Vasabladet, 10.2.1967
Vad betyder ordet diger?
Det kan återges med 'stor', men har en bismak av 'tjock, svällande'. Man talar om 'en diger volym, en diger bok'. Mera förr än nu kunde det brukas om personer. Norrmännens Olav den helige gick under medeltiden under det respektlösa namnet Olav den digre. Ordet digerdöden, som betecknar den svåra pesten på 1300-talet, betyder 'den stora döden'.
Diger eller deger är vanligt ortnamn. Degerby finns både i Nyland och i Föglö i den åländska skärgården. Det är också känt i Österbotten. Från Oravais kan jag nämna Digermossen och Digersandviken. De uttalas nu med »tjockt» l-ljud i stället för med r. Det väldiga flyttblocket Oxkangar stenkyrkan kallas på 1700-talskartor för Degerstenen.
Skall ordet psykologi uttalas med s- i början eller bör man uttala det med ps-?
Förbindelsen ps- i början av ord är ursprungligen främmande för svenskan. Därför kom orden psalm och psaltare, som är av grekiskt ursprung liksom övriga ord på ps- att börja uttalas med bara s-, när de kom in i svenskan under medeltiden. Övriga ord på ps- har upptagits i svenskan under senare tid, då man började efterlikna det grekiska uttalet vid universiteten, och har därför bevarat uttalet med ps-. Det heter därför psykologi med ps-, liksom i andra ord som kommer av grekiskans psyke »själ», och det heter pseudonym »täcknamn» med ps-. Uttalet »sykologi» kan förekomma, men anses avgjort vara mindre vårdat än det med ps-. (I engelskan uttalas de motsvarande orden med bara s-, och det uttalet har måhända smittat av sig i svenskan.)
Slutsatsen blir alltså: säg »salm» och »saltare», men däremot »psykologi» med ps-!
Kan ordet mogna användas t. ex. i uttryck som »Solen mognar frukterna»?
Det citerade uttrycket innehåller mogna i s.k. transitiv användning, dvs mogna följs av ett ord som anger det som är föremål för solens inverkan. Det är inte omöjligt att använda »mogna» på detta sätt, men det är mindre vanligt och förekommer sällan i tal. Ordböckerna upptager exempel som »Ni kan själva mogna bananerna». Slutsatsen blir alltså att det är möjligt att säga »Solen mognar frukterna».
Vad betyder ordet utkomst?
Ordet kan sägas betyda »levebröd». Man säger t. ex. Han får sin utkomst av privatlektioner. – Det kan tilläggas att »utkomst» inte kan brukas om att någonting utkommer i tryck (Boken kommer ut nästa månad), utan man brukar andra uttryck, t. ex. just komma ut eller publiceras.
Varför förkortas »klockan» icke klo på svenska?
Det finska »kello» förkortas ju klo. — När man förkortar »klockan» till kl, beror det på regeln att i svenskan avbryta förkortningen »t.ex.;, »s.k.» för »t-ill exempel», s-å k-allad». Om man däremot sammandrar ett ord och behåller första och sista bokstaven, kanske också någon mellanliggande, kan förkortningen sluta på vokal eller konsonant, exempelvis hr, ca, dr. (I sådana fall utsättes ingen punkt efter ordet.)
Vasabladet, 22.2.1967
En läsare i Sydänmaa frågar varifrån dialektordet tykält »ofta» härleder sig.
Tykält uttalat med »tjockt» l, är ett gammalt svenskt ord. Det förekom i formerna thikla och thykla i medeltidssvenskan och betydde också då »ofta». Ordet är släkt med »tjock» och dess innebörd kan jämföras med »tätt». Redan under senmedeltiden, 1400-talet, tycks det ha varit sällsynt i skrift och försvinner sedan helt ur den skrivna svenskan. Numera förekommer ordet bara i finlandssvenska dialekter. Det är ett utmärkt exempel på gamla ord som försvunnit ur riksspråket, men lever kvar i folkmål.
Hur skall man översätta finskans emäntä?
