Språkvårdsspalten i Vasabladet 1970

Vasabladet, 5.2.1970

**Är det någon saklig skillnad mellan blankett och formulär?**

Det är det, åtminstone delvis. Formulär är dels en fast ordalydelse för vissa skrivelser eller vissa förrättningar (t.ex. vigselformulär), dels ett papper som skall ifyllas enligt bestämda anvisningar. I den senare betydelsen förekommer också blankett, och mer omfattande s. k. ifyllnadsformulär brukar kallas blanketter.

**Varför heter det Svenska normallyceum, men Svenska flicklyceet?**

I äldre tid och ännu i början av seklet var det vanligt att de latinska orden på -um som ministerium, lyceum inte fick bestämd form på -st. En känd språkman av den äldre generationen brukade alltid rikta skrivelser till Undervisningsministerium – nutida språkkänsla kräver -ministeriet.

Svenska normallyceum kom till på 1870-talet och har därför den äldre namnformen, medan flicklyceet i H:fors är betydligt yngre. – I namn som Vasa svenska lyceum är lyceum obestämd form, ty Vasa motsvarar här en s-form (jämför Jakobstads samlyceum).

Det heter ju lärare som lärare, häst som häst. Är sådana uttryck att fatta som fennicismer, översättningar av finska uttryck? Det heter ju på finska t. ex. hevonen kuin hevonen.

Uttryck av typen häst som häst (»den ena hästen kan vara lika god som andra») är kända i många språk, t.ex. latin och ryska. De är fullgod svenska; man hittar dem hos rikssvenska författare som Stig Dagerman och Olle Hedberg. Dagerman har t. ex. vatten som vatten – vichyvatten eller brunnsvatten eller rakvatten – det kvittar.

**Är uttrycket få muntur godtagbart?**

Det är utan vidare klart, att få muntur är översatt från finskan (saada suuvuoro). Det är, skulle jag tro, en relativt ny finlandism. Uttrycket är onekligen bekvämt, men det kan vara skäl att minnas att det inte är gångbart i Sverige – där brukar det heta få ett ord med i laget. Helt olämpligt är det att bruka muntur i debattreferat. Det finska puheenvuoro betecknar inlägg i diskussioner och debatter. Virtanen sanoi puheenvuorossaan översättes »Virtanen sade (yttrade) i sitt anförande».

**Heter det knappt om något eller knappt med något?**

Det kan faktiskt heta på båda sätten. Det mest brukliga i skrift är nog knappt om (t. ex. knappt om tid). Prepositionen om brukas här på samma sätt som i gott om något. Knappt med förekommer mest i tal, men kan inte betraktas som felaktigt. (Däremot heter det alltid ha gott om – med duger inte.)

**På en gräddförpackning står Bör bevaras i kylskåp. Är uttrycket riktigt?**

Bevara är inte det rätta ordet här. Det riktiga är förvara. I bevara inneligger snarast en betydelse »skydda», »bibehålla». Man bevarar gamla brev, men om vi vill ange platsen där något bevaras, säger vi förvara: förvara brev i ett bankfack. Likaså heter det Medicinen bör förvaras oåtkomlig för barn. – På tal om kylskåp, så hoppas jag att ingen kallar kylskåpet för »isskåp». Frestelsen kan finnas, för kylskåpet heter som känt »jääkaappi» på finska. Isskåp minns vi väl från lite äldre tid – skåpen som vi lade isbitar i under sommaren.

Frågor kan som tidigare sändas till mig under adress Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Språkvårdsspalten»!) eller direkt under adress Knektvägen 3 C. Helsingfors 40. Det händer ibland att något ord eller uttryck rinner en i hågen och att man vill fråga om det, men glömmer det. Kasta ned ordet på ett vanligt kort och skicka det till Språkvårdsspalten!

