Klarspråk

Klarspråk står för myndighetstexter som är skrivna på ett språk som är tydligt och begripligt för de avsedda mottagarna, dvs. ett vårdat och enkelt språk med okomplicerad meningsbyggnad och klara samband mellan meningarna. Klarspråkstexter innehåller bara den information som läsarna behöver, och informationen presenteras i en ordningsföljd som är logisk för läsarna och med ord som läsarna kan förstå.

Språkinstitutet arbetar främst med att främja klarspråk på statliga myndigheter, kommuner och centrala samhällsnyttiga organisationer.

Klarspråk och lätt språk är inte samma sak

Klarspråk är något annat än lätt språk. 

Den största skillnaden mellan klarspråk och lätt språk är målgruppen. Medan klarspråk riktar sig till alla, används lätt språk för att göra innehållet tillgängligt för personer med särskilda språkliga utmaningar. De här svårigheterna kan vara medfödda, neurologiska (till exempel en intellektuell funktionsnedsättning, olika former av autism eller grav dyslexi), eller bero på senare tillkomna sjukdomar eller skador (demenssjukdom, hjärnskador). Även språkinlärare har nytta av lätt språk. 

Lätt språk kan vara både skrivet och talat. Det skrivna lätta språket kallas också lättläst, LL. Om man syftar på ett visst språk, till exempel svenska eller finska, går det bra att skriva lätt svenska, lätt finska.

I en lättläst text fokuserar man på det viktigaste budskapet och skalar bort det som är mindre viktigt. I lättlästa texter undviks långa meningar, svåra konstruktioner, bildspråk, liknelser, förkortningar. Om långa och abstrakta ord behövs i sammanhanget bör de förklaras. Fonten ska vara tydlig och färgkontrasterna tillräckligt stora. Layouten ska ha så få störande moment som möjligt. Bilder kan gärna användas om de fungerar som stöd för texten.

På finska kallas klarspråk selkeä virkakieli och lätt språk selkokieli. Begreppen och termerna förväxlas ofta, både på svenska och finska.