När vi skulle ha matematikprov i femte klass fick vi, förutom pappret för provsvaren, dessutom ta så många klottpapper som vi behövde. ”Ni kan skriva KLOTT på pappret med stora bokstäver, så vet jag att jag inte ska rätta det”, sade vår lärare.
I dag, tjugo år senare, skriver jag fortfarande klott som rubrik i vartenda dokument med intervjuanteckningar och i vartenda bloggutkast. Och dokumenten döps utan undantag till ”blogg om hundar, klott” eller ”intervju med Kalle, klott”. Jag har till och med exporterat klottet till min och min mans interna svengelska. ”Watch out, the table is klottigt.”
En bro till barndomen
Jag vet mycket väl att klott är en finlandism och att det finns många standardspråkliga sätt att uttrycka samma sak på, så det faktum att jag fortfarande konsekvent skriver klott och talar om att klotta har inget alls med brist på kunskap att göra. Nej, klottet har helt enkelt blivit personligt, nästan en identitetsfråga, i synnerhet för mig som skribent. Dessutom är mitt klott en bro till min barndom, som jag minns med värme och ibland med saknad.
När jag tänker på klottet förstår jag varför det är så känsligt att kritisera någon annans språkbruk. Tanken på att någon skulle döma ut mitt klott gör mig upprörd. Det känns nästan som om någon skulle döma ut en del av min bakgrund och min identitet, fastän det bara handlar om ett litet ord som jag använder i privata sammanhang.
Sammanhanget avgör men klottet lever kvar
Missförstå mig nu inte, jag håller absolut med om att olika ord och uttryck passar olika bra i olika sammanhang. Det finns tillfällen då ett visst ord eller uttryck skorrar falskt eller drar ner kvaliteten på en text eller ett tal. I värsta fall kan klumpiga eller felaktiga ordval och formuleringar till och med skada skribentens eller talarens trovärdighet. Då är det viktigt att kunna ta emot konstruktiv kritik. På jobbet är jag van vid att få kommentarer på mina texter, och även om det ibland kan kännas jobbigt att vara tvungen att ändra och skriva om handlar det ju inte om kritik mot mig som person, utan respons som ska göra texten bättre. Ibland är jag också den som ger respons och föreslår omskrivningar.
I det privata gäller det trots allt att tänka sig för innan man går in och petar i andras sätt att uttrycka sig. Det privata språkbruket är ju lite som sköna mysbyxor man drar på sig på fredag kväll eller vindtygsjackan man har på sig när man promenerar i skogen, men lämnar hemma när man ska på konferens. Och vilken rätt har vi att kritisera andras mysbyxor och vindtygsjackor?
Mitt klott står alltså att finna i mina textutkast och vid mitt klottiga köksbord. Jag kommer inte att exportera det längre än så, men i de här sammanhangen kommer det definitivt att vara en del av mig så länge jag skriver och talar.