Julotta

Vad efterleden otta i julotta egentligen är för ett ord har kanske en och annan funderat över. Det har också dagens kalenderskribent gjort, i tidiga barnaår. Närmast till hands låg det att associera till åtta, för det var ju vid åttatiden (eller ännu tidigare) som julottan började.

De här barnsliga funderingarna är naturligtvis en typisk folketymologi. Uttalet stämmer inte heller; otta uttalas ju med slutet o-ljud. Om man slår upp ordet i en etymologisk ordbok blir man genast lite klokare. Otta visar sig i själva verket vara nära släkt med natt. Det kan i sista hand kombineras med det ålderdomliga indoeuropeiska språket sanskrits aktú ’natt, mörker, stråle’. Ottan är tiden mellan den svartaste natten och den frambrytande dagen.

I den här betydelsen är ordet känt också i våra dialekter. Ordbok över Finlands svenska folkmål vittnar i många sammanhang om att finlandssvenskarna har varit ett morgonpiggt släkte. Folk steg upp i svinottan, i synnerhet på juldagsmorgonen. Från Houtskär berättas det att man innan man gav sig i väg till julottan skulle hinna med att skura golvet i gårdens storstuga. Julbrådskan är alltså inget nytt fenomen.

Peter Slotte

Tillbaka till rubrikerna