Älgen må vara skogens konung, men björnen är skogens heder – i alla fall enligt Kalevalas 46:e runa: ”O, du ljuvligt bruna pöspäls! […] du skogens heder, far iväg på viga fötter, tassa tyst i blåa sockor”.
Björnar får allt som oftast agera symboler. Världsnaturfonden har en panda som logotyp, isbjörnen får inte sällan representera klimatförändringarnas smältande glaciärer och brunbjörnen är både Finlands och Rysslands nationaldjur.
Sinnrika smeknamn
Just i Finland syns också björnens symbolik inte minst i våra språk. Enligt Juha Pentikäinen, professor i religionsvetenskap och författare till boken Karhun kannoilla, finns det runt 200 ord för björn i finskan. Fyra av dem är karhu, kontio, mesikämmen och otso, men en av mina personliga favoriter är metsän omena (’skogens äpple’).
Även i svenskan har vi många termer för björnen. I Ord till tusen räknar fackboksförfattaren Jan Gyllenbok upp en handfull av dem, såsom fulingen, myrtass, skogskisse, storkräket och styggnacke, och i en synonymordbok står tasse att läsa. En annan björnbeteckning är gullfot, som också använts om andra vilddjur, exempelvis vargen.
Dessutom är troligen bjässe (’mycket stor man’) en betydelseutveckling av svenska dialekter, där detta ord ska ha betytt ’björn’.
Klumpig bamse
I dag är det nog inte många som kallar björnen för storkräket eller styggnacke till vardags, men synonymerna nalle och bamse känner de flesta säkert igen.
Bamse är ett månghundraårigt nordiskt ord, som bland annat förekommer i norska folksagor från 1840-talet. Enligt den svenska journalisten och språkvårdaren Bo Bergman betyder det i grunden troligtvis ’något stort, klumpigt och tjockt’, och kan på ett eventuellt ljudhärmande sätt vara besläktat med de nordiska verben bamsa (’äta glupskt’) och bangse (’röra sig tungt’).
Denna mångfald av benämningar visar vilket populärt djur björnen har varit och fortfarande är. Men med tanke på att synonymerna inte bara är positivt laddade (fulingen låter väl knappast smickrande), handlar det till viss del också om impopularitet. I folktron ansågs nämligen björnens namn vara olycksbringande, och därför tabubelagt. I stället använde man sig av så kallade noaord eller noanamn – det vill säga omformuleringar som ersätter själva tabuordet.
Björn var ett noaord
Björnar har alltså inte bara varit beundrade, utan även fruktade. Det blir inte minst tydligt genom talesättet väck inte den björn som sover (’utmana inte ödet’ eller ’locka inte fram slumrande fara’). Denna formulering är känd i skrift först från 1800-talets första hälft, men är betydligt äldre än så. Och från början hade den kanske en mer ordagrann innebörd?
Än i dag är brunbjörnen Finlands farligaste rovdjur, men förr i tiden var den ett ännu större hot för människan. Det ansågs vara riskfyllt att ens nämna den vid dess rätta namn, och från början var också det numer neutrala björn i själva verket ett noaord. Enligt språkvetaren Gösta Bergman härstammar ordet björn från ett urnordiskt bernu-, som i sin tur går tillbaka till ett indogermanskt bhero-, vilket betyder ’brun’. Därmed skulle björn ursprungligen betyda ’den brune’, och dagens svenska ord för djuret egentligen hänvisa till färgen på dess päls.
Beran- och bernu- kanske dessutom får dig att tänka på tyskans Bär eller engelskans bear? Det är också fullt rimligt, eftersom de orden har samma ursprung. I det tyska Bär och engelska bear har e-ljudet i beran- och bernu- bevarats, medan det i svenskan däremot har utvecklats till ett slags jö-ljud i björn. Samma sak har hänt med urnordiska erdhu, som blivit Erde på tyska och earth på engelska, men jord på svenska.
Brunbjörn, Stora Björn och isbjörn
Men vad är då det ursprungliga namnet på björnen? Det kan vi inte vara helt säkra på, men på latin heter den i alla fall ursus och på antik grekiska heter den arctos. Det innebär att direktöversättningen av den latinska beteckningen för brunbjörn, ursus arctos, blir ’björn björn’.
Ordet arctos känner vi även igen i namnet Arktis, alltså området kring Nordpolen. Namnet har ett samband med stjärnbilden Stora Björnen, som syns på norra halvklotet.
Antarktis är därmed motsatsen till norr i både geografisk och bokstavlig betydelse (’anti-arctos’). Men det är inte heller hela sanningen, för Antarktis blir ju också motsatsen till björn. Och det är förstås fullt rimligt, eftersom isbjörnar ju bara finns på Arktis.
Källor
Bergman, B. (2007). Ordens ursprung: etymologisk ordbok över 2200 ord och uttryck. Wahlström & Widstrand.
Bergman, G. (1981). Nya ord med historia. Prisma.
Gyllenbok, J. (2015). Ord till tusen: inspirationsbok i ordkunskap, ordbildning och ordanvändning i svenska språket (2:a rev. upplagan). ICD Publishing.
Pentikäinen, J. (2005). Karhun kannoilla: metsänpitäjä ja mies. Etnika.