Reaktionerna
på användningen av ordet okej i
uppgiftsformuleringen lät inte vänta på sig. Många lärare reagerade på ordvalet
och undrade om det faktiskt är accepterat att använda okej i en provkontext. I diskussionerna konstaterade någon att studentprovet
ska representera en formell genre där ett ord som okej känns alltför vardagligt. Någon frågade sig också om
provkonstruktörernas användning av okej ska
tolkas som ett tecken på att det nu är fritt fram för abiturienterna att skriva
talspråk i provsvaren och hur censorerna i så fall kommer att ställa sig till
det.
Ett vardagligt ord
Ja, hur är
det riktigt med okej −
när är det gångbart och när är det mindre lämpligt? I Svenska Akademiens
ordlista är ordet fortfarande markerat som vardagligt, vilket strängt taget innebär
att det normalt inte ska användas i formellt skriftspråk. De flesta är säkert
överens om att studentprovet som genre ligger i den mer formella ändan på
skalan vardagligt−formellt. Därmed är lärarnas fråga om okej ska användas i ett studentprov
eller inte, helt befogad. Men kan man tänka sig att provkonstruktörerna med
ordvalet velat leda in abiturienterna på en mer diskuterande, informell väg
just i den här uppgiften? Eventuellt är det så, men snarare är det antagligen ändå
fråga om att ordet slunkit med lite mer oplanerat och oreflekterat. Det kan i
sig ses som ett större symptom på att okej
börjat tvätta av sig lite av sin tidigare utpräglat talspråkliga stämpel
och börjat smyga sig in i skriftspråket alltmer. Faktum är att okej börjat dyka upp t.ex. i
tidningstext. Mest förekommer det ändå fortfarande i rent talspråkliga sammanhang
och i tidningstexter företrädesvis i direkt anföring.
Ett stilbrott, men ingen katastrof
Mitt
språkvårdar-jag gläder sig över att språk och formuleringar väcker diskussion.
När det gäller ordet okej vill jag försiktigt
hävda att det fortfarande kan vara bra att undvika ordet i sakliga sammanhang −
den främsta orsaken är just den som lärarreaktionerna avslöjade, dvs. att det
väcker diskussion och kan betraktas som ett stilbrott. Ordet verkar inte helt
rumsrent i alla genrer än alltså. I stället kan man med fördel använda ord som acceptabelt, godtagbart, helt i sin ordning,
rimligt, befogat eller skäligt.
Mitt censors-jag
vill dock tona ner diskussionen och framhäva att användningen av okej i t.ex. ett provsvar ingalunda
stjälper ett i övrigt gott och välformulerat svar. Ordet stryks antagligen
under, men är ingen katastrof jämfört med mycket annat. Stilistiska lapsusar
hör helt klart till avdelningen lindriga censorsbekymmer. Betydligt större blir
problemet med stil när eleven inte har något som helst grepp om skriftspråket,
och provsvaret avslöjar att eleven egentligen bara behärskar en enda genre,
nämligen den som man närmast kan kalla utskrivet talspråk. Jag tänker på genomgående
subjektslösa meningar, satsradning, skrivformer som måst, såna, nån, int och sku
och ett stort antal vardagliga ord, onödiga anglicismer och talspråkliga
finlandismer: kolla på, skippa; vara
investerad i; lämna kvar, lämna bort, gå på länk −
för att nämna några få.
Det är
helhetsintrycket som avgör när man diskuterar och bedömer stilen i en text − stilen
är summan av de stilistiska val som skribenten gjort och den effekt detta
frambringar hos läsaren. Det ultimata tecknet på utmärkta kunskaper i ett språk
är att man kan röra sig säkert mellan olika stilarter, välja rätt ord i rätt
kontext och undvika omedvetna stilbrott. De allra skickligaste skribenterna kan
tillåta sig att medvetet utmana de stilistiska konventionerna.
Anna Maria Gustafsson
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 1/2018, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.