I många fall såsom då ordet betecknar en husmor i förhållande till sina gäster, översättes det med värdinna (t. ex. »tacka värdinnan för maten»). Likaså motsvarar emäntä och värdinna varandra i sådana moderna ord som lentoemäntä/flygvärdinna. Mycket ofta brukas emellertid emäntä om husmor på en bondgård. Det svarar då mot »värdinna» i vår finländska svenska (t.ex. »bondvärdinna», »värdinnan på granngården» o. dyl.). Värdinna i denna användning är okänt i Sverige. Där skulle man säga t. ex. »hustrun (husmor) i granngården», »bondhustru». Ibland användes hos oss värdinna som titel, t. ex. »värdinnan Andersson». Detta låter dock litet ålderdomligt, och numera användes fru även på landsbygden. Något ord »bondfru» existerar likväl inte. (På tal om bondhustru kan det påpekas att bonde som titel, t. ex. i telefonkatalogen, är karakteristiskt för Österbotten.)
Hur böjes ordet spjälka (»spjälkade» eller »spjälkte»)? Kan det betyda någonting annat än »klyva»?
Den enda brukliga böjningen i Sverige är spjälkade, men hos oss förefaller spjälkte att vara det normala. Därför känns formen »spjälkade» litet främmande för oss. Utom »klyva» betyder ordet »spjäla» (spjälka ett ben). Den betydelsen verkar främmande — »spjälka ett ben» betyder nog hos oss »klyva ett ben».
Vad kommer ordet moloken av?
Moloken som ju betyder »nedslagen», »nere» är sammansatt av mod i den äldre betydelsen »sinnelag» och ett dialektord loken med betydelsen »olustig». Mod betydde i äldre tid något annat än nu, nämligen »sinne», »sinnesrörelse», jämför ordet modstulen och uttrycket i hastigt mod, dvs »i hastig ilska».
Är det faktiskt nödvändigt att bruka ord som spektakulär, signifikant, explicit?
De tre orden betyder, i tur och ordning, »iögonenfallande», »betydlig, betydelsefull» och »uttrycklig». De hör till de ord som gör skäl för beteckningen främmande, därför att deras betydelse är okänd för många. Det är därför bäst att undvika dem. De är obehövliga i svenskan, i motsats till ord av främmande ursprung som exempelvis procent och faktor som inte har någon inhemsk motsvarighet. Det låter väl inte vidare bra att tala om någons spektakulära succé eller en signifikant differens?
Ordet huvud har flera former i pluralis. Vilka kan anses helt korrekta?
Det är fullt korrekt att tala om två huvud eller två huvuden, de där huvudena. Formerna huvut och »flera» huvun är vardagsspråk; huvet och huven är likaså vardagliga och förekommer i synnerhet i Sverige.
Säger man den eller det om Norden?
Om Norden uppfattas som en politisk term (dvs »de nordiska staterna») säger man det, t. ex. det förenade Norden. Som rent geografisk term, motsatt Södern, har ordet den-genus: den kalla Norden.
Vasabladet, 7.4.1967
Vad är det för skillnad i betydelse mellan orden spånad och spinning?
Båda orden avser »spinnande», men spånad (som är ett mycket gammalt ord) är närmast knutet till hemslöjd, t. ex. i ett uttryck som »utställning av spånadsalster» och i sammansättning spånadsvärt, dvs en växt som ger material till handspinning (såsom lin och hampa). Spånad kan dessutom brukas om det färdiga alstret.
En frågeställare undrar, om inte ordet kvittering finns på svenska, fastän det inte är upptaget i Hirvensalos och Hedlunds ordbok.
Det är klart att kvittering är ett vanligt svenskt ord (kvittering av en skuld t. ex.) och att det är den normala motsvarigheten till finskans kuittaus. Förrädiskt nog upptar ordboken kvittning, som är ett rätt ovanligt ord. Att kvitta är att låta två fordringar uppväga varandra; man kan säga t. ex. att A och E kvittar fordringarna. Ur denna betydelse har det vanliga uttrycket det kvittar »det är likgiltigt» uppstått. Det kan tilläggas att kvitto eller kvittens är det papper, som en kvittering är skriven på.