Vasabladet, 1.3.1970

Från Vasa kommer följande frågor:

**Skall det heta Sundom folkskola eller Sundoms folkskola?**

Frågan, om man bör ha s i uttryck av det här slaget, har tidigare berörts i den här spalten. Det var dock redan 1966, och jag skall här beröra den i huvuddrag. Normalt har man s, tex Lappfjärds kommun. Om det första ordet slutar på vokal, har man i vedertagna uttryck inte s, t ex Esse socken, Esse å. Däremot säger vi nog tex »Esses budget för i år» o dyl. Enligt huvudregeln skall namn på -om få s: Sundoms folkskola, Sundoms by. Det lokala språkbruket har dock inget s, alltså Sundom by; en orsak kan vara, att -om självt är en gammal ändelse, s k dativ; man sade en gång i tiden vid sundom »vid sunden», i pörtom »i pörtena». (En rest av detta -om har vi orden lagom, stundom). Mot bakgrunden av det lokala språkbruket är det förståeligt, om det bjuder emot att säga Sundoms folkskola. För min del brukar jag tycka att ortens språkbruk bör respekteras. Känner man. att Sundoms är fel, så skriver man Sundom by, Sundom skola.

Hur används orden mall och modell?

Modell är det allmänna ordet. Mall har egentligen en teknisk innebörd. Man talar om mallar vid ritning, byggnadsteknik osv. Mall är exempelvis ett mönster en s k schablon som brukas vid formning av ett föremål. Då det är fråga om andra mönster (»modeller» i politik, vid uppgörande av handlingar o dyl) brukas ordet modell. Därför heter det – för att ta ett aktuellt exempel – olika modeller vid universitetsförvaltning. Bruket av mall i sådana sammanhang beror på finskans malli som ju betyder »mönster, modell, mall».

**Hur skall ordet junior betonas?**

Ordet junior är latin och betyder »yngre». Det har ursprungligen betoning på ju-, och denna betoning har det oftast behållit, t ex om man talar om en person som Karl Svensson junior i motsats till Karl Svensson senior (»den äldre», med betoning på se¬) I pluralis får båda orden betoning på -or (juniorer, seniorer) (jämför t ex betoningen av réktor: rektórer). I idrottsspråk betonar man numera oftast junior så, att betoningen ligger på -or. Ett ord som juniorhandelskammare bör däremot – då det ju inte tillhör idrottsspråk – betonas på -ju.

**Låter inte berörd i t ex berörda parter stelt?**

Det tycker jag också. Äldre kanslispråk hade en hel del uttryck av typen berörda parter, omförmälda ärende, sagda tillfälle. De har förebilder i tyskan och latinet. I naturligt svenskt språk har de inte hemortsrätt, utan man kan säga t ex parterna eller – om man vill uttrycka en motsättning – dessa parter.

Till ett par andra frågor från samme frågeställare återkommer jag i nästa »Språkvårdsspalt».

**Från Sydösterbotten kommer denna fråga: Varifrån härledes dialektordet troda »på längden kluven trädstam t ex i en gammal gärdesgård»?**

Troda är ett gammalt svenskt ord, känt från medeltidssvenskan i betydelsen »gärdsgårdsstång». Det har en grundbetydelse »något avhugget». Ordet förekommer både i Sverige och hos oss, men tillhör inte skriftspråkets ordförråd, tyvärr. I stället brukas det onekligen klumpiga gärdsgärdsstång. Jag tycker dock att troda gott kan brukas – en gärdsgård består av stavar och trodor.

Frågor är välkomna antingen under adress Vasabladets redaktion, Sandögatan 6, Vasa eller direkt till mig under adress Knektvägen 3 C, Helsingfors.

Vasabladet, 19.3.1970

**En läsare i Vasa ställer en fråga om betoningen av polar i namnet på färjan Polar Express. Skall man betona pol eller ar?**

Det finns i svenskan som bekant flera ord med sammansättningsleden polar, t. ex. polarfarare, polarexpedition. De får alla betoning på ar, och det är denna betoning som anges i SAOL, Svenska Akademiens ordlista. Färjans namn ser emellertid ut att vara tänkt som engelskt. På det tyder skrivningen i två ord. Man kan jämföra engelskans polar beer »ishjörn». På engelska uttalas polar som »poular» med betoning på första stavelsen. Vad nu båtens namn angår, så tycker jag trots allt att det är naturligast att försvenska det och betona -ar – Frågeställaren nämner att väderleksdoktorn Similä i Sveriges radio betonar polarvindar på första stavelsen. Det får Similä stå för, men han bör inte få några efterföljare.

