Under en studiefest för några år sedan satt jag och pratade med en utbytesstudent från Storbritannien. ”Varför ville du komma just till Finland?” tyckte jag var en intressant fråga att ställa. Det hade visst de flesta andra på festen också tyckt, för svaret kom med ett stelt leende.
Även om det säkert kan bli tröttsamt för besökare från andra länder att få samma fråga om och om igen är det inte så konstigt att vi i ett litet land som Finland gärna vill veta vad som har lockat hit dem. För oss är det inte alls självklart att någon väljer just vardagliga Finland bland allt det fantastiska hela stora världen har att erbjuda.
Motsvarande frågor väcks också när någon väljer att lära sig något av våra språk. Vad är det som leder till att folk ibland fastnar för just svenska eller finska? När Institutet för de inhemska språken gästades av studerande i skandinavistik och fennistik från universitetet i Köln fick jag en ypperlig chans att höra mig för om saken.
Redan innan de började studera hade alla i gruppen haft någon kontakt med språken i Norden. Flera hade rest omkring eller arbetat i något nordiskt land. Nordisk hårdrock hade lockat en av dem att lära sig språken, för att bättre förstå texterna och vad musiken handlar om. En annan hade läst Astrid Lindgrens böcker och blivit fascinerad. En tredje hade en syster som studerade svenska, och hade sett en gyllene chans till ett gemensamt hemligt språk.
När det blev dags att välja studieinriktning hade de här mötena med Norden inverkat. Sedan visade sig studierna ha ännu fler fördelar.
Skandinavistik och fennistik är små ämnen, vilket gör att studierna blir personliga. Samtidigt finns det goda kontakter med andra institutioner och möjligheter att resa och på andra sätt vara en del av en större internationell gemenskap. Dessutom är språk som studieföremål någonting konkret och vardagsnära, och inte minst fascinerande som fenomen. Flera berättade att de helt enkelt älskar språk.
För någon med en stor förkärlek för språk är språken i Norden särskilt givande, eftersom ett av dem lätt leder vidare till ett, två eller fem andra. Flera av våra gäster hade till exempel hittat till finskan efter att ha studerat svenska. De upplevde det som någonting speciellt att behärska just finska, som för en tyskspråkig innebär en större utmaning än svenska, danska eller norska.
Det nordiska fanns med också i tankarna på framtida jobb. Flera ville arbeta i någon sorts nordisk kontext, till exempel i kombination med kultur eller utbildning. Andra siktade på att jobba som översättare eller tolkar.
För våra gäster var alltså svaret på frågan ”varför väljer du nordiska språk?” en blandning av personliga erfarenheter och goda möjligheter till givande upplevelser både under och efter studierna.
Påfallande viktigt var också att det här med språk, och särskilt nordiska språk, är roligt. ”Jag blir glad av att tala svenska!” sa en och tyckte att det inte alls var lika roligt att tala till exempel engelska.
”För att det är roligt” är kanske inget uttömmande svar på frågan ”varför?”, men ofta är det just där ett intresse börjar. Alltid vet man inte varför någonting är särskilt intressant eller spännande. När man dyker ner i det som är roligt visar det sig ändå ofta att det finns flera goda orsaker att fortsätta.