Vasabladet, 9.6.1969
En frågeställare Malax skriver så här: »Orten Ulvila nära Björneborg kallas ofta på svenska Ulvsby. Är detta riktigt? Syftar inte leden Ul- snarare på gudanamnet Ull än på ordet ulv (– varg)? Borde inte orten på svenska kallas Ullevi?
Namnformen Ulvsby är medeltida. Vi har från 1300- och 1400-talen många skrivningar Ulsby och Ulfsby. Det är denna namnform som ligger till grund för det finska Ulvila. Ulv är givetvis egentligen det gamla ordet för »varg» (jämför uttrycket »en ulv i fårakläder»), men liksom ordet björn brukades ulv som mansnamn. Ulvsby betyder därför »Ulvs gård». Det är nog riktigt att de gamla nordborna hade en gud Ull, som har minnen av i ortnamn (Ultuna och Ulleråker nära Uppsala, det göteborgska Ullevi är ett nytt namn), men sådana namn tycks inte finnas i Finland. Det vi som frågeställaren syftar på betydde »helgedom». Det ingår t ex i Viborg. Det kan dock inte ingå i Ulvila, ty i detta namn är i kort, i ordet vi långt. Det finska Ulvila är bildat på normalt finskt sätt: personnamnet Ulv, i finskan förändrat till Ulvi och -la som finns i många finska gårdnamn (Setälä, Erkkilä osv). Ulvsby är ett av de många gamla svenska namnen vid Kumo älvs mynning. Andra är Räfsö, Inderö, Ytterö, Norrmark.
En frågeställare i Vasa undrar om inte en nummer, numror är finlandism och alltid borde heta ett nummer, flera nummer.
Frågan har bestämt behandlats tidigare i denna spalt. Det förhåller sig otvivelaktigt så som frågeställaren menar. I äldre svenska var böjningen en nummer, numror normal, men den har trängts undan av ett nummer, två nummer. Detta är undantagslöst fallet i Sverige.
Beträffande språkbruket hos oss tror jag man vågar påstå, att ett nummer är det vanliga på tal om nummer av en tidning. En nummer hör man däremot ofta i betydelsen »skonummer» (en nummer för liten). Om jag skall döma efter min egen språkkänsla, är det särskilt flertalsformen numror som verkar stötande.
Regeln blir helt enkelt: skriv ett nummer och flera nummer!
Är det rätt att skriva »Blomkål är gott», »Geometri är svårt»? Det heter ju blomkålen och geometrin?
Det har faktiskt gått så i nutida svenska att i synnerhet namn på maträtter och skolämnen gärna kännes som neutrum (ett ord) i uttryck av detta slag. Det tyckes vara den allmänna, obestämda betydelsen som ger upphov till bestämningen gott (i stället för god). Konstruktionen har blivit vanligare på senare år, även vid andra ord än sådana som avser mat och skolfack, t ex Fotboll är trevligt. Att märka är att bestämd form aldrig kan förenas med »gott, trevligt» och andra ord i neutrum: ingen skulle hitta på att säga »Ärterna är gott, utan det heter alltid »är goda».
Är man tveksam, går det vanligen lätt att omskriva t ex Fotbollsspel är trevligt, Det är trevligt med fotboll.
Vasabladet, 7.10.1969
Rädisa kommer av radix som betyder rot. Men betoningen? Jo, lägg den på i:et, råder professor Thors.
Är Stängselåsen ett namn som faktiskt brukas eller är det bara en tillfällig översättning av Salpausselkä?
Det ligger verkligen till så, att Stängselåsen förekom geografiböckerna under min skoltid på 30-talet. Det finns också upptaget som fullt brukligt i namnförteckningen Svenska ortnamn i Finland, som däremot nämner sådana namn som Östermyra bland »döda eller utdöende» former. Nuförtiden omtalas väl åsen mest sammansättningen Salpausselkäspelen (något »Stängselåsspelen» har jag aldrig hört), och detta gör att Stängselåsen har blivit ganska sällsynt. Jag skulle dock inte kalla det obrukligt.
De svenska namnen på finskspråkiga orter är ett ganska besvärligt kapitel. Den ovannämnda namnlistan – som kom 1963 och kan rekommenderas – för upp faktiskt brukliga namn med fet stil och de döda eller döende namnen med spärrad stil. Det är utan tvivel rätt att beteckna t.ex. Virdois som levande och Lembois (för Lempäälä) som dött eller nästan dött. Det kan tänkas att den närmaste svenska omgivningen känner till och använder den svenska formen, medan denna är tämligen okänd på avlägsnare svenska orter. Jag tror t.ex. att Lochteå är naturligt för många österbottningar, medan en sydfinländare bara känner Lohtaja.
