Språkinstitutet bloggar
Bland slanggurkor och sandwichmän
Ordböcker är en trevlig uppfinning. Förutom att de doftar härligt (i alla fall de nya), kan man lära sig saker om saker man inte ens visste existerade när man bläddrar i dem.
Häromsistens skulle jag slå upp ordet sambo i Svensk ordbok. På vägen dit fastnade jag förstås på ett antal andra ord. Därför vet jag nu att ordet slangbella är belagt sedan 1937 och att efterledet bella eventuellt är en sammanblandning av båge och smälla. Dessutom fick jag veta att min långa, cylinderformiga, gröna favoritgrönsak heter slanggurka och att en sandwichman är en person som bär reklamplakat på bröst och rygg, ofta i form av en dubbelvikt konstruktion som vilar på axlarna. Kvinnorna i San Marino kallas sanmarinskor och en sjögurka är en ”typ av korv- eller maskliknande tagghuding med inlagrade skelettplattor i huden och en krans av tentakler kring munnen vilka fångar in näring, t.ex. plankton”.
Även om mycket av det jag lärde mig just den här gången var mer till nöje än till nytta är ordböcker, både fysiska och elektroniska, en oumbärlig del av mitt arbete som språkvårdare. Ibland händer det att någon tror att mitt yrke innebär att jag på rak arm vet allt om svenska språket, men det är nästan tvärtom. Ju mer jag lär mig, desto oftare får jag anledning att dubbelkolla och slå upp både det ena och det andra, både i ordböcker och andra typer av källor. Hur böjs begrava? Vad betyder eminent? Heter det vid eller på Helsingfors universitet? Och vår egen dialektordbok hjälper mig också, senast när jag behövde en definition av dialektordet bläkta.
Den gången jag fick hjärnsläpp och glömde hur man stavar tomma (som i Tomma tunnor skramlar mest) tog jag visserligen Google till hjälp. Men i de flesta andra fall föredrar jag att slå upp allt som går att slå upp i en vanlig, hederlig, fysisk ordbok. Om den är ny får jag dessutom den goda doften på köpet.
Bianca Holmberg