Vasabladet, 23.1.1968
Hur skall man böja och uttala ordet check?
Det kan heta både checkar och checker, men den förra formen, alltså checkar, anses vara bättre och brukas åtminstone av en del banker. Det riktiga uttalet är med tj- i början. Det ord checka som förekommer t. ex. resebyråspråk (ett engelskt ord) uttalas också med tj- i början. Det betyder »kontrollera» och sammanhänger för resten med check som ursprungligen betydde »kontrollremsa».
Hur skall man på svenska återge finska ord som tiedoitustilaisuus, neuvottelutilaisuus, keskustelutilaisuus, esittelytilaisuus?
Det svenska ordet tillfälle betyder normalt »tidpunkt» (t. ex. vid detta tillfälle) eller »lämplig tidpunkt», »möjlighet» (t. ex. taga tillfället i akt, begagna tillfället, tillfälle att träffa någon). Det finska tilaisuus har ungefär dessa betydelser, men också en betydelse »möte», »tillställning». I de nämnda finska orden har tilaisuus just den betydelsen. Det är ganska vanligt att i vår svenska påträffa detta tilaisuus översatt med tillfälle och det kan låta illa (»bönetillfälle» för bönemöte o. likn.). I de nämnda orden bör »tilaisuus» lämnas oöversatt. Tiedoitustilaisuus blir alltså »information», neuvottelutilaisuus »rådplägning» eller »överläggning», keskustelutilaisuus »diskussion» eller »debatt», esittelytilaisuus »demonstration» eller »visning».
Hur uttalas ordet guide? Vad kallas det som en guide sysslar med — är det guiding, guidning eller guidering?
Hos oss torde ordet, såvitt jag vet, alltid uttalas »gajd», och det uttalet är också vanligt i Sverige. Men där förekommer också formen gid, uttalad »gidd». Den egendomliga vacklan i uttalet beror på att ordet, stavat guide, förekommer både i franskan och (inlånat därifrån) i engelskan. På franska uttalas det »gidd», på engelska ungefär »gajd». — Guidering är ett rent språkfel, guiding är inte heller gärna möjligt, utan det bör heta guidning.
Vilket genus har namnet Sahara?
Det är neutrum (det-genus), således det heta Sahara. Överlag brukar länders och orters namn vara det-genus. Ett vanligt fel mot regeln ser man vid stadsnamn. Det bör heta t. ex. Vasa är känt (icke: känd) för sina esplanader; Kaskö är litet osv. Fel som känd och liten i sådana fall beror på att man har tänkt på ordet stad.
Vasabladet, 7 februari 1968
Vad betyder ordet socken och vad kommer det av?
Ordet är den hävdvunna beteckningen för en församling område (kyrksocken). Det hör ihop med söka och avsåg ursprungligen dem som sökte sig till samma plats, samma församling eller samma kyrka. Fram till senare hälften av 1800-talet var indelningen i socknar av betydelse både i världsliga och kyrkliga angelägenheter. Socknens invånare samlades till sockenstämma. När sedan en lag om kommunal självstyrelse tillkom, blev kommunen den borgerliga motsvarigheter till de gamla socknarna, och i kyrkans förvaltning började enheten kallas församling. Den gamla beteckningen socken lever (liksom det motsvarande finska pitäjä) ett friskt liv som dagligt namn på en kommun. Jag anser det dock tvivel underkastat, om en kommun som inte samtidigt utgör en församling på landet (t. ex. Öja och Björköby) brukar kallas socken.
I vårt land hör socken inte längre till det officiella språket. I Sverige förekommer ordet i den kyrkliga terminologien. Flere socknar kan där bilda ett pastorat; i södra och mellersta Sverige är de gamla socknarna ofta mycket små.
Kan aftonen före Kristi himmelsfärdsdag benämnas Kristi Himmelsfärdsafton, motsvarande helatorstain aatto på finska?
Nej, inte gärna. Afton har betydelsen »dag före helg» i vissa sammansättningar som julafton och pingstafton, men till dessa hör inte Kristi himmelsfärdsafton. Det finska aatto har däremot allmänt betydelsen »afton före något». — Det kan annars tilläggas att det döljer sig ett gammalt svenskt ord i helatorstai. Dagen kallades nämligen rätt långt fram i tiden helgetorsdag. Som bekant infaller himmelsfärdsdagen alltid på en torsdag.
