Mina tvåspråkiga barn

I vårt fall har förutsättningarna för tvåspråkighet varit goda eftersom vi har bott i en tvåspråkig stad, Borgå, där bägge språken är starkt närvarande i vardagen. Alla barnen har gått i svensk skola.

Vid det här laget är de tvåspråkiga barnen inga barn längre – också den yngsta har uppnått myndighetsåldern. Hur har det gått med tvåspråkigheten? Ja, alla är naturligtvis fortfarande tvåspråkiga, men man kan kanske säga att tvåspråkigheten har utvecklats på olika sätt. Det tycks vara mycket som inverkar på om man lever mer på svenska eller på finska. Det brukar sägas att skolspråket har en avgörande betydelse för en tvåspråkig persons språkliga identitet, men så enkelt är det nog inte. Skolan är naturligtvis viktig, men när det gäller vilket språk som i praktiken är starkast verkar också boningsort, flick- eller pojkvänner, kamratkrets, studieplats och arbetsplats spela en stor roll. Det kan också vara så att ett av språken dominerar under en period och ett annat under en annan period. För mången kan det vara så att man vill tala finska när man är ung och tuff, men när man blir lite äldre börjar man också uppskatta svenskan och värna om den.

Något som verkar vara stabilt är att man förknippar språk med person. Har man en gång börjat tala ett språk med en person fortsätter man i allmänhet att tala detta språk. Mina barn talar fortfarande alltid svenska med mig och finska med sin pappa. Alla utom de två yngsta talar svenska sinsemellan. Dessa två har av någon anledning börjat tala finska sinsemellan redan som små, och det har de fortsatt med – däremot talar också de svenska med de övriga syskonen.

När min äldste son började läsa böcker på eget initiativ var det finska böcker han läste, trots att han gick i svensk skola ända fram till studentexamen. Han förklarade det med att finska var lättare att förstå. När han läste på svenska var det många ord som han inte förstod, menade han. Ibland har jag undrat om han i någon mån hade rätt i att svensk text faktiskt kan vara svårare att dechiffrera; det är ju sant att främmande ord i svenskan ofta är mindre genomskinliga än motsvarande finska ord. Tänk till exempel på just dechiffrera – tulkita. Samme son började senare studera på finska på en finsk ort, men han är numera också mån om att upprätthålla sina kunskaper i svenska.

Jag tror inte att mina barn har reflekterat så mycket över sin tvåspråkighet – det är en naturlig sak för dem. Om man frågar dem om saken svarar de att de har haft nytta av att kunna två språk bra. Det är skönt att kunna umgås med människor utan att behöva tänka på språkgränser och utan att behöva anstränga sig att tala ett främmande språk. Framför allt är tvåspråkigheten en otvivelaktig fördel i arbetslivet.

Själv tycker jag att tvåspråkigheten har fungerat på ett naturligt sätt i vår familj. Den är inget vi har behövt fundera speciellt mycket över som föräldrar. Så här i efterskott vill jag gärna framhålla högläsningens betydelse. Det är viktigt för alla barn att föräldrarna läser högt för dem, men kanske det är extra viktigt när det gäller barn som håller på att utveckla två språk parallellt.

Monica Äikäs

Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 2/2013, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.