**Från Vasa kommer likaså en fråga om ord på -ande. Det frågas om sådana är lån från tyskan.**

Det beror på, vad slags ord på -ande det är fråga om. Vi har två slag. Det ena är ord som flygande fågel, rinnande vatten och många liknande. För att tala grammatiskt så säger vi att de är verbformer, s.k. presensparticip. Det är en urgammal svensk typ. Vi gör dem ibland till substantiv med bestämd form på – n: ordföranden herr A., studeranden P. Men så har substantiv på ande, i bestämd form -andet: anförandet, fasttagandet. Den typen har uppstått på grund av tysk påverkan och faktiskt har den inte blivit riktigt hemmastadd i svenskan. Eller vad sägs om exempel som »taga initiativ till föreningens bildande», »det gällde byggandet av ett nytt hus», »vid lockets avkastande». De låter skrivbordsmässiga, eller hur. I tal säger vi »då locket kastas av», »att bilda föreningen». I vårt finlandssvenska översättningsspråk märker man ibland en tendens att bruka sådana ord, ty finskan i skrift har gärna substantiv på -minen. Nu vill jag dock inte säga att ord på -ande alltid ska utdömas. Man kan gott tala t.ex. om »ett lagstridigt förfarande», och vi har ofta ord på -ande med en lite nedsättande nyans, t. ex. »hans evinnerliga pratande», »dörrens knirkande och knarrande», »det skall väl bli slut på potatisskalandet».

Flygande fågel, rinnande vatten ... Nu gäller det inte så mycket tingen. Det gäller presensparticipen. Är de tyska län? Nej, säger prof. Thors, det är fråga om gammal fin svenska. – Bilden: Man kan väl fä visa upp en vårens alfågel även i en språkvårdsspalt. Det kan ju inte dröja så länge innan den kommer.

Flygande fågel, rinnande vatten ... Nu gäller det inte så mycket tingen. Det gäller presensparticipen. Är de tyska län? Nej, säger prof. Thors, det är fråga om gammal fin svenska. Bilden: Man kan väl få visa upp en vårens alfågel även i en språkvårdsspalt. Det kan ju inte dröja så länge innan den kommer.

**En läsare i Förenta staterna ställer en fråga om toko. Vad kommer det av, undrar han.**

Han tänker på det vanliga dialektordet toko, med kort o. Man talar om »en tokan kar», »ett toko bån (barn)», »en tokon kvinno». Samma ord finns i dialektartat språk i Sverige under formen tocken. Det är ett gammalt tholikin som kan tolkas som »lik den», ty tho är en gammal form av ordet den. (Dylik har en liknande upprinnelse: dy och ty är en gammal form av den.) I sydösterbottniska mål brukar det i stället heta tålin. Man har här förkortat tholikin på ett annat sätt. – På liknande sätt har frågeordet hokan, sydösterbottningarnas hålin: det är ett holikin, som betyder »lik vem» och i Sverige kan höras i formen hocken.

Jag tackar för hälsningarna. Frågor är välkomna: de kan adresseras till Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Spräkvårdsspalten») eller direkt under adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40.

Vasabladet, 29.4.1970

**Från en läsare i Vasa kommer en fråga om den rätta betoningen av namnet Korsholm – skall det ha betoning på Kors- eller på -holm?**

Förklaringen till det vanliga uttalet med betoning på -holm är att många namn på slott och borgar har betoning av senare leden, t.ex. Rasebórg, Kastelhólm, likaså åtskilliga stadsnamn som innehåller orden holm och borg, såsom Björnebórg, Götebórg. Katrinehólm. (Däremot heter det ju Stóckholm med betoning på Stock-.) Uttalet Korsholm med betonat -holm får betraktas som normalt utanför Österbotten. I Vasatrakten hör man som känt mycket ofta Korsholm, med betonat Kors-, och jag skulle tro att det är normalt att betona Korsholmsesplanaden (i Vasa) på första stavelsen. Den betoningen ansluter sig till den vanliga skärnamn på -holm. Jag tror att det är svårt att fördöma någotdera uttalet, men det är en rimlig fordran att man bor iaktta konsekvens i sitt eget uttal – frågeställaren har hört båda uttalen i samma radioanförande, och sådant låter inte så bra.