Någon har hört uttalet låglänt med långt ä och undrar om det kan vara riktigt.
Det är det absolut inte. Det verkar som om den radioman som uttalade ordet med långt ä aldrig hade hört det, det var alltså ett läsuttal för honom. Senare leden i låglänt kommer av ordet land, och liksom land har kort vokal, så har -länt det.
Hur uttalas ordet rädisa?
Det här ordet hör till dem som har skiftande uttal. Normaluttalet hos oss och i Sverige är olika. Slår man upp ordet i Akademiens ordlista, får man beskedet att det uttalas räddisa eller rädisa – i bägge fallen med betoning på rä-.
Ett sådant uttal förefaller främmande för oss. Vårt uttal har betoning på andra stavelsen: rädisa. Emellertid är saken inte klar med detta. Ordet heter hos många rädis, flertal rädiser, andra åter säger rädisa, rädisor. (I södra Finland tror jag rädis är vanligt, själv säger jag rädisa.) Den form jag vill rekommendera är rädisa, rädisor, som stämmer överens med den rikssvenska böjningen. Det finns en klar tendens att i svenskan förlägga betoningen på första stavelsen hos sådana här lånord – en rädisa, engelskans radish kommer ursprungligen från latinets radix, som betyder »rot». Ibland har det rikssvenska språkbruket gått längre än vårt. En rikssvensk säger gärna vanligen persilja (vårt uttal persilja med -sil- betonat förekommer nog också i Sverige), och insekt har i Sverige tonvikt på in-. Själva företeelsen, som på fackspråk brukar kallas »accentframflyttning», är välkänd också hos oss. Runeberg och hans samtid sade tobak med betoning på -bak. Det finns som känt dialekter i norra Österbotten som regelrätt betonar första stavelsen. t.ex. i station, och liknande är fallet på sina håll i Norrland.
Vad rädisa beträffar, tycker jag vi kan ha kvar vårt uttal med tryck på -dis. Ordet bör heta rädisa, i flertal rädisor.
Frågor kan som tidigare sändas till mig. Det går bra att skicka dem till Vasabladets redaktion. Märk i så fall kuvertet med »Språkvårdsspalten». Brev kan också skickas direkt till mig, adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40.
Vasabladet, 26.10.1969
Kan ordet räffla också stavas reffla?
Formen reffla förekommer ibland, men både Akademiens ordlista (som frågaren nämner), Wesséns »Våra ord» och Illustrerad svensk ordbok har ä-formen. De delar av Sverige som i uttalet skiljer mellan kort e och kort ä uttalat räffla med ä. I t ex Stockholmstrakten och hos oss skiljer man ju inte mellan e och ä, och en skrivform reffla kan därför dyka upp. Den kan dock inte rekommenderas.
»Ordet kancer skrivs ofta cancer och ibland t o m kanser. Akademiens ordlista tar endast upp formen kancer. Hur skall man förhålla sig till de två övriga formerna?»
Ordet är ursprungligen latinskt och stavas i latinet cancer, likaså på engelska. I många latinska och franska lånord stavar vi på svenska k-ljudet med k, trots att grundspråket har stavning med c, t ex kamera (av latinets camera). Om c däremot har uttalet s, som i cykel, cylinder, brukar svenskan ha kvar c-stavningen. Skrivningen kanser är därför mot svenska regler och kan inte godtas. Stavningen cancer kan däremot godtas, och det är begripligt om t ex läkare som ofta ser ordet i engelsk text med denna stavning bibehåller den i svenskan.
Helst följer man naturligtvis Akademiens ordlista och skriver kancer.
»Estland uttalas i södra Finland med långt e och i svenska Österbotten (och Sverige) med kort e. Är båda formerna godtagbara?»
Jag tycker faktiskt inte att uttalet est, Estland med långt e låter korrekt. Före -st- har högspråksuttalet gärna kort vokal som i ost, därför också normalt »prosst», inte »proost». Som frågaren nämner är uttalet »esst» österbottniskt, verkar alltså inte främmande hos oss. Det bör anses vara normalt, uttalet med långt e provinsiellt.
