Språkvårdsspalten i Vasabladet 1971

Vasabladet, 17.1.1971

**Dagens tre frågor kommer från en läsare i Sverige. Frågeställaren undrar, om ordet måkare kommer från finskan.**

Det gör ordet faktiskt inte, utan det förhåller sig så att det finska moukari är lånat från svenskan. På vissa håll i Sverige kallas timmermanssläggor för måkare eller mokare. Det är ursprungligen ett holländskt ord som har kommit in i Skandinavien och sedan till Finland. Emellertid är måkare knappast känt överallt (frågaren påpekar att han inte har hört det i Sverige). – Att gamla ord som har försvunnit ur svenskan, åtminstone ur högsvenskan, finns kvar i finskan, är ingen ovanlighet. Ett exempel är sutare, det äldre ordet för »skomakare». I svenskan finns sutare nu bara som namn på en fisk, men i finskan lever det ett friskt liv som suutari »skomakare».

**Frågeställaren har fäst sig vid det sydösterbottniska uttrycket återåbak, som betyder »tillbaka» och undrar, vad det kommer av.**

Åter har i äldre språk betydelsen »tillbaka». Förklaringen till senare leden är den att bak ursprungligen betydde »rygg», å bak (och tillbaka) betydde alltså egentligen »rygglänges». Att man kombinerat ihop de liktydiga åter och åbak beror nog på att man velat förstärka och förtydliga uttrycket. Sammanställningen kan jämföras med återårygg som i vissa dialekter betyder »tillbaka».

Den sista frågan fordrar en lite längre utredning. Den lyder så här: »I domboken för Nedre Satakunta 1550—1552 sidan 194 står Olaff glammare. Man kan även läsa glommare i originalet på Riksarkivet. Vad betyder (yrkesbeteckningen) glammare?»

Domboken för nedre Satakunta (dit räknades även Närpes) för 1550—1552 har utgivits i våra dar. Det namn som frågan gäller ingår i en notis från sommartinget i Närpes 1552. Jag håller före att glammare är den rätta läsningen (glommare ger knappast någon mening). På glammare finns ett annat exempel, i Arboga stads tänkebok (dvs rådhusprotokoll) från 1519. Där talas om en Olaff glamare, som väl inte är samme man som omtalas i Närpes 1552. Jag tror att man bör uppfatta glammare som ett öknamn »person som glammar, dys bullrar, för oljud (tex på fester)». Öknamn eller binamn som syftar på att folk »brukade munnen» är ganska vanliga i gammal tid. Vi känner namn som Öpir »roparen», Skramla och andra. – Det är vanligt att de gamla domböckerna och andra handlingar från medeltid och 1500-tal nämner personer med dopnamn och binamn (vilket ofta kunde vara mindre smickrande). Det berodde på att folk inte hade tillnamn som nu. I samma sammanhang som Olaff glammare omtalas också Olaff barkare och Olaff Ionsson. Det visar hur viktigt det var med särskiljande tillägg. Många österbottniska hemmansnamn har sitt ursprung i gamla binamn. Men det är en annan historia.

Vasabladet, 10.2.1971

**Från en läsare i Vasa kommer följande fråga: Heter det att skryta på något eller skryta med något?**

Det accepterade uttrycket av dessa två är otvivelaktigt skryta med: Han skröt med sin stora erfarenhet. Det är ingenting att skryta med. Skryta över går också an: Han skröt över sina rikedomar. Att språkbruket vacklar mellan olika prepositioner (på, över, med) är inte så märkligt. Prepositionerna har