Vad kallas en person som bevittnar en namnteckning?
En sådan är ett vittne. En bevittnare fanns i äldre svenska, men ordet är knappast brukligt numera. Mot det finska todistaja svarar alltså »vittne» även i sådana fall då det rör sig om att skriva sitt namn för att bestyrka någons namnteckning.
Vad betyder ordet bofällig?
Det betyder »fallfärdig». Man kan t. ex. säga om ett skjul att det är bofälligt. Bo betyder i detta sammanhang »bostad», liksom ordet gör i uttrycket sätta eget bo. En annan gammal betydelse hos bo är »egendom». Det är den som ingår i dödsbo.
Hur skall man ställa sig till uttalet dom för »de»?
Frågan om formen dom skall tillåtas, hör till de besvärliga i svensk språkvård. Det är välkänt att dom är normalt i stora delar av Sverige, både när det motsvarar de och när det står för dem (»dom såg dom»). Det har i själva verket gått så långt att di uppfattas som provinsspråk. Di hör i Sverige numera hemma i söder, medan hela norra och mellersta Sverige brukar dom. Hos oss är ju situationen en annan: di och dem har en stark förankring. Emellertid börjar dom bli allt vanligare, i synnerhet bland skolungdom. I Sydfinland är dom den vanliga dialektformen, medan Österbotten, liksom norrländsk svenska, mycket ofta har dem i betydelsen »de» (dem såg oss). Det är troligt att det starka motståndet mot dom åtminstone till en del beror på att formen i Sydfinland förefaller dialektpräglad. När dom förekommer i Österbotten, beror det nog på inflytande från Sverige.
Jag skulle för min del säga att det å ena sidan inte kan komma i fråga att hos oss utdöma di som provinsiellt men å andra sidan knappast längre går att motarbeta dom: i detta fall som ofta annars är inflytandet från Sverige så starkt att formen vinner mer och mer spridning. Kända språkmän i Sverige rekommenderar uttalet de vid uppläsning (liksom, givetvis, dem, när skriften har denna form). Mycket talar för denna lösning, men den gäller som nämnt uppläsning av skriven text.
Vasabladet, 24.4.1967
En mö, flera mör
Skall det heta hälsa välkommen eller hälsa välkomna?
Det beror på sammanhanget. Om uttrycket användes utan att man nämner, vem som hälsas välkommen, säger man så här: Värden hälsade välkommen. Om däremot det sägs ut, vem man riktar välkomsthälsningen till, heter det välkommen eller välkomna, beroende på om en eller flera avses: Ordföranden hälsade hedersgästen välkommen. Han hälsade gästerna välkomna.
Skall man säga ställa sig förståelsefullt eller förståelsefull till något?
Det heter t. ex. ställa sig välvillig, förståelsefull, kylig (osv) till något, och därav följer att det heter: De ställer sig förståelsefulla till saken.
Hur skall man uttala ordet mör (flertal av mö)?
Det är en gammal tvistefråga. Normalt uttalas i Finland och norra och mellersta Sverige öppet ö före r (i rikstalspråket), t. ex. i smör och höra. Vid ordet (flera) mör uppstår emellertid en konkurrens mellan denna regel och inflytandet från entalsformen mö, som givetvis har samma slutna ö som hö. Faktiskt är bägge uttalen, således mör med slutet ö som i mö och mör med samma ö som i smör, godtagna. I allmänhet anses dock det slutna ö vara bättre, och det är klokt att undvika ett mycket öppet ö i mör. — Ordet mö hör ju inte till det vanliga, men det förekommer inte sällan i sånger, och t. ex. i en korsång kan det vara bra att bestämma sig för det ena eller andra uttalet, snarast enligt min mening det slutnare.
Hur förvärvar man statens språkintyg?
