Månadens dialektord: klaka

Det gäller att stå stadigt när blixthalkan slår till på februarivägarna.

Februari är en av våra kallaste vintermånader.

Men den bjuder också på perioder med milda temperaturer och tö som snabbt slår om till rejäla köldknäppar. Det nyckfulla vädret resulterar i glashala isbeläggningar på vägar och gator.

Blankt, glashalt och sluttande. Klassiskt klakaföre i den här backen!

I dialekterna i norra svenska Österbotten kallas den blanka, hårda ytan klaka, med kortstavigt uttal.

Det är förståeligt att en och annan Pedersöre-, Terjärv- eller Nykarlebybo suckar när det drar ihop sig till ett klakafö:r som ökar risken att få både blåmärken och plåtskador.

Särskilt lömsk är en barvinter med klake. Då är det förrädiskt halt, eller med andra ord lena (halt, glatt före) på vägarna.

− He va toka klakavinttär jär i novembär, suckar en Essebo, dokumenterad i dialektordboken.                                                          

Men det finns också en annan sida av det hela.

När byvägen blänker kritvit av hårt sammanpressad snö, och de som grusat den har låtit ett stråk vara orört, är klakaföret något att ta vara på:

Sällan susar du ti by:ss med sådan blixtrande fart, som med fötterna på sparkstöttingens stadiga stålmedar och tygkassen dinglande på handtaget.

Blir farten för hög på ditt ekologiska transportmedel kan du möjligen få ett välment varningens ord efter dig:

− Spark int åkoll!

May Wikström

• Läs mer om klake i Ordbok över Finlands svenska folkmål.
• Ordet klake har belägg från 1600-talet och finns också i Svenska Akademiens ordbok.

Tillbaka till rubrikerna