**Från samma håll kommer en annan fråga om betoning. Den gäller Österbotten och österbottning. Skall man betona öster- eller -botten?**

Av gammalt har betoning på -botten varit det vanliga i Finland. I Sverige heter det däremot Österbotten med betonat öster- – hamnet Västerbotten uttalas val också hos oss med betonad första stavelse. Modersmålslärare hos oss har arbetat för uttalet med betonat öster-, och detta är väl förklaringen till att man numera ofta hör betonad första stavelse. Det kan väl anses rimligt att betona landskapsnamnen Västerbotten och Österbotten på samma sätt, alltså på första stavelsen, och likaså västerbottning och österbottning.

**Hur kommer det sig att orolig inte är motsats till rolig, utan betyder »icke-lugn»?**

I äldre svenska betydde rolig »lugn», liksom det fortfarande gör i danska och norska. Skalden Runius diktade, dödssjuk, i maj 1713 en dikt där han önskar sig »en lugn och rolig Junius» och tänkte givetvis på lugnet efter döden. Den gamla betydelsen »lugn» ingår kanske i soldatnamnet Rolig i Oravais – soldatnamnen innehåller mången gång ett slags önskningar om hur soldaterna borde vara.

Emellertid kan ro också innebära att det är trevligt. Detta är förklaringen till att rolig gled över till sin nuvarande betydelse. För övrigt fanns betydelsen »munterhet, tidsfördriv» också hos ro. Det har vi ett minne av i uttrycket för ro skull, som faktiskt är ungefär detsamma som »för nöjes skull». Det finns ett uttryck halla malron vid makt »bidra till trevnaden vid bordet», och malro innehåller alltså också ro i betydelsen »nöje».

Språket har sina nycker. Orolig bibehöll sin gamla betydelse, trots att rolig hade fått en annan innebörd. Så underligt kan det vara. Frågor kan som förut sändas antingen till Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Språkvärdsspalten») eller direkt till mig. adress Knektvägen 3 C. Helsingfors 40.

Vasabladet, 10.5.1970

**Är det riktigt att säga en test (t.ex. i pedagogik eller psykologi), flera tester eller måste det heta ett test, flera test?**

Ordet är närmast län från engelskans test som i sin tur är av latinskt ursprung. I svenskan heter det ju normalt ett test, flera test (måhända anslutning till ett prov, som har en likartad betydelse). Flertalsformen tester är välkänd både hos oss och i Sverige och uppfattas väl knappast som språkvidrig. Mera stötes åtminstone mitt språköra av en test. Slutsatsen blir väl att vi bör rekommendera det vanliga ett test, flera test, som torde vara absolut dominerande i facklitteraturen, men vi kan inte riktigt sätta bock för »tester».

**Är det korrekt att säga t. ex. han är till Vasa i dag?**

I svenskan är det vanligt att använda vissa s.k. hjälpverb (skall, måste) utan följande rörelseverb för att uttrycka riktning. Det är allmän standardsvenska att säga han skall till stan. (Däremot har varken engelskan eller finskan något motsvarande.) Vid vara finnes samma uttryckssätt redan i fornsvenskan, men i nutiden godtas det inte överallt. Jag har prövat konstruktionen han är till stan på rikssvenska språkmän, och den accepteras av norrlänningar och centralsvenskar, men mina sagesmän har påpekat att »vara till stan» är främmande t. ex. i Västsverige. Hur som helst tycker jag inte det finns någon anledning att bannlysa uttryckssättet.

**Ordet mod skrivs ju ofta mode, men Akademiens ordlista upptar bara skrivsättet mod. Hur skall man förhålla sig till skriv- och uttalsformen mode, med e?**

Det franska lånordet har i svenskan av gammalt uttalats på franskt vis, utan e, men uttal med e har blivit allt vanligare. I själva verket ligger det numera till så, att den normala uttalsformen i Sverige är mode med e, och jag tror att samma tillstånd råder hos oss. Också skrivformen mode är mycket vanlig. Jag håller absolut med frågeställaren, som tycker att det är bra att kunna skilja mellan (manna)mod och (dagens) mode. Ett ytterligare stöd för e-formen är det faktum, att sammansättningar t.ex. moderiktning har e både i skrift och uttal. Vi kan alltså lugnt säga och skriva mode, med e.

**Hur skall man ställa sig till uttrycken gå på pension och gå i pension?**

Båda uttrycken har blivit vanliga. Det förhåller sig så att gå på pension är finländskt, säkerligen bildat efter finskans siirtyä eläkkeelle (med s.k. yttre lokalkasus), medan gå i pension är vanligt i Sverige; man kan jämföra gå i strejk. För mig låter gå på pension en smula ovant, och jag föredrar gå i pension – min språkkänsla förbinder det med »gå in i ett nytt tillstånd».

