Aladåb

På vårt julbord är ”skakan” obligatorisk. Aldrig annars äter någon i vår familj denna dallrande geléhög men på julen ska den ligga på sitt fat bredvid rullsyltan. ”Skaka” kallar vi alltså aladåben. Benämningen är känd i södra Finland, också som ”skakasylta”. I Pargas kan man säga att något ”smakar skaka” och då mena att smaken är fadd och obetydlig. I Helsinge socken berättas på 1950-talet om förplägningen på julbjudningarna: ”vanliga ostar å löpisostar, skinka, ägg å kårvar, skomakarlax å skaka”.

Andra dialektala benämningar på denna kalasrätt är ”darr” i Nagutrakten, ”darrkako” i norra Österbotten och ”sjele” (gelé!) i Sjundeåtrakten.

Ordet aladåb kommer från franskans ”à la daube” som betyder att tillreda kött på ett speciellt sätt. Ordet aladåb uppträder första gången 1755 hos Kajsa Warg: A la Daube på gås. En numera försvunnen benämning är dåb. År 1848 skriver Runeberg: Försök herr pastor! En dåb på gås / Den äter man exellent. Så det gäller alltså bara att blunda – och äta sin skaka ”exellent”.

Susanne Bergström-Söderlund

Tillbaka till rubrikerna