Tema och rema

Däremot kanske vi inte tänker lika mycket på att det också har betydelse i vilken ordning informationen ges inom varje sats och mening i en text. Faktum är i alla fall att ordningsföljden är viktig också på den här nivån. Det gäller då främst hur känd information och ny information placeras.

Det naturliga och läsarvänliga är att en sats inleds med känd information medan den nya informationen kommer mot slutet av satsen. Detta kallas tema–rema-principen, och det är fråga om en tämligen universell princip. Det bekanta stoffet i början av satsen kallas tema och den nya informationen som kommer senare kallas rema.

Jag ska illustrera hur det hela fungerar genom att utgå från ett exempel där skribenten de facto inte har följt principen. Exemplet är taget ur boken Språktips för läromedelsförfattare av Ingegerd Nyström.

I naturen växer det många olika växter. Många djur finns där också.

Här har skribenten brutit mot tema–rema-principen i den andra satsen. Många djur är satsens nya information och borde alltså inte stå först i satsen, på tema-plats. Informationsmässigt skulle det vara bättre att flytta den nya informationen högerut och skriva:

I naturen växer det många olika växter. Där finns också många djur. eller: Det finns också många djur där.

Som vi ser finns det olika sätt att ändra ordningsföljden så att den nya informationen inte kommer först. Det första ändringsalternativet för den andra satsen (Där finns också många djur) innebär att vi inleder satsen med adverbet där som syftar tillbaka på känd information (i naturen) i den första satsen. På detta sätt skjuts den nya informationen många djur högerut i satsen. Det andra alternativet (Det finns många djur där) innebär att vi har utnyttjat möjligheten att skjuta ny information längre högerut med hjälp av det som formellt subjekt.

Av exemplet ovan ser vi att tema–rema-principen inte endast har att göra med enskilda satser utan också med förhållandet mellan de olika satserna i en text och hur de knyts ihop med varandra. Det är fråga om en textbindande mekanism, och därför brukar vi tala om tematisk bindning. Denna bindningsmekanism kan ta sig olika uttryck. Ett alternativ är att två meningar efter varandra har samma tema, vilket kallas temaupprepning. Det ser vi ett exempel på i satserna ovan: I naturen växer det många olika växter. Där finns också många djur. Här inleds båda satserna med samma tema, i naturen respektive där.

En annan vanlig typ av tematisk bindning är att en menings rema blir nästa menings tema: Vi diskuterade den svåra frågan om ansvar. Frågan hade aktualiserats av den senaste tidens händelser. Detta kallas temaprogression. Den dominerande bindningstypen i en text kan ha betydelse för vilket intryck texten som helhet ger. Om temaupprepning är vanlig kan texten verka statisk och enformig, medan temaprogression kan bidra till att texten känns mer dynamisk.

När vi skriver tillämpar vi oftast tema–rema-principen och principerna

för tematisk bindning helt omedvetet och intuitivt. Det är fråga om saker som kan vara svåra att direkt lära ut. Ändå kan det säkert vara nyttigt att göra eleverna uppmärksamma på de här principerna genom exempel. Det är bra att vara medveten om att en text är en väv av samband och att det inte är likgiltigt i vilken ordning vi presenterar informationen.

Om någon vill läsa mer om tema–rema-principen och om textbindning kan jag rekommendera två böcker som också denna framställning bygger på, nämligen Språktips för läromedelsförfattare av Ingegerd Nyström och Hur hänger det ihop? En bok om textbindning av Catharina Nyström.

Monica Äikäs

Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 2/2007, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.