**Varifrån kommer det vanliga vardagsordet kapina »sak, föremal»?**

Det är lånat från finskans kapine, ofta i pluralis kapineet »sak, tingest, grej». Liksom en del andra finska lånord i finländsk svenska är det enbart vardagligt. Tänk t. ex. på askar i uttrycket »sköta sina askar», som kommer från askareet.

Dagens två frågeställare har ytterligare några frågor, men de måste stå över till nästa gång, om ett par veckor. Frågor är som tidigare välkomna under adress Vasabladets redaktion, Vasa (märk kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt under adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40.

Vasabladet, 21.6.1970

Ordet tentamen har hos oss i Finland allmänt kortformen tent, flertal tenter, men Svenska Akademiens ordlista har bara kortformen tenta, flertal tentor? Hur skall man ställa sig till kortformen tenta?

Här har vi ett fall där rikssvenskt och finlandssvenskt språkbruk skiljer sig påtagligt. Formen tent är den enda brukliga hos oss, tenta den enda kortformen i Sverige. Jag tycker det inte finns något skäl att ändra på det finländska språkbruket i detta fall, eftersom »en tenta» verkar så helt främmande. Det kan tilläggas att det vardagliga ordet tenta för »tentera» är allmänt både hos oss och i Sverige.

Samma frågare tar upp det intressanta spörsmålet om uttrycket sitta i ett elfenbenstorn. Uttrycket brukas om t. ex. diktare som i sin diktning isolerar sig från samhället och dess problem. Frågeställaren undrar hur uttrycket har uppkommit.

Efter vad jag har inhämtat i litteraturen har det börjat användas om diktare under 1800-talet (tidigast kanske i Frankrike, om skalden Vigny, död 1863). Frågeställaren sammanställer det helt riktigt med den lauretanska litanians latinska uttryck »turris eburnea» (elfenbenstorn) om jungfru Maria. Det anses att detta uttryck kommer från Höga visan (kap. 7: 4), som i vår bibel av 1703 lyder: »Din hals är såsom ett elfenbenstorn». Höga visans uttryck har brukats som symbol för jungfru Marias renhet och oåtkomlighet. (Man bör minnas att Höga visan i äldre tid fattades rent symboliskt om förhållandet mellan Kristus och församlingen.) Frågeställaren vill gärna tänka sig att man med elfenbenstorn har tänkt på monstransen, det kärl som inrymmer nattvardshostian i den katolska gudstjänsten och som ibland är av elfenben. Jag tycker tankegången är högintressant, men undrar om det inte snarast är så att hostian och monstransen är så heliga att man ogärna skulle ha liknat mänskliga förhållanden vid dem.

Teckning ur Nisse-kalender 1888.

**En frågeställare i Vasa har fäst sig vid uttrycket vid nyligen avhållen bolagsstämma. Det är ordet avhållen han finner något egendomligt.**

Man brukar visserligen i skriftspråk uttrycket avhålla en bolagsstämma, ett möte – i naturligt tal räcker det med hålla. Formen avhållen kan som frågeställaren påpekar framkalla uttrycket en avhållen vän i tankarna. Jag föredrar nog vid nyligen hållen bolagsstämma.

Samme frågare kommer in på dialektordet poril (med o som i bom) och dess betydelser. Han känner det från det nordligare Österbotten i betydelsen »träd avverkat till stock», medan ordböcker anger betydelser som »bår», »släpa» för det finska purilaat, som frågeställaren mycket riktigt sammanställer med det österbottniska dialektordet. – Finskans purilas, flertal purilaat har skiftande betydelser på olika håll, bl. a. just sådana som svarar mot den österbottniska. Också i våra dialekter finns betydelsen »släpa». Det intressantaste med ordet är dess ursprung. Det har kommit in i våra dialekter från finskan, men det finska ordet är av svenskt (eller rättare sagt försvenskt ursprung): det hör samman med bära och buren och har betytt »bärredskap».

**En tredje frågeställare har fäst sig vid uttrycket det hinner till. Är det inte riktigare att säga »det räcker till», undrar hon.**

Jag är av samma mening. Det är inte fel att säga »det hinner till», men det är avgjort ett vardagligt uttryck för det allmänna »det räcker till», och jag är inte helt övertygad om att det hinner till är gångbart över hela det svenska språkområdet.