Det finns olika slag av statliga språkintyg. Det svåraste provet avser fullständig kunskap i finska eller svenska Det kan endast avläggas inför en nämnd i Helsingfors, och för det fordras en svår översättning till det språk man vill förvärva intyg i och samtal med nämndens medlemmar. I huvudstads tidningarna ingår ibland notiser om att prov kan avläggas ett bestämt datum och om att anmälan skall göras. De mindre språkintygen gäller god förmåga att begagna svenska eller finska i tal och skrift eller nöjaktig förmåga att förstå språket. Sådana prov kan avläggas inför enskilda medlemmar av nämnden. Dessa kallas adjungerade ledamöter. Prov i finska kan i Österbotten avläggas för lektor Kerttu Ylitalo i Gamlakarleby. Den motsvarande befattningen i Vasa är enligt Statskalendern 1967 vakant (jurister kan dock avlägga prov för hovrättsrådet Paavo Alkio). Prov i svenska kan i Vasa avläggas för lektor Valdemar Nyblom eller för rektor Birgit Sovelius, i Gamlakarleby för lektor Armida Piirainen.
Heter det en slags fisk eller ett slags fisk?
Eftersom det heter ett slag, är ett slags det korrekta uttrycket. På grund av påverkan från en sorts har dock en slags blivit vanligt liksom å andra sidan ett sorts), men ett slags är att föredraga — Svensk handordbok betecknar »en slags» som möjligt, men rekommenderar »ett slags».
Hör ordet sits i betydelsen »hippa» till högspråket i Sverige eller är det en finlandism?
Det är avgjort en finlandism. Det egendomliga är emellertid att ordet eftersits om ett »nachspiels» är fullt gångbart åtminstone i skånskt tal. Flertal av ordet sits skall helst lyda sitsar. I betydelsen »hippa», som alltså är finländsk, synes dock sitser vara vanlig.
Vasabladet, 18.11.67
Är det rätt att skriva mode, när det står mod i Svenska akademiens ordlista?
Ordlistan och nutida ordböcker upptar enbart stavningen mod i överensstämmelse med uttalet. Ordet är — som man kan vänta sig — ursprungligen franskt och stavas på franska mode; e är stumt. Det är emellertid ett faktum att man inte sällan ser stavningen mode på svenska, t. ex. nyligen i Svensk damtidning: Svenskt mode i Ryssland. Den franska stavningen i dylika fall beror väl del på inflytande från franska (och tyska) veckotidskrifter — också tyskan har stavningen Mode — dels på en önskan att undvika tvetydighet. »Svenskt mod i Ryssland» framkallar lätt tanken på exempelvis Karl XII eller någon idrottsman.
Jag skulle tillråda stavningen mod i enlighet med ordlistan, men vill inte anse mode som absolut fördömligt. Om den kan förebygga oklarhet i något fall, kan den gärna få användas. Uttalet är i alla händelser alltid mod. Det är att märka, att sammansättningar har mode första leden (modejournal, modeaffär) och detta e hörs i uttalet
Vad skall man kalla den son sysslar med att uppföda minkar?
Både minkfarmare och minkodlare förekommer i den aktuella debatten. Av dessa två skulle jag ge företräde minkodlare; ordet minkfarmare framkallar tanken på ett stort minkbestånd och minkfarmsägare, som stund om förekommer, är rätt klumpigt. Minkuppfödare kan också godkännas. Både det ordet och minkodlare har den förtjänsten att de inte säger något om minkfarmens eller minkbeståndets storlek.
Hur översättes det finska vuokrata, som ju har två klart skilda betydelser?
Det finska ordet översättes med hyra ut (uthyra), sett från hyresvärdens synpunkt (hyresvärden hyr ut en lägenhet, ett rum), men med hyra (eller förhyra) från hyresgästens: Jag har hyrt en lägenhet av herr P. Finskans vuokranantaja heter på svenska hyresvärd och vuokranottaja hyresgäst — något »hyresgivare» finns inte, lika litet som »hyrestagare». I stället för »hyresvärd» brukas någon gång uthyrare och för »hyresgäst» hyresman (i synnerhet det senaste är dock sällsynt).
Vad betyder ordet dödmansgrepp, t. ex. i uttrycket Samtliga spakar hade dödmansgrepp?
