Känner du alla dina småkusiner? var en vanlig fråga när jag var tonåring i Sibbo på 1970-talet. Vad som avsågs med småkusin var då solklart för mig, nämligen barnen till mina föräldrars kusiner. I den släkt jag tillhörde handlade det framför allt om barnbarnen till min mormor Olgas systrar Elin och Elsa. Vi höll noga reda på släktskap och vi visste vilka som var våra mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och småkusiner. Naturligtvis kände vi också våra mor- och farföräldrar, men släktskap som sträckte sig längre än så minns jag inte att vi skulle ha omtalat med specifika ord.
Ordet småkusin förekommer allmänt i finlandssvenskan – i alla regioner. På finska används likaså det motsvarande ordet pikkuserkku flitigt. Det står klart att det svenska småkusin och det finska pikkuserkku starkt stöder varandra i finländskt språkbruk. Utanför Svenskfinland verkar det svenska småkusin dock ha en begränsad utbredning. Men hur har småkusin och pikkuserkku egentligen kommit till? Har ordet bildats på svenska eller är det möjligen ett finskt lånord som i kommit in i finlandssvenskan?
Slår vi upp småkusin i svenska ordböcker, till exempel på webbplatsen svenska.se, uppger Svenska Akademiens ordlista (SAOL) att det är en finlandism som motsvaras av det sverigesvenska syssling. I Svensk ordbok tas ordet upp enbart i plural med betydelsen ’yngre kusiner’. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) redogör för småkusin som en sammansättning av lederna små- och -kusin. Det ges i SAOB två betydelser dels ’liten kusin’, dels ’syssling’ som är finländskt, provinsiellt eller dialektalt begränsat. Ordet förekommer vanligen i plural och det kan också användas bildligt för att beteckna avlägsen släktskap med visst folkslag, som i ordbokens äldsta belägg från 1858 av Fredrik Cygnæus: ”Vi finnar ... lågo (år 1855) i argaste strid med våra småkusiner turkarna.” SAOB ger oss alltså uppgifter om att småkusin bildats på svenska som en sammansättning. Olav Ahlbäck anför i sin lilla skrift Svenskan i Finland att småkusin bildats i det finlandssvenska standardspråket. Enligt Hugo Bergroth hör småkusin till en grupp finlandismer med begränsad utbredning i Finland och i Norrland. I sverigesvenska används syssling eller tremänning, och på vissa håll också nästkusin.
Vad kan vi då få reda på om det finska ordet pikkuserkku? Jag har sökt svar på frågan i finska ordböcker som Kielitoimiston sanakirja och i det omfattande arkivet med material över finska dialekter för Suomen murteiden sanakirja, som finns på Institutet för de inhemska språken. Men jag har också diskuterat frågan med några finska kolleger som har specialiserat sig på 1800-talsfinska. Den bild som framträder är att det äldsta belägget på finska pikkuserkku är från 1885 i Ahlmans Svenskt - Finskt Lexikon i omarbetning av K. Forsman. Kontroller av belägg på pikkuserkku i den finska dialektordbokens arkiv (Suomen murteiden sanakirja-arkisto) visar att de flesta finska dialektbeläggen är från 1940-talet eller senare och nästan alla belägg är från områden som ligger nära den svenska språkgränsen i sydvästra Finland, i södra Österbotten och Nyland. Det finns alltså mycket som tyder på att det är en svensk ordbildning som sedan kommit in i finskan som ett översättningslån.
Som bonus råkade jag också få fram att ordet kusin kommer in i svenskan först i slutet av 1600-talet. Det ersatte med tiden de gamla arvorden syssling, som ursprungligen avsåg en kusin på mödernet, och brylling, som betydde en kusin på fädernet. Också det finska ordet serkku ’kusin’ kom rätt sent in i finskan. Det första belägget finns hos Juslenius 1745, och serkku började sedan användas vid sidan av det äldre finska ordet orpana, som så småningom trängdes ut.
Det område som idag är Finland kan på många sätt beskrivas som ett språklaboratorium, ett område där det har skett språkmöten mellan flera språk. Genom att skärskåda ett ord som småkusin och dess finska motsvarighet pikkuserkku ser vi hur ordet först uppkommit på svenska, därefter lånats in i finska som ett översättningslån. Under flera decennier har orden använts parallellt, kanske av samma personer som talat båda språken. Det finska ordet pikkuserkku har under årens lopp varit ett starkt stöd för att småkusin levt kvar i finlandssvenskan, även om det aldrig har fått fäste i Sverige i betydelsen ’tremänning’, om personer vars föräldrar är kusiner till varandra.