Betydelsen är dels klinga, dels gläfsa, skälla; tala snabbt och högt; pladdra, skvallra; skrika och larma. Bjällrog säger man om en person som är skvalleraktig.

Ylva Forsblom-Nyberg

Tillbaka till rubrikerna