Menföre

Tidigare var det mest på vårarna man råkade ut för menföre men numera verkar det råda menföre hela vintrarna oavsett i vilken betydelse ordet används.

”När det är menföre på hafvet, sitter Ålänningen fången. Hwad will han göra, när isen hwarken bär eller brister?” skriver Zacharias Topelius i Boken om vårt land 1875. För ordet menföre ger Svenska Akademiens ordbok den övergripande betydelsebeskrivningen ”svårighet att komma fram (till lands l. till sjöss, i sht på grund av rådande snö- resp. isförhållanden)”. I finlandssvenskan används ordet i första hand – som hos Topelius – om sådana isförhållanden som försvårar samfärdseln på grund av att isen inte håller att köra på och inte heller kan forceras med båt. Svensk ordbok definierar menföre som ”dåligt före för fordon med medar” och Svenska Akademiens ordlista bokför dels den allmänspråkliga betydelsen ’dåligt (släd)före’, dels de i första hand finländska betydelserna ’is som varken bär eller brister’ och ’tjälskador på väg’. Finlandssvensk ordbok gör samma bedömning, men t.ex. Bonniers svenska ordbok uttrycker inga restriktioner.

En omistlig finlandism

Också Hugo Bergroth har självfallet noterat menföre. Han beklagar 1917 att ordet hade blivit ovanligare i ”högsvenskan”, dvs. i svenskt överregionalt standardspråk. Menföre med syftning på kommunikationshindrande isförhållanden bedömdes alltså av Bergroth som en blivande finländsk arkaism, men samtidigt verkar det som om han gärna ville hänföra ordet till ”sådana provinsialismer som äro verkliga vinningar för språket och som vi därför inte ha skäl att uppgiva”. Också dagens språkvårdare ser menföre som en av de omistliga finlandismerna, eftersom det inte existerar något allmänt gångbart ersättningsord; ordet fyller en lucka i ordförrådet. (Det finns visserligen synonymer som förfall – uttalat med betoning på första stavelsen – och oföre, men de har en ännu mer begränsad spridning.) För att uttrycka betydelsen ’tjälskador på väg’ finns det däremot bättre alternativ: tjälskador eller tjälskott.

Ordet menföre är gammalt, med skriftliga belägg sedan början av 1500-talet. Det är en sammansättning av substantiven men ’skada, förfång, hinder, olägenhet’ och före ’möjlighet (för fordon) att komma fram, väglag’. ’Hinder att komma fram’ eller, mer konkret, ’dåligt väglag’ bör alltså ha varit ordets grundbetydelse. Betydelsen ’isförhållanden då isen varken bär eller brister’ är resultatet av en naturlig betydelseutveckling i havsnära svenska dialekter.

Tillbaka till rubrikerna