Vasabladet, 13.6.1970

Tre skrifter om språk

I dag vill jag rikta läsarnas uppmärksamhet på tre skrifter som getts ut av Nämnden för svensk språkvård i Stockholm.

Alla tre bär tryckåret 1970. Först på listan Nämndens serie: 1900-talssvenska av Bertil Molde och Carl Ivar Ståhle. Författarna trycker här om två uppsatser som tidigare publicerats på annat håll, men som på det här sättet görs tillgängliga för en större allmänhet. Molde, Nämndens sekreterare – säkert känd för en del läsare genom sina språkvårdsstunder i radio – skriver om »Dagens svenska och morgondagens». Han skriver ledigt och instruktivt om allmänna tendenser i den nutida svenskan. En mer detaljerad bild ges i Ståhles uppsats »Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet». Ståhle, känd professor i Stockholm och Nämndens ordförande, berör bl a förskjutningar i ordförrådet. Han har låtit undersöka ungdomars kännedom om lite ovanligare ord som förgäta, skrymtare, frände, långmodig, vilka alla förekommer i den nuvarande bibelöversättningen. Resultaten är betecknande; många trodde t ex att långmodig är detsamma som »långsint» och att förgäta betyder »förlåta». Ståhles och Moldes uppsatser är fina exempel på populärvetenskap när den är som bäst.

De två andra skrifterna är av helt annat slag.

De är resultatet av gemensamma ansträngningar av de nordiska språknämnderna under många år. Nr 38 heter Ryska namn. Det rör sig om en lista på ryska namn i transkription, d v s omskrivna till vårt alfabet. Lite var har kanske märkt att namn som Khrustjov kan uppträda i olika former i tidningarna (Hrustsjev, Chrustjov osv). Engelsmän har sin transkriptionsmetod, tyskarna sina – och här i Norden brukar t ex finsk transkription skilja sig från svensk. Nämnderna rekommenderar ett genomgående nordiskt system - helt har man inte enats: norrmännens system skiljer sig något från det dansk-svenska. Det är väl inte helt säkert att skrivsättet blir helt likformigt ens i svenska tidningar, eftersom material som kommer in t ex från Amerika har det engelska stavsättet. Boken är emellertid också av intresse bortsett från transkriptionen: den ger anvisningar om den besvärliga ryska betoningen och allmänna uttalsregler.

Hur skall hans namn transkriberas? – Krustjev skriver Vbl – andra skriver annorlunda.

Medan boken om ryska namn vänder sig till redaktioner och andra som ställs in för skriftproblem, är nr 39 direkt en populär skrift.

Den heter Turistord i Norden. Den är en sexspråkig ordlista (även isländskan och färöiskan är med). Den är genomgående alfabetiskt uppställd. Antag att ni är i Norge och ser ordet lugar, så känner ni er kanske litet förbryllad. En blick i listan talar om att det egendomliga ordet betyder »hytt». Ett intressant litet drag i listan är att den i behövliga fall tar upp finlandssvenska särord – det är dock inte ofta som vårt ord skiljer sig från det rikssvenska, ungefär ett dussin fall av 480. Men det finns några av intresse – en rikssvensk som ser skylten Konditori i Finland blir väl lite besviken om han tänker gå in och beställa t ex kaffe med wienerbröd. Andra intressanta fall är vårt resandehem som motsvaras »rum för resande» i Sverige och de svenska stadsbuden som kallas »bärare» här (när sådana finns!). Praktiskt viktigast för andra nordbor är givetvis listorna på finska, isländska och färöiska ord. Boken är utan tvivel verkligt nyttig.

Vasabladet, 18.8.1970

**Är uttrycket i söndags riktigt eller bör man säga senaste söndag?**

I själva verket är i söndags (liksom »i måndags» osv) korrekt svenska, medan senaste söndag är brukligt enbart i Finland; förmodligen är det en översättning av finskans viime sunnuntaina. Likaså är uttrycket senaste år vanligt hos oss; i fjol är däremot allmän svenskt.