Samme frågares intressanta synpunkter på dialektordet åtas skall jag besvara privat och, om utrymme finns en annan gång, beröra i denna spalt.
Signaturen »Jakobstadsfru» undrar om man kan säga och skriva ge någonting åt någon eller om det borde heta ge någonting till någon.
Det kan faktiskt heta på båda sätten, och ge någonting åt någon är således riktigt. Det finns ju också en tredje möjlighet: ge någon någonting, och denna brukar föredras, om uttrycket innebär någonting annat än att räcka någonting alldeles påtagligt, konkret åt någon, t ex ge någon en chans att göra någonting, ge någon i uppdrag att göra något.
Samma frågeställare har iaktagit, att man i radion, både Sveriges och vår, hör uttryck som utomordentligt svår. Hon undrar om inte utomordentligt innebär något positivt, t ex utomordentligt vacker.
Iakttagelse är riktig. Utomordentligt förstärker i berömmande mening: utomordentligt god, utomordentligt intressant. Bruket av utomordentligt i negativ mening är vardagligt och kan inte anses vårdat. Ett »utomordentligt dålig» är således inte god svenska. I stället kan man bruka »ytterst dålig», i tal »väldigt dålig», »förärligt dålig» osv.
Skall namnet Roger uttalas med o- eller å-ljud?
Namnet skall uttalas med å-ljud, »Rååger». Det har kommit från engelskan, där det uttalas »rådje(r)». Uttalet med å-ljud kan jämföras med det i Robert, som ju normalt har å-ljud. Uttal med o i Roger, Robert är »läsuttal» efter bokstaven och anses inte högspråkligt.
Signaturen »Gamla Maria» har sänt in flera intressanta frågor. Dem skall jag besvara före oktober månads utgång.
Brev med frågor kan sändas antingen till Vasabladets redaktion, märkta »Språkvårdsspalten», eller direkt till mig, adress: Knektvägen 3 C, Helsingfors 40. Med tack för hälsningarna, Carl-Eric Thors.
Vasabladet, 13.10.1969
Signaturen »Gamla Maria» ställer följande frågor:
Varför heter det chefredaktör men chefsläkare?
I ord som börjar med chef- lämnas s rätt ofta bort, om sammansättningen betyder »den högste, huvud-». Detta stämmer i fråga om chefredaktör. Regeln följs dock inte alltid. Det heter nämligen både chefläkare och chefsläkare. Språkvårdsmän brukar rekommendera formen chefläkare. Om däremot sammansättningen med chef- avser t. ex. ett biträde till chefen eller något som en chef har att göra med, utsättes s i sammansättningsfogen: chefsassistent, chefsegenskaper. Den regeln gäller alltid.
Heter det göra upp en sak eller göra upp om en sak?
Båda uttrycken är riktiga, men har något olika betydelse. Göra upp om betyder »komma överens om», »avtala om», t. ex. »de gjorde upp om priset», göra upp används däremot i betydelser som »avgöra», »avsluta»: »de gjorde upp saken med knytnävarna».
Är det rätt att bruka ordet reklamera i betydelsen »göra reklam»?
Av gammalt brukas reklamera med en grundbetydelse »kräva tillbaka». Man kan reklamera en postförsändelse som man väntar men inte har fått, och man kan reklamera en vara hos leverantören, det vill säga man anmärker på dess kvalitet. På senare tid har reklamera börjat förekomma i betydelsen »göra reklam för»: firman reklamerade för sina varor. Den användningen stöter många. Å andra sidan tror jag vi alla godtar orden uppreklamerad och överreklamerad. Jag vill inte förkasta reklamera = göra reklam för. Om det brukas, måste det dock användas tillsammans med för. Då kan man skilja mellan reklamera för varan och reklamera varan. Det senare uttrycket betyder »göra anmärkningar mot den» och – i postspråk – »kräva att postverket skall skaffa fram den».
Heter det fel eller orätt telefonnummer?
Användningen av ordet fel i betydelsen »orätt», »annan än den rätta» är ett exempel på hur språket förändras. Från vanliga uttryck som »detta är fel», vilket uppfattades som betydande »detta är oriktigt» spred sig fel till användningar av typen fel bok, fel nummer. För något tiotal år sedan brukade t. ex. fel nummer anses olämpligt i vårdat skriftspråk. Nu är man tolerantare, men »Svensk handordbok» (1966) anser att fel i betydelsen »en annan än den rätta» – således just i t. ex. fel nummer – är något vardagligt. Valet mellan orätt nummer och fel nummer är en stilfråga.