Hur lyder flertal av ordet skogsbrand?
Det lyder faktiskt skogsbränder. Man kan jämföra ett exempel i Svensk handordbok under ordet brand: våldsamma bränder rasade. Att brand, bränder också betyder »brinnande trästycke» är alltså inte något hinder för bruket av skogsbränder som flertalsform.
Kan man använda orden konstmålare och konstgrafiker?
Det är tvivel underkastat. Konstmålare påträffas någon gång. Det ligger nära till hands att bilda ett sådant ord, inte minst hos oss (finskan har ju taidemaalari). Motsvarande ord finns emellertid också i tyska och danska (danskans kunstmaler). I alla dessa språk betecknar ordet för »målare» både en yrkesman som sysslar med t. ex. husmålning och en konstnär. I uppslagsböcker ser man ibland uppgifter som N.N., artist (malare) eller N.N., konstnär (målare) men det förefaller klumpigt. Bättre vore det då att acceptera »konstmalare». Konstgrafiker är, såvitt jag kan förstå, bildat efter taidegraafikko. Här frågar jag mig, om det över huvud taget år nödvändigt att bruka ett sammansatt ord: grafiker ensamt brukar beteckna en person som sysslar med grafisk konst, en »grafisk konstnär», som det också heter.
Vasabladet, 28.2.1968
Vad kan kantele heta i pluralis, månntro?
Vad menas med ordet patronymikon?
Patronymikon betyder ordagrant »farsnamn». Det användes om tillnamn, som är bildade av faderns namn. I äldre tid, i själva verket ända in på 1800-talet, hade de allra flesta inte fasta släktnamn, utan de kallades med faderns namn + son. Låt oss tänka på en man som hette Erik och hade en son Jakob. Denne kallades då Jakob Eriksson. Hans söner Per och Sven kallades Per Jakobsson och Sven Jakobsson. Dottern Anna kallades Anna Jakobsdotter. Jakobsson och Jakobsdotter är patronymika. Så småningom blev det allmän sed i samtliga samhällsklasser att taga fasta släktnamn. Många valde då som bekant namn på -son. Dessa namn växlar inte enligt faderns namn: Matts Eriksson kan vara son till Per Eriksson och Matts' söner heter Eriksson i tillnamn.
Hur lyder följande ord i flertal: kantele, kokko, talko? Hur lyder flertal av tema, schema och datum?
Det är rätt många främmande ord som är besvärliga att böja i flertal. Allmänt taget kan det sägas att sådana som slutar på vokal, gärna följer mönstret ett bo, flera bon, om de är ett-genus, och att de som är den-genus ofta följer mönstret en ko, flera kor. Mönstret brytes emellertid av att det finns ord som kan få flertalsböjning från det språk som de egentligen hör hemma i. De tre finska orden är fullt klara i fråga om flertalsformen. Kantele är det enda av dem, som trängt in i svenskt högspråk i Sverige och finnes i ordböcker. Det heter kanteler i flertal, någon annan form är inte tänkbar. De båda andra orden förekommer bara i finländsk svenska; de heter i flertal talkor och kokkor. — De andra orden har grekiskt ursprung (tema, schema) eller latinskt (datum).. Den grekiska flertalsformen lyder temata, schemata, och den förekommer någon gång, men är knappast att rekommendera, eftersom den verkar alltför främmande. Eftersom orden är det-genus, blir det naturligt att böja teman, scheman i flertal. Datum har fortfarande latinsk böjning data i betydelsen »uppgift», ofta också i betydelsen »dag». Det heter alltså: Maskinen lämnade snabbt önskade data. (Data- heter det som känt också i sammansättningar: databehandling.) Det heter också ofta: Han visste födelsedata för samtliga släktingar. Ett ord av grekisk börd är också komma (kommatecken). Eftersom ordet är det genus, är komman det lämpligaste i flertal.
Hur skall man översätta det finska ordet tieto?