**Hur skall uttrycket nästa söndag fattas? Är det fråga om den närmast följande söndagen eller söndagen därpå följande vecka?**

Tyvärr måste man säga att uttryck som nästa söndag kan vara oklara. Om det är måndag eller tisdag då jag använder uttrycket, så missförstås det väl knappast utan fattas i betydelsen »nu om söndag», men det är värre, om man har fredag och använder uttrycket. Därför är det nog säkrast att i tveksamma fall – i synnerhet i brev uttrycka sig klart: nu om söndag, söndagen den 22 osv.

Varifrån kommer ordet eskalera?

Det är egentligen ett engelskt ord escalate som har vunnit spridning under Vietnamkriget (det brukar heta att »kriget eskaleras» o dyl. Därmed menas ju att krigsinsatsen ökar). Stammen i eskalera är ytterst det latinska ordet scala som betyder »trappa». (Närbesläktat är det engelska ordet för »rulltrappa», escalator.) Numera ser man ofta försvenskningen upptrappa för »eskalera».

C-E Thors

**Varför heter det Borgå med »hårt g», fast det heter borg och borgare med uttalat j?**

I finlandssvenska dialekter brukar som bekant ord med rg, t ex varg och arg bevara sitt gamla uttal med hårt g. Så är det också i Nyland. Uttalet av Borgå med hårt g är helt enkelt nyländsk dialekt. (Det händer ibland att rikssvenskar som hört uttalet Borgå med g tror att också t ex släktnamn som Hornborg och Borgar skall uttalas med g, men det är ju fel.)

**Är det rätt att bruka ordet aktie i betydelsen »aktielägenhet»?**

Jag tycker absolut inte att det är rätt att säga »Han äger en aktie på Strandgatan». När det i en dagstidning nyligen hette »Aktieägare hyr inte ut lägenheter», så låter det lite konstigt i mina öron.

**Vad betyder det ord böle som finns i ortnamn, t ex Gottböle?**

Böle är ett gammalt svenskt ord med betydelsen »boplats». I en av de fornsvenska lagarna talas det om att en bjur (dys »bäver») äger böle likaväl som en bonde. Ordet böle hör samman med ordet bol (prästbol osv). I ortnamn i våra svenskbygder är böle vanligt. Det har ursprungligen avsett ett nybygge. Böle-namn är mycket vanliga i Sydfinland, men finns också i södra Österbotten upp till Vasatrakten (Böle i Korsholm).

Frågor är som tidigare välkomna och kan sändas antingen till Vasabladets redaktion (märkt kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt till mig under adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40.

Vasabladet, 10.10.1970

En frågeställare i Vasa har avlyssnat följande uttryck: »i Kimito är man enig om att... ». Han undrar om det inte borde ha hetat »är man eniga om».

Det heter faktiskt »man är enig». Ordet man är grammatiskt talat ett singularis. Ett entalsord. När frågeställaren gärna vill ha »eniga», beror det på att »man» ju avser ett flertal personer. Konstruktionen man är eniga anses dock inte språkriktig. (Vid ordet folk i betydelsen »människor» är flertalsform accepterad i ledig svenska: folk är bekymrade.)

**Samme frågeställare har iakttagit följande uttryck: »En yngling försökte begå sig mot en flicka». Är begå sig rätt?**

Det är absolut fel (måhända felsägning?). I nutida språk är begå sig knappast brukligt och under inga omständigheter i ett sammanhang som detta. Verbet begå ingår i uttryck för brott (begå ett brott, en stöld), förseelser av olika slag och för felgrepp (begå ett misstag). I det diskuterade fallet är »begå våldtäkt» det riktiga uttrycket. (Skämtsamt brukar det ibland heta »han har begått en artikel i tidningen»; det är en anspelning på att begå står i klandrande uttryck.) Till slut vill jag påminna om att begå i högtidligt språk kan förekomma i uttryck som begå en högtid, men det är inte vardagligt.

**Från samme frågare kommer en undran om de vanliga formerna såndärn, såndärnt och såndärna.**

De har en gång för länge sedan berörts i den här spalten. De är avgjort vardagliga och är inte accepterade i vårdat tal. Där heter det såndär, såntdär, sånadär som motsvarigheter till sådan där osv., vilka naturligtvis också kan brukas i tal liksom i skrift. Såndärnt (eller »såndänt») är alltså inte att rekommendera.

En annan vasabo har fäst sig vid en egenhet i Karleby—Nedervetil-målet. Där börjer man rolitare, breitare, hårtare osv. Han undrar om det finns motsvarigheter på andra håll och om det är gammalt.

