Språkinstitutet bloggar
Har det faktiskt aldrig stunkit?
Det finns ordentliga verb som böjs precis som man tror att de ska böjas, och så finns det lömska verb som inte alls beter sig som de borde. Särskilt inte i supinum.
Sedan slog jag upp ordet på Svenska Akademiens ordboksportal Svenska.se – och vill man vara dramatisk kan man säga att det därmed skapades ett före och ett efter. Före och efter min upptäckt av hur ordet öda egentligen ska böjas. I Svenska Akademiens ordlista stod det klart och tydligt: öda, öder, ödde, ött. Heureka!
Besvärliga beslut och galande tuppar
Det finns flera verb som känns lite oförutsägbara i sitt uppförande. Jag slår till exempel fortfarande upp verbet besluta för att kontrollera böjningen, eftersom jag alltid glömmer om det är besluter eller beslutar som är den standardsvenska presensformen. Svaret är att det numera är a-formen som gäller. Besluta böjs beslutar, beslutade (eller beslöt), beslutat, beslutad. Böjningen besluta, besluter, beslutit, besluten förekommer ofta i finlandssvenskan, men betraktas i dag som ålderdomlig.
Ett annat verb som jag för säkerhets skull brukar slå upp om jag behöver använda det är gala. Vad gjorde tuppen egentligen i går, gol han eller galade han? För att inte tala om vad han har gjort varje morgon i fem års tid. Har han galat eller galit? Eller kanske galt? SAOL ger klara besked: gala böjs gala, gal, gol, galit eller galt.
Stinka, stinker, stank, ...?
En gång för länge sedan hade jag märkligt nog orsak att böja verbet stinka i supinum. Stinka, stinker, stank, har ... stunkit? Det lät på något sätt fel i mina öron, men på grundval av hur andra liknande verb böjs (till exempel springa, springer, sprang, sprungit) antog jag att det måste heta stunkit i supinum. Jag slog aldrig upp det, så fram till denna dag har jag trott att formen stunkit är en visserligen mycket ovanlig men ändå formellt existerande böjningsform av stinka. Så slår jag upp stinka för att skriva om den lustiga supinumformen i den här texten. Och har man sett på maken – i SAOL anges formerna stinka, stinker, stank, men där jag hade förväntat mig att hitta formen stunkit står det helt kallt: sup. saknas. Har det med andra ord aldrig stunkit? Tja, enligt svenska Språkrådets Frågelåda förekommer supinumformen någon enstaka gång och i språkbanken Korp ger ordet 73 träffar i sociala medier. I Svensk ordbok står det att supinumformen undviks och det sista belägget i Svenska Akademiens ordbok är från 1951. Tydligen är jag med andra ord inte ensam om att tycka att stunkit låter lite märkligt.
Bianca Holmberg