Det är visst meningen att tekniken ska hjälpa, inte stjälpa. Men tekniken hjälper inte alltid.
I begynnelsen skapades blanketterna för att underlätta korrespondensen mellan privatperson och myndighet. Men något gick fel i utvecklingen.
Blankettspråket är en alldeles egen, kompromisslös genre. Här råder siffrornas, de tomma rutornas och teknikens makt. Ofta kräver ifyllandet lösenord jag aldrig mer kommer att behöva.
Redan vid inloggningen känner jag maktlöshet och hjälplöshet. ”Hoppas det går vägen den här gången!”, tänker jag optimistiskt. Ibland kräver blanketten uppgifter jag inte har, aldrig fått och aldrig kommer få. Men det gapande fältet måste och ska fyllas i för annars kommer jag inte vidare.
Blanketten blir arg. De blodröda skrikiga tecknen bråkar med mig. ”Var god fyll i X rätt!”, ”Alla fält med asterisk (*) ska fyllas i!” Här börjar jag se rött, men vet samtidigt att det inte är värt ilska och frustration, för det ändrar inte på faktum att blanketten är ofullbordad och inkomplett. Blanketten vägrar slinka iväg utan alla uppgifterna utmärkta med asterisk.
Jag tar upp luren och för att ringa ett samtal i stället. Det funkar alltid.
Det tutar upptaget. Medan jag väntar säger en vänlig röst:
”Vi har kö för tillfället. (*lugnande hissmusik*) Samtalet spelas in i undervisningssyfte, och för att förbättra vår service”.