Ordet eller uttrycket (det kan också skrivas död mans grepp) är bildat efter det engelska dead man's handle. Det avser en kontaktknapp (t. ex. på lok) som föraren måste hålla intryckt vid körning. Släpper han handtaget (t. ex. om han dör eller drabbas av ett sjukdomsanfall), stannar vagnen.
Skall man säga skor med gummisula eller skor med gummisulor, skor med hög klack eller skor med höga klackar?
I båda uttrycksparen är det enligt min mening möjligt att använda ental eller flertal (sula, klack/sulor, klackar). Emellertid användes entalsformen särskilt, om sorten skall betonas: Vi har fått in skor med gummisula; Skor med hög klack nöter golv. Däremot: Hon satte på sig skor med höga klackar (ett enstaka skopar).
Är följande tidningsmening riktig: Man blev först långt senare, på 1900-talet, intresserade av dessa fynd.
Nej. Felet ligger i flertalsformen intresserade. Den har smugit sig in av två orsaker. Dels avser man här rent sakligt flera personer, dels kommer intresserade så långt efter »man», att den skrivande glömt satsens början. Man kräver emellertid entalsform av bestämningen: intresserad. Fel av det här slaget är inte ovanliga, särskilt i långa satser.
Vasabladet, 23.12.1967
Varför heter det både i fjol och i fjor?
Det äldre svenska i fjord har utvecklat sig på olika sätt i olika dialekter. På många hall har ett rd blivit ett tjockt l-ljud, t. ex. i Österbotten, i Norrland och i Mellansverige: gård blir gål i österbottnisk dialekt. I riksspråket byttes sedan det tjocka l-ljudet ut mot det »vanliga» l. I Sydsverige blev däremot rd till r, och därför säger man i fjor i södra Sverige. —Malmötidningen Sydsvenska Dagbladet skriver alltid i fjor.
Vad är en likare för något?
Det är ett mått eller en vikt som användes vid kontroll av andra mått eller vikter. Det brukar finnas (riks)likare t. ex. för kontroll av metermått: det är självklart att små skillnader kan finnas mellan t. ex. olika mätstickor. De kan emellertid kontrolleras mot likaren.
Kan man böja orden delvis, precis och lagom?
Av dessa tre kan lagom inte böjas i vårdat språk (det kan t.ex. inte heta att något är »lagomt»). Det är att märka att ordet lagom självt är en gammal böjningsform av det ord som ingår i till lag-s, i o-lag. (Samma gamla böjningsform, s. k. dativ pluralis, ingår i stundom och i namnen Pörtom och Sundom.) — Ordet precis får däremot vanliga böjningsformer: precisa uppgifter, ett precist svar. Vid ordet delvis (och t. ex. gradvis) ligger det så till, att böjningsformer numera uppträder ganska ofta. Sakens gradvisa utveckling kan åtminstone jag acceptera. Också uttryck som ett delvist erkännande godtas (men icke ett delvis erkännande!). Det bör dock medges att alla inte är tilltalade av former som delvist och delvisa.
Hur böjes stå och slåss i vårdat talspråk?
Det förra böjes hos oss stå, stod eller sto, stått. Formen stog är vanlig i Sverige, men inte hos oss; den är vardaglig. Varken den eller sto tillhör normalt skriftspråk. Verbet slåss böjes slogs, slagits. Formerna slogdes, sloddes är vanliga i Finland, men måste anses som starkt vardagliga och kan inte accepteras i vårdat tal.
Skall man be om räkningen eller notan på en restaurang?
Båda går an. Det är möjligt att ordet nota är det vanligaste på vissa håll, åtminstone i Sydsverige; hos oss är måhända räkning vanligare. Emellertid är »får jag be om räkningen» nära nog en stående fras.
De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.
Originalen finns som (pdf) här:
10.2.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om diger och psykologi
22.2.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om tykält och moloken
7.4.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om de, di och dom
24.10.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om hur man förvärvar statens språkintyg
18.11.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om hur man stavar och uttalar mode
23.12.1967(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om notan och att slåss
Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)