En hel arbetsdag kan ibland gå åt till att bläddra igenom högen av belägg som hör till ett visst uppslagsord. Beläggen är dessutom handskrivna, vilket innebär att en första utmaning kan ligga i något så grundläggande som att tyda upptecknarnas handstilar.
Att behärska landsmålsalfabetet är en förutsättning för att kunna tolka vissa belägg. Det gäller också att kunna avgöra om uttalet ska betecknas med fin eller grov ljudskrift då ordboken utnyttjar bägge systemen. Jag har alltid förteckningen över de olika ljudbeteckningarna framför mig när jag redigerar. Tecknen för öppna och slutna ö-ljud är förvillande lika och det finns överraskande många l-ljud att hålla isär, för att nämna ett par exempel. Det är förstås en fördel att känna till de olika dialekternas särdrag. Å andra sidan är det mycket att hålla reda på då dialektsocknarna uppgår till drygt åttio.
En annan utmaning kan bestå i att formulera en betydelsebeskrivning. En del av materialet är nämligen insamlat redan på 1800-talet. När jag får belägget i min hand händer det sig rätt ofta att jag inte har den blekaste aning om vad ordet står för. Jag har till exempel aldrig haft anledning att fundera över vad en selastångskrok används till. Med lite tur är ordets betydelse angiven på belägget. I annat fall får jag lov att gå till arkivet, leta fram samlingen, och med hjälp av kontexten försöka reda ut vad som avses. Andra gånger vänder jag mig till facklitteratur, webben eller kontaktar sakkunniga.
Sist men inte minst gäller det att hålla tungan rätt i mun när uppgifterna plitas ner med hjälp av redigeringsprogrammet. Allt från uppslagsord till uttal, exempel och länkar ska få sina respektive rätta taggar. För att inte tala om att ett mellanslag på fel ställe kan få förödande konsekvenser för nätordbokens sökfunktioner.
I morgon fortsätter jag att reda ut vad en sillkrok står för.
- Dialektordboken på nätet