Varifrån kommer ordet tromant?
Ordet är ett dialektord som brukas i uttryck som ta med tromant »ta med våld» och på tromant. Det uttalas med o som i tro och med betoning på -mant, rimmande med t. ex. slant. Vi har här att göra med ordet trugmant som förekom i svenskt skriftspråk ännu i början av 1800-talet och betydde »ogärna». Förra leden kommer av truga, som i äldre svenska betydde »hota» liksom det motsvarande norska och danska true gör än i dag. Senare leden är samma som i självmant och kommer av mana.
När dialekterna, både hos oss och i Sverige, har betoning på mant, visar det att ordet har ombildats (troligen i gamla tiders stadsspråk) efter de ursprungligen latinska och franska orden på -ment och -mang som moment och finemang.
Varifrån kommer ordet tykelt?
Också detta ord hör i nutiden hemma i folkmål. Det fanns i de svenska landskapslagarna från 1200- och 1300-talen i formen thikla. Både detta ord och det nutida tykelt betyder »ofta». Ordet hör samman med »tjock». Betydelsesammanhanget »tjockt» – »ofta» kan jämföras med tät och (titt och) tätt.
Jag tackar för hälsningarna. – Frågor kan sändas till Vbl:s redaktion (märk kuvertet »Språkvårdsspalten»!) eller till mig, adress: Knektvägen 3 c, Helsingfors 40.
Vasabladet, 30.11.1969
Från en läsare i Sverige kommer följande fråga: »Hur kommer det sig att de s. k. supradentala ljuden rs, rd, rn, rt förekommer i rikssvenskan, men nästan helt saknas i finlandssvenskan, men också kan förekomma i vissa österbottniska dialekter?»
De ljud som frågaren syftar på år ett slags »tjockare» slag av s, d, n och t. De framträder mycket tydligt i rikssvenskt – men också sydösterbottniskt och åländskt – uttal av t. ex. fors, bort. Vid rd och rn (samt rl) är skillnaden inte fullt så tydlig mellan normalt finlandssvenskt och rikssvenskt uttal (vi uttalar ju ofta t. ex. ärlig och barn utan r eller med knappt hörbart r). De rikssvenska ljud det är fråga om här har uppstått i relativt sen tid och har spritt sig till delar av Svenskfinland som har haft nära kontakt med Sverige. De är främmande t. ex. för uttalet i Nyland, och det är väl orsaken till att de inte blivit upptagna i allmänt språkbruk hos oss. De är förresten inte helt genomförda i Sverige – Sydsverige uttalar r i förbindelserna rd, rs osv, men det är ett skorrande r. De »tjockare» ljuden skiljer ju sig från vanliga s- och t-ljud och är inte så lätta att efterbilda, om man inte har dem i sin dialekt. Det ar därför som man inte brukar kräva att exempelvis barn i finska läroverk skall uttala dem. (Däremot bör de nog läras att känna igen dom, tycker jag.)
Från Vasa kommer följande fråga: »Heter det inte lackera när det är fråga om användning av lack för t.ex. behandling av möbler, men lacka när man ska försegla ett konvolut med sigill?».
Det är alldeles klart att det skall heta lacka om konvolut, julklappspaket o. dyl., aldrig lackera. Däremot har faktiskt lacka kommit i bruk jämte lackera i fråga om »ytbehandling»; man kan höra uttrycket »lackade naglar». Det finns en tendens att bruka kortare ord i vissa fall, och lacka »ytbehandla med lack» är ett sådant. Å andra sidan är det nog synd att betydelseskillnaden mellan lacka och lackera suddas ut.
Samme frågare är intresserad av härledningen av det ord skata som finns i ortnamn, t. ex. Skatudden i Helsingfors och Kalvholmasskatan i Oravais. – Det här dialektordet uttalas med kort a och betyder egentligen »långsmal udde», men också »långsträckt ägofigur». I äldre tider kunde skata användas om utmarksägor. Ordet betyder vidare »topp på träd och anda växter». Det utmärkande för ordet är att det används om någonting långsmalt. Fågelnamnet skata kommer av samma skata (eller – på vissa håll– skate) »topp, spets». Fågeln har ju som bekant lång stjärt. Det allmännaste nordiska ordet fågeln skata är annars det som vi har i österbottniska dialekters skjora, det finns nämligen också i lite skiftande former i danska, norska och isländska. Det kan tilläggas att Skatudden i Helsingfors såsom frågeställaren påpekar, kommer av skata »udde» (det torde vara den plats som egentligen kallades Estnäs skatan).