Det ordet hör till de finska ord, som har flera svenska motsvarigheter. Man kan nämna kunskap, kännedom, insikt, vetskap, upplysning. Nu är dessa ord inte liktydiga, och det gäller därför att välja rätt motsvarighet till tieto. Några exempel kan kanske belysa frågan. Kunskap, ibland insikt, har en allmän betydelse t. ex. goda kunskaper (hyvät tiedot) i finska. Vetskap och kännedom avser ett vetande om bestämda fakta: få kännedom om något, få vetskap om något motsvarar saada tieto jostakin. I de fall, då tieto avser ett med delande, kan det motsvaras av upplysning: ge upplysningar om något. Dessutom finns det fall då ett uttryck med tieto lämpligen kan omskrivas på svenska, t. ex. Siitä ei ole varmaa tietoa, som kan uttryckas med Det vet man inte med säkerhet.
Man talar om att utge en bok på eget förlag. Vad betyder det uttrycket?
I det allmänna språkbruket avser förlag numera en firma, som ger ut böcker. Ursprungligen har ordet emellertid avsett de kostnader man ikläder sig för att ge ut boken; på eget förlag hade därför grundbetydelsen »på egen bekostnad». Den som ger ut en bok på eget förlag står ju själv för alla de ekonomiska transaktioner som i normala fall åligger ett bokförlag. I affärsspråk bevarar förlag ännu betydelser som är främmande för det allmänna språkbruket. Att gå i förlag för någon innebär att man sträcker till pengar. Jag vill i det här sammanhanget rikta läsarnas uppmärksamhet på tre trevliga broschyrer som utgivits av postverket i Sverige. De heter Våra brev, Vara brev till utlandet och Företagets brev. Den första ger lite tips om privatbrev på svenska, den andra berättar om brev på engelska, franska och tyska (med några mönsterbrev) och den tredje tar, som namnet antyder, upp något om affärskorrespondens. Broschyrerna kan rekommenderas varmt. Folktinget har lyckats förvärva 1 000 exemplar av varje broschyr. Den som är intresserad av dem kan skriva till Folktingets kansli, Kaserngatan 40, Helsingfors.
Vasabladet, 21.3.1968
Hur skall namnet Mongoliet uttalas?
Det heter Mongoliet med betoning på i, men givetvis mongól och mongólisk, med tonvikt på o i andra stavelsen. Också andra landsnamn på -iet får betoning på i, t. ex. Algeriet, Tjeckoslovakíet. Ordslutet -ien i Tjeckoslovakien osv är däremot obetonat: Tjeckoslovakien. — Uttalet Mongóliet är felaktigt.
En frågeställare är förvånad över flertalsformen reporter, som Sv. Akademiens ordlista upptager jämte reportrar och den ursprungligen engelska formen reporters. Han undrar om former reporter över huvud brukas som flertalsform.
Pluralis (flertal) reporter förekommer utan tvivel i rikssvenskt språkbruk, men formen reportrar är likaberättigad och är den normala i Finland.
Vilka verb kan brukas i samband med avtal, fördrag och pakt?
Frågeställaren avser de verb med betydelsen »ingå, sluta», som är brukliga jämte de nämnda orden. Vid fördrag användes sluta: Fredsfördrag har slutits mellan de krigförande parterna. Vid avtal och pakt finns flera möjligheter (liksom vid överenskommelse): ingå en pakt eller en överenskommelse, Ryssland och Frankrike slöt ett avtal, avslöt en pakt, gjorde ett avtal. Dessutom heter det: De träffade avtal eller överenskommelse.
Hur skall man förklara den grammatiska uppbyggnaden av uttryck som Vad är det här för en sten? Vad har du gett dig in i för ett företag?
Det bör analyseras så här: vad för en sten, vad för ett företag är frågande uttryck och brukas ju ibland just i denna form. Vad för är frågande uttryck, att jämföra med vilken. I ålderdomlig svenska förekommer vad ensamt i likartade uttryck, t. ex. i Bergspredikan (Matt. 5: 46): Om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Detta vad har alltså undanträngts av vad för. Omställningen av ordföljden till vad är det här för... beror på att man strävar till ett starkare framhävande av frågan.
En frågeställare undrar över två uttryck i ett radioreportage: landets mesta allätare i fråga om musik och Hur upplever du musikens roll i den här utställningen?
I den första satsen är mesta ett högmodernt, halvt slangartat ord, närmast motsvarande ett främsta eller dylikt i normalt språk. Jag tror att mesta i sådana fall är en tillfällig företeelse som kommer att försvinna. Uppleva i den andra satsen fattar jag som ett helt normalt ord.
Vad betyder ordet dagsmeja?
