Att vara i språkligt underläge är jobbigt, men att verka vara i språkligt överläge är nästan ännu värre.
”Could you please use headphones?” Det är jag som frågar. Det lakoniska svaret jag får är ”ei oo”.
Det är svårt att avgöra om han är mer irriterad för att jag ber honom använda hörlurar eller för att jag talar engelska. Jag byter genast till finska, men skadan är redan skedd. Jag skäms över mitt språkval, för främlingen jag talar med kan ju inte veta att jag inte talade engelska avsiktligt. Han kan inte heller veta att det inte alls bara berodde på att han utseendemässigt hade kunnat komma från ett annat land och alltså sakna kunskaper i finska. Detta med engelskan händer mig nämligen ofta numera, och med precis vem som helst.
Han kan inte veta att jag numera automatiskt säger ”sorry” i stället för ”anteeksi” när jag av misstag stöter till någon (och alltså inte ”sori” på finskt vis, utan med amerikanska r och hela köret). Och han kan inte veta hur många gånger jag i hastigheten haft svårt att hitta ett finskt ord, till exempel kuulokkeet (hörlurar), och stått där och känt mig fånig.
Fördomsfullt språkval?
Däremot har jag slutat skämmas för att finska just nu inte är mitt andra språk om det gäller att prata. Det stör mig, men jag har accepterat faktum. De språk vi talar mest finns högst uppe i minnet och just nu är det för min del engelska och spanska, efter svenska då. Finskan har inte försvunnit, men det är oftast engelska som automatiskt kommer ur mig när jag i hastigheten ska välja ett annat språk än svenska. För att välja finska måste jag medvetet leta i minnet.
Den sorgliga konsekvensen av det är tyvärr att mitt automatiska språkval kan verka om inte diskriminerande så åtminstone exkluderande och fördomsfullt. Den här tolkningen ligger otrevligt nära till hands om mottagaren för budskapet utseendemässigt skulle kunna komma från ett annat land, tala ett annat språk och sakna kunskaper i finska.
Jag vill visa att jag vet att det är helt möjligt att folk med vilket utseende som helst har goda kunskaper i finska. Och jag vill ge alla chansen att i första hand tala finska med mig och eventuellt byta till engelska på eget initiativ. Det sista jag vill är att folk ska känna sig fördomsfullt behandlade eller exkluderade på grund av mitt språkval. Givetvis gäller samma sak svenskan och det fungerar oftast mycket bättre, tack vare att jag bor på en rätt svenskspråkig ort och har svenska som modersmål. Rör jag mig i hemknutarna går det följaktligen mer eller mindre automatiskt att börja på svenska och se vad som händer.
En språkväxel som saknas
Uppenbarligen kan det alltså vara betungande att se ut som en av dem som i det här landet borde börja på finska (eller svenska) och inte på engelska. Det är en ny upplevelse för mig. Tidigare tyckte jag att det jobbigaste var att tala ofullständig finska bland finskspråkiga och alltså vara i språkligt underläge, men att verka vara i språkligt överläge kan uppenbarligen vara lika obekvämt.
Tydligen har jag tre automatiska språkväxlar: en svensk, en engelsk och ibland en spansk. Jag behöver en fjärde. Särskilt på lokaltåget.