Dialekten längst i norr i svenska Österbotten har som känt inte genusskillnad, och detta märks också i adjektiv (båte är stor). Men det finns kvar en t-form av adjektivet i uttryck som he ä rolit. Likaså heter det hårt, rolit i uttryck för sätt. s.k. adverb: ha sprang hårt.

Det här är bakgrunden till den säregna formen rolitare, hårtare osv. Man kan säga ha sprang hårtare. Dialekten brukar också uttryck som he va rolitare. Denna böjning komparativ (dvs formen på -are) är enastående i svenska dialekter och i Norden överhuvud. Av gammalt har man bildat formen på -are som vi gör i nutida svenska: hårdare osv. Karlebymålets böjning måste ses mot bakgrunden av dialektens egenartade genussystem.

Vasabladet, 31.12.1970

**Signaturen »Gammal vasung» frågar: Har ung i vasung någonting att göra med ordet unge?**

Det har det nog inte. Vasung »student som tillhör Vasa nation» innehåller en orddel -ung som finns i några sydösterbottniska s. k. inbyggarnamn: korsungar från Korsnäs, töjbungar från Töjby, nämpungar från Nämpnäs. Jag har för min del ansett det troligt att vasungar (som är ett ord ungefär från seklets början) anknyter till de nämnda inbyggarnamnen. Det kan tilläggas att det bör heta vasung, inte vasunge. – Det nämnda -ung är en biform till -ing som ingå i många ortnamn, t. ex. Huddinge i Stockholm och som också finns i en hel del svenska ord, både äldre och nyare – typen svarting, raring.

**En frågeställare undrar: Jag har sett ordet häradsdomare använt om den jurist som har hand om en domsaga. Det kan väl inte vara riktigt?**

Det är fråga om grov felöversättning. Den jurist som är domare i en domsaga, kallas domhavande eller häradshövding. På finska heter det kihlakunnantuomari vilket ibland av okunnighet översättes med »häradsdomare». Det svenska häradsdomare är emellertid en titel som tilldelas förtjänta nämndemän, alltså lekmän i häradsrätten. På finska lyder den titeln herastuomari, vilket ju är en direkt överflyttning av det svenska ordet.

»Heter det månne han är sjuk eller månne han vara sjuk?»

Det riktiga är månne han är sjuk. Förklaringen till konstruktionen månne han vara sjuk är den, att ordet månne ursprungligen var ett verb med betydelser som »kunna, skola». Månne han vara sjuk var alltså egentligen detsamma som »kan han vara sjuk». Sedan blev ordet bara ett slags frågeord i satsen av samma slag som månntro och hängdes så att säga på den färdiga satsen han är sjuk. Det kan tilläggas att månne inte har full bruklighet i alla delar av det svenska språkområdet. Svensk handordbok betecknar det som »något ålderdomligt». Hos oss är det emellertid fullt brukligt. I österbottnisk dialekt kan ordet tro läggas till som ett uttryck för undran: är han sjuk, tro. Ordet månntro är en kombination av månne och tro i denna användning.

**Är det rätt att bruka ifall i följande sats: Jag vet inte ifall han har kommit?**

Det strider mot min språkkänsla. Ifall anger ett villkor, en förutsättning »i det fallet, att», t. ex. Ifall du har hört något, så skall du underrätta mig. Det kan givetvis lika bra heta om du har hört något. Nu har ju om också en annan användning: det inleder en s. k. indirekt fråga som Jag vet inte om han har kommit. (I dylika fall kan man också använda huruvida, som dock mest är ett skriftspråksord.) Att ifall brukas i satser som jag vet inte ifall han har kommit, beror på att man har ersatt det vanliga om med ifall i ett sammanhang, där det inte hör hemma. För min språkkänsla låter det inte bra; Svensk handordbok säger att det är vardagligt och antyder med detta att uttrycket inte bör brukas i vårdad framställning. Frågor kan också under 1971 skickas antingen till Vasabladets redaktion, Sandögatan 6, Vasa (märk kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt till mig, adress Knektvägen 3 C, Helsingfors 40. Så här vid årsskiftet ber jag att få önska läsarna gott nytt år och tackar för vänliga hälsningar under det gångna året.

Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Vasabladet