År 2015 flyttade jag från Stockholm till Helsingfors för att studera, och sedan dess har folk ifrågasatt att jag valde just Finland. Och när jag berättar att jag inte bara är svensk, utan även finsk från födseln tack vare min mamma som är från Rovaniemi, reagerar folk ofta med plötslig förståelse. ”Ahaaa”, nästan som om det vore konstigt att man av någon annan anledning skulle vilja flytta hit.
Faktum är att jag stormtrivs i Helsingfors (även om jag också saknar Sverige varje dag). Annars skulle jag ju inte ha blivit kvar tio (!) gånger längre än jag först hade tänkt mig. Min ursprungliga plan var alltså att stanna i ett halvår, men att det blev längre än så beror på en hel del annat än att jag är sverigefinne.
Landet tvärtom – där svenska är minoritetsspråk och stockholmska minoritetsdialekt
Det är förståeligt att det är fler finlandssvenskar som flyttar till Sverige än svenskar som flyttar till Finland, i och med att svenskan ju utgör majoritetsspråket i väst. Av den anledningen har jag heller aldrig varit med om att tillhöra en språklig minoritet på det sätt som jag gör nu. Mitt svenska modersmål har i allmänhet varit norm eftersom jag är från Sverige, och i synnerhet min ”dialekt” har hört till standarden eftersom jag är från Stockholm.
Jag skriver här ”dialekt” inom citationstecken eftersom jag aldrig tyckt mig ha någon dialekt i egentlig mening – min stockholmska variant står intimt nära standardsvenskan. Det här är något jag alltid sörjt lite grann, och därför har jag mer eller mindre medvetet försökt tillvarata de egenheter som stockholmskan faktiskt har. Trots mina svaga dialektrötter, men också tack vare dem, har jag alltså lyckats ta hand om och utveckla dem – mycket tack vare min pappa, som är tredje generationens stockholmare. Man jag kommer fortfarande inte ifrån att min dialekt inte är alls lika utpräglad som många andra i Sverige.
Men nu när jag bor i Helsingfors, har jag plötsligt en tydlig dialekt! Så snart jag öppnar munnen hör man att jag inte är från Finland, på både gott och ont. Mest gott förstås, eftersom min sverigesvenska knappast vållar några språkliga missförstånd här. Visst har det hänt att jag sagt något och fått ett par rynkade ögonbryn som svar, men det har enbart lett till intressanta diskussioner efteråt. Som med orden glajjor (’glasögon’), bulle (’taxi’) och tjacka (’skaffa’).
Det nya normala
Numera är i stället finlandismerna och stadin slangi norm. I dag utgör dessa former en del av min språkbank, men jag använder dem inte själv. Att göra det skulle kännas onaturligt eller fel på flera plan. För det första har jag ju precis fått den distinkta dialekt som jag så länge eftertraktat – inte tänker jag frångå den bara sådär! Det här är dock inte ett helt och hållet medvetet beslut jag fattat, utan en fråga om identitet och självuppfattning. Om jag började säga saker som krabbis eller hoppeligen, hade jag helt enkelt inte känt mig som mig.
För det andra har det här fått mig att upptäcka och förundras över hur pass olika språkkänsla människor med samma modersmål faktiskt kan ha. Jag tänker speciellt på substantivet botten. I Helsingfors har jag träffat åtskilliga personer som säger ’ett botten’ och ’bottnet’, vilket låter lika harmoniskt i deras svenskspråkiga öron som det låter falskt i mina. För mig (och SAOL) är i stället ’en botten’ det korrekta.
Det finns också några finlandismer som jag gillar – såsom kocka (’laga mat’) och morkis (’moralisk baksmälla’). Dessa får gärna etablera sig i standardsvenskan, om du frågar mig. Ändå använder jag inte heller de här två finfina orden själv, för att det som sagt skulle kännas onaturligt. Jag håller fast vid min stockholmska, för med den kan jag åtminstone känna mig hemma i mig själv, oavsett var jag befinner mig.
Kanske kan det verka fånigt att vilja bejaka sin dialekt på det här sättet, men för mig vore alternativet, att anamma de finlandssvenska språkdragen, ännu fånigare – jag skulle bara låta som någon wannabe-finlandssvensk.
Ett hem hemifrån
Såhär efter fem år i Helsingfors har jag dessutom insett att jag faktiskt tänker mindre och mindre på min dialektala minoritetsställning. För parallellt med att finlandssvenska uttryck känns onaturliga för mig, upplever jag det också som mer och mer naturligt att prata stockholmska i denna finlandssvenska kultur. Det har förstås att göra med att jag egentligen tillhör den svenskspråkiga majoriteten, men mitt sätt att tala på sticker icke desto mindre ut här.
När folk frågar mig om varför Finland, brukar de samtidigt alltså notera min sverigesvenska accent. Och på sistone har jag då blivit påmind om att – ja, just det – det hörs på mig varifrån jag kommer, jag har en annan dialekt. Och att stundvis glömma detta är väl ändå ett tecken på att man känner sig som hemma, på en plats där man kan vara sig själv fullt ut?