Vilken är den rätta betoningen av ordet standard?
Den ligger otvivelaktigt på första stavelsen stand-. Däremot uttalas ordet standar »slag av fana» med tonvikt på slutstavelsen -ar.
Det kan ju verka förbryllande att två så lika ord – som för övrigt har samma härledning – har olika uttal. Standard (i betydelsen »måttstock», »nivå» – levnadsstandard t. ex –), som alltså har stand- betonat, kommer från engelska betoningssättet, medan fanbeteckningen är fransk till ursprunget: franska ord har regelrätt sista stavelsen betonad.
Till de andra frågor som jag har fått från Vasa återkommer jag inom kort. Frågor kan som vanligt sändas till Vasabladets redaktion (märk kuvertet Språkvårdsspalten!) eller direkt till mig, adress Knektvägen 3 C Helsingfors 40. Med tack för hälsningarna, Carl-Eric Thors.
Vasabladet, 24.12.1969
Från en läsare i Vasa kommer följande fråga: »Är det någon skillnad mellan skissera och skissera upp?»
Skissera upp används enligt min språkkänsla i synnerhet i fråga om planering: han skisserade upp en plan för områdets utveckling. Någon nämnvärd skillnad mellan de bägge uttrycken skissera och skissera upp finns väl knappast, utan upp har en förstärkande innebörd. Man kan jämföra rita och rita upp: rita upp användes just i fråga om skissering.
Hur skall namnet Sovjet uttalas – bör det heta Sóvjet med betoning på första stavelsen eller Sovjét med betoning på andra stavelsen?»
I ryskan uttalas ordet med betoning på -jet och kort eller halvlångt e. När man i radion hos oss hör uttalet Sovjét, överensstämmer detta således med det genuina uttalet i ryskan, och samma uttal brukar rekommenderas av språkvårdare i Sverige. Uttalet med betonad första stavelse (Sóvjet) är engelskt, men det finns enligt min mening inte skäl att följa det. Det bör således heta Sovjét, med kort eller halvlångt e.
Samme frågeställare undrar över ordet larvmarker, som i Österbotten användes om utmarker.
Man kan som exempel nämna den del av Vörå som ligger mellan Koskeby vägskäl och Vassor, vid den s. k. Larvvägen. – Detta larv- kommer från det finska latvamaa, i sydösterbottnisk dialekt larvamaa som betyder »utmark». Som känt betyder latva egentligen »topp», och betydelseutvecklingen är densamma som när det svenska skata har kommit att användas i terrängbeteckningar om utmarker. Det sydösterbottniska finska uttalet med r beror på att man har haft ett d-ljud i ordet: på samma sätt heter vedän »jag drar» i sydösterbottnisk finska verän.
Ett annat exempel på en finsk terrängbeteckning som kommit att användas i svenskan är erämark som under 1500-talet brukades om skogsmarker som avsöndrats ur en allmänning och som i nutiden förekommer i historiska arbeten.
»Kan ordet television användas om TV-apparater?»
Jag skulle inte godkänna den användningen. Det bör således inte heta »Jag har köpt en ny television» eller »Vi säljer televisioner». På svenska innebär ordet television själva verksamheten, att »televisera».
Television är f.ö. ett typiskt exempel på de många ord som i modern tid har bildats av grekiskt och latinskt ordmaterial. Tele är grekiskt och betyder »fjärran», vision »syn» kommer från latinet. Därför har norrmän och danskar skapat ordet fjernsyn.
Språkvårdsspalten kommer även under 1970 att besvara insända frågor. Skriv antingen till Vasabladets redaktion och märk kuvertet »Språkvårdsspalten» eller direkt till mig under adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40. Jag tackar för vänliga hälsningar under året och önskar god helg och gott nytt år.
9.6.1969 (öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Ulvsby
7.10.1969(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om Stängselåsen och rädisor
26.10.1969(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om kancer och Robert
13.11.1969(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om chefredaktör och tromant
30.11.1969(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om lackera och standard
24.12.1969(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst) - bl.a. om österbottniska larvmarker
Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)