Ordets betydelse är »tö i solsken». Marsvädret karakteriseras av »dagsmeja och nattfrost». Man kan säga att »dagsmejan har tärt hårt på snötäcket». Det ar ett gammalt svenskt ord dagsmägin, som betyder »dagens, dvs solens kraft». Dagsmeja förekommer ofta i väderleksrapporterna från Sverige och är ett exakt ord för företeelsen, vilket förtjänar att brukas även hos oss, i den man det inte redan gör det.
Vad kommer det kända flygplatsnamnet Arlanda av?
Det är ett nyskapat namn, som dock har mycket gamla anor. När den nya storflygplatsen skulle döpas kom ortnamnsexperterna i Uppsala fram med förslaget Arlanda. Platsen ligger i Ärlinghundra härad. Häradets namn betyder »Arlandsbornas hundare (dvs härad)». Av detta Arland skapades, i anknytning till Torslanda flygplats vid Göteborg, det nya och mycket internationellt klingande Arlanda.
Vasabladet, 19.4.1968
Stins är god svenska
En fråga lyder: »Finns ett sådant ord som stins i svenska språket eller är det bara en förkortning?».
Ordet stins måste anses som fullgod svenska, trots att det är en förkortning av »stationsinspektor». I nutida svenska uppträder ofta förkortningar av motsvarande slag. Egentligen är stins uppkommet så att man läst förkortningen st.ins. som ett ord. Eftersom denna förkortning först har uppträtt i skrift, brukar den kallas »grafisk förkortning». Andra vanliga sådana är oms och rek. Vid universiteten talar man ofta om »filmag» och »filstud», dvs »filosofiemagister» och »filosofiestuderande», förkortade fil.mag. och fil.stud. Andra kortord innehâller initialer, t. ex. u-land (utvecklingsland), PR-man (public relations man) och TV. Kortorden är ofta bekväma, mer det kan bli för mycket av det goda, nämligen om förkortningarna är svårtydda.
En frågare undrar om Jag har kallt och Jag har varmt är »fullgod svenska».
Uttrycken är karakteristiska finlandismer, liksom Jag har fått kallt och Jag har fått varmt. I Sverige brukas i stället Jag är kall (eller: Jag fryser), Jag har blivit kall och Jag är varm, Jag har blivit varm. De speciellt finländska uttrycken är så vanliga hos oss, att det är svårt att byta ut dem mot de rikssvenska — utom i fallet Jag fryser, som ju är fullt naturligt även för vår språkkänsla.
En fråga lyder: Vilket är rätt: Jordens nordligast belägna universitet, Jordens mest nordligt belägna u. eller Jordens nordligaste universitet?
Av de tre uttrycken är »mest nordligt belägna» inte att rekommendera; för min språkkänsla är det knappast godtagbart. De båda andra är riktiga, men har lite olika stilvärde: nordligaste är det lediga och naturliga, nordligast belägna är fult riktigt, men snarast skriftspråkligt.
En frågeställare kritiserar uttrycket Tvångssammanslagning kan bli nödvändigt.
Det diskutabla är formen nödvändigt, i stället för nödvändig. Användningen av denna s. k. neutrala form på -t förekommer ofta i ledigt tal, trots att huvudordet som i citatet, inte är neutrum, inte ett »ett-ord». I vissa fall ter sig -t naturligt, t. ex. i Äpplen är gott (men alltid: Äpplena är goda), Matematik är svårt - det är fråga om ämnesnamn i obestämd form. I andra fall ter sig t-formen oriktig för en strängare bedömning. Det gäller bl. a. ord på -(n)ing. Det bör i vårdad stil heta: Rökning förbjuden, Tvångssammanslagning är nödvändig. (Förklaringen till t-formen kan vara att det alltid heter: Det är förbjudet att röka, Det kan bli nödvändigt med tvångssammanslagning.) Formen på -t förekommer mycket ofta om adjektivet (egenskapsordet) kommer först: Karakteristiskt för denne författare är hans fina språkkänsla. — Det är tillrådligt att i alla dessa fall bruka formen utan -t, utom i typen Ärter är gott, Matematik är svårt.
Vilken är skillnaden i betydelse mellan konsult och konsulent?
