1976: Forskningscentralen för de inhemska språken grundas

När Forskningscentralen för de inhemska språken grundades 1976 var Ann-Marie Ivars anställd vid Folkmålskommissionen, som då var huvudman för Ordbok över Finlands svenska folkmål.

År 1976 slogs flera olika ordboksprojekt och språkvårdsinstanser ihop till Forskningscentralen för de inhemska språken. Vid tiden för omorganiseringen arbetade Ann-Marie Ivars på den finlandssvenska dialektordboken. Redaktionen fanns på Fabiansgatan 7 i Helsingfors, som Ivars kallar för en av de viktiga adresserna i sitt liv.

Ann-Marie Ivars i sitt arbetsrum på Fabiansgatan 7. Foto: Språkinstitutets arkiv

– Det var väldigt intressanta tider. Mina äldre kollegor delade med sig av sin kunskap om dialekterna, jag var frågvis och frågade mycket tills jag en dag märkte att jag kunde lika mycket som de. Vi hade ett gemensamt matlag och på kaffepauserna diskuterade vi allt som fanns mellan himmel och jord, säger Ivars.

Förlängd arbetstid
Ivars kom till dialektordboken 1967. Till hennes uppgifter hörde då att sammanställa registret över alla dialektord som hade tecknats upp eller förekom i dialektlitteraturen. Senare började hon också skriva ordboksartiklar. Under hennes första år vid ordboken fanns redaktionen i universitetsbyggnaden Porthania. De kartoteksskåp som ordregistret förvarades i var specialritade av arkitekt Aarne Ervi som ritade Porthania. När dialektordboken 1968 flyttade till Fabiansgatan 7 fick skåpen följa med, och än i dag förvaras ordsedlarna i samma skåp på Språkinstitutet.

Ordsedlarna som dagens redaktörer på dialektordboken jobbar med förvaras i kartoteksskåp från mitten av 1950-talet. Foto: Språkinstitutet

Den mest konkreta förändringen som Ivars minns från sammanslagningen 1976 var att hennes och hennes kollegors arbetstid förlängdes. Tidigare hade de jobbat klockan 9–16, men nu skulle de jobba klockan 8–16.15 för samma lön. Ganska snabbt grundades också en fackförening på Forskningscentralen.

– Inom Forskningscentralen fick Svenska språkbyrån hand om den svenska verksamheten, och nytt i sammanhanget var att Mikael Reuter kunde anställas som språkvårdare på heltid. Han tog över ansvaret för att svara på språkfrågor, som min kollega Per-Henrik Solstrand tidigare hade haft, säger Ann-Marie Ivars.

Själva arbetet fortsatte i övrigt som förut. Det var inte förrän 1988 som hela Forskningscentralen kunde flytta in under samma tak på Sörnäs strandväg i Helsingfors.

Flytande forskarskola
På den tiden då Forskningscentralen grundades hörde det till att de anställda vid dialektordboken och namnarkivet skulle ägna en del av sommaren åt insamling av dialekt och ortnamn i fält. Ivars minns speciellt forskningsresorna med den tidigare laxbåten ”Rödan”, som Svenska litteratursällskapet hade skaffat för ändamålet. Kapten på skutan var ortnamnsforskaren Kurt Zilliacus.

– Många lärde sig fältarbete ombord på Rödan. Vi gick i land på olika öar i skärgården och knackade oanmälda på hos ortsbefolkningen. Det var sällan som någon tackade nej till att bli intervjuad. Jag tror att de tyckte att de gjorde en insats för den svenska kulturen i Finland, säger Ivars.

På egen hand gjorde Ivars det mesta av sina fältarbeten i hemtrakterna i Sydösterbotten, framför allt i Närpes.

– Jag fick tips om personer som kunde ha något att berätta. Min mamma och pappa tog sedan hand om barnen, medan jag körde omkring och gjorde intervjuer. Mest träffade jag äldre människor, eftersom de yngre var upptagna på åker och äng eller sysselsatta med arbeten av annat slag.

Sitt sista fältarbete gjorde Ann-Marie Ivars 1982. Efter det ansågs det att de svenska dialekterna i Finland var tillräckligt väl dokumenterade och redaktionen koncentrerade sig på att skriva ordboksartiklar.

Läs mer om språkliga fenomen på 1970-talet (på finska): Sanoin saavutettu: 1970-luku

Bianca Holmberg

Tillbaka till rubrikerna