Finlands språklagstiftning
I Finland fastställs rätten till eget språk och egen kultur genom grundlagen. Språklagen, som reglerar förhållandet mellan nationalspråken finska och svenska, och den samiska språklagen förordar om individens rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter. Sedan 2015 finns också en lag om teckenspråk. Därtill finns det ett flertal andra lagar där det förordas om språk och språkliga rättigheter.
Finlands grundlag (731/1999)
I grundlagens 17 paragraf fastslås det att alla har rätt till sitt eget språk:
Rätt till eget språk och egen kultur
Finlands nationalspråk är finska och svenska.
Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.
Samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag.
Språklagen (423/2003)
Vår nuvarande språklag trädde i kraft 2004 och ersatte då språklagen från
1922. Språklagen reglerar förhållandet mellan finska och svenska och föreskriver att alla medborgare har rätt att använda sitt modersmål i kontakt med
myndigheter.
Samiska språklagen (1086/2003)
Samiska språklagen ska trygga rätten för samerna att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur och deras rätt att använda sitt eget språk hos domstolar och andra myndigheter.
Teckenspråkslagen (359/2015)
Teckenspråkslagen trädde i kraft 2015.
Språkfrågor i annan lagstiftning
Språkliga frågor ingår
i ett flertal andra lagar utöver grundlagen och de regelrätta språklagarna,
till exempel lagstiftningen om utbildning, såväl den grundläggande utbildningen som
gymnasier, yrkesutbildning och universitet, lagstiftningen om social- och
hälsovård och barnomsorg, kommunallagen och sametingslagen med flera.
Justitieministeriet följer upp hur språklagstiftningen tillämpas och rapporterar regelbundet.