Konsult har i Sverige dels en betydelse »konsultativt statsråd» (vi skulle säga: minister utan portfölj), dels en mer allmän betydelse »expert, rådgivare». Hos oss förekommer endast den senare betydelsen, snarast om experter i tekniska fack (konsulterande ingenjörer o. dyl.). Konsulent är otvivelaktigt det vanligaste ordet och brukas bl. a. om experter i jordbruksfrågor, i huslig ekonomi osv. Därför talar man om jordbrukskonsulenter — »konsulter» är otänkbart i detta fall.
Är det rätt att skriva t. ex. Den blinda behöver samhällets hjälp?
Det är riktigt, endast om man menar »en viss blind kvinna». Om man avser »en blind person i allmänhet» eller »en viss blind man», måste det heta den blinde. På motsvarande sätt heter det: Den sjuke behöver ständig tillsyn, Den vise betraktar livet med upphöjd ro. Formerna på -a kan brukas endast om kvinnor, inte om män och inte om personer utan hänsyn till kön. Man kan jämföra att det alltid heter Karl den store, men Katarina den stora — ingen skulle väl säga eller skriva Karl den stora!
Vasabladet, 11.5.1968
Om psykiatriker och yngre lektorer
Hur skall ordet pajas uttalas?
Det riktiga (och vanliga) uttalet är pájas, alltså med betoning på paj. Ibland hör man hos oss ett uttal pajás, med betoning på -as, men det kan inte anses vara riktigt. Att ett uttal pajás över huvud taget förekommer, beror väl på att ordet kommer från italienskans pajazzo och pagliaccio, som betonas på det senare a-et. (Egentligen betyder ordet »halmdocka» — de italienska pajasernas kostymering gjorde att de såg ut som halmdockor.)
Bör det heta psykiater eller psykiatriker? Hur lyder orden i pluralis?
Både psykiater och psykiatriker anses vara rätt. Senare leden är egentligen -iater och kommer av det grekiska ordet för »läkare», som vi också har i ordet arkiater »ärkeläkare» — en titel som endast bäres av en person åt gången i vårt land, f. n. av barnspecialisten Ylppö. Den utvidgade formen -iatriker har vi pediatriker, ett främmande ord för »barnläkare». Något »pediater» finns inte. I flertal heter det psykiatrer och psykiatriker.
Hur skall det dubbla w namn som Bensow, Beskow, von Konow och Gierow uttalas, som v eller som ff?
Det bör uttalas som v. Här gäller alltså inte samma regel som i ryska namn, t. ex. Ivanov, Bobrikov (även skrivna Ivanoff och Bobrikoff). De ryska namnen skrives med den bokstav som motsvarar vårt v, men denna uttalas f i ordslut. Namnen Bensow m.fl. har ett tyskt stavsätt, och släkter som stavar med ordslutande -ow har i de flesta fall tyskt ursprung. En praktisk regel är alltså att -ow uttalas v, det ryska -ov med -ff.
Hur skall man översätta, finskans viime vuosisadalla, om man använder sekel eller århundrade?
Det vanligaste uttrycket i svenskan är under förra århundradet (under förra seklet är tänkbart). Däremot låter inte under det senaste århundradet helt korrekt, utan smakar översättning (från finska eller engelska — det heter ju during the last century). Naturligtvis kan man också översätta fritt och säga på 1800-talet. — Det kan tilläggas att det senaste århundradet kan missförstås, eftersom det kan innebära »ett århundrade räknat från i dag bakåt», alltså från 1860-talet till i dag.
Förekommer äldre och yngre i samband med tjänstetitlar i något annat land än Finland?
Det heter som känt hos oss äldre lektor, yngre lektor, äldre och yngre justitierådman osv. I dessa uttryck avser »äldre» och »yngre» som känt varken levnadsålder eller tjänsteålder, utan löneklass. Jag känner egentligen bara en motsvarighet till uttrycken, nämligen engelskans senior och junior. De betecknar naturligtvis egentligen ålder, men förekommer också i uttryck som avser rang. En engelsk junior minister är en regeringsmedlem av lägre rang och med lägre lön. Engelska flottan kallas the senior service »det äldsta vapenslaget», därför att den har högre rang än armén och flygvapnet. Emellertid kan det tänkas att vårt system med äldre och yngre kan ha haft en förebild i det gamla Ryssland (t. ex. äldre och yngre lektorer är tjänstebeteckningar som infördes ungefär 1914, alltså under föreningen med Ryssland). Termerna »äldre» och »yngre» är kuriösa och vilseledande för den oinvigde. I många fall talas om tjänstemän av högre och lägre löneklass, t. ex. i fråga om hovrättsråd, och det är givetvis en klarare beteckning.
Varifrån kommer det egendomliga uttrycket helt sonika »plötsligt» och hur uttalas det?
Uttalet är sónika. Uttryckets ursprung är dessvärre dunkelt. Ett motsvarande uttryck finnes i franskan (bl. a. som spelterm), men det är mycket troligt att dess hemland egentligen är Spanien.
Vasabladet, 30.11.1968
Hur uttalas namnet på bokstaven z?
Det riktiga är utan tvivel »seta». I Sverige har detta namn långt e, men hos oss ofta kort e. Man hör inte sällan hos oss uttalet »tset». Detta ära tyskarnas namn på och låter avgjort osvenskt. I det sammanhanget må påpekas att orden zoologi (samt andra på zoo-) och zon bör uttalas med s- i början. Uttalet med ts-, t ex tson, var vanligt förr och förekommer ännu ibland. Det är inte att rekommendera.
En läsare vill ha frågan om uttalen väsentlig (tonvikt på sent) och väsentlig (tonvikt på vä) klarlagd.
Det riktiga uttalet är med tonvikt på andra stavelsen, på samma sätt som ordéntlig och offéntlig. När väsentlig så ofta får tonvikt på vä, beror det på inverkan från tyskan. Vårt ord väsentlig kommer av tyskans wesentlich. Detta har tonvikt på we-. I svenskan har den tunga stavelsen sent fått tonvikt.
Vilket genus har ordet nit »iver»?
Det heter nitet och är således neutrum. Ibland hör man niten (han visar stor nit) men det är ett språkfel, som kanske framkallats av att vi har ett ord nit, niten »lott utan vinst» och ett annat ord nit, niten »järnbult». Båda dessa ord är vanligare i tal än det högtidliga nit »iver» och har därför kunnat påverka detta.
Bör det heta läroverk eller lärdomsskola?
Lärdomsskola är en äldre term som särskilt betecknar vissa gamla skolformer, t ex trivialskolan. Läroverk är en nyare term. Den ingår i vissa skolnamn (t ex Nya svenska läroverket) och kan sägas vara fackterm för lyceer, samskolor, flickskolor o. dyl. Här i Finland lever emellertid lärdomsskola kvar i betydelsen »läroverk», men läroverk är numera det vanligaste ordet bland fackmän. I Sverige var »högre allmänt läroverk» fram till grundskolans införande det officiella uttryck som svarade mot vårt lyceum.
Vad betyder den vanliga förkortningen i a efter officerstitlar?
Den betyder i avsked (t ex major i a) och användes om officerare som har lämnat den aktiva tjänstgöringen men kvarstår i de militära rullorna. På finska användes förkortningen evp, som uttydes »eronnut vakinaisesta palveluksesta». — Vår förkortning i a har ingenting att göra med det i Sverige brukliga uttrycket i armén, som har samma användning som vårt »i a», men givetvis bara brukas om arméofficerare.
Alfred Smeds i Korsholm sammanställer i Vbl. 19.11 det i förra Språkvårdsspalten nämnda snåssa med dialektordet nåssa »syssla, pyssla».
Detta finnes på flera håll i Österbotten ibland betyder det också »lugga». Nåssa har av vissa forskare sammanställts med nos, nosa. Norska dialekters nussa betyder nämligen »snusa efter något». Som synes finnes det vissa beröringspunkter mellan nåssa och snåssa, och det är högst sannolikt att de båda orden har påverkat varandras betydelser.
En läsare undrar över ursprunget till dialektordet moli »behändig».
Det är ursprungligen ett moglig med grundbetydelsen »möjlig». Det norska mogleg betyder likaså »möjlig». Både moglig och möjlig kommer från ett plattyskt ord mogelik.
23.1.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om hur check ska böjas och uttalas
7.2.1968 (öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om socknar
28.2.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om patronymikon och kantele
21.3.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)- bl.a. om landets mesta allätare
19.4.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - kan man "ha kallt" på svenska?
11.5.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om pajas och sonika
30.11.1968(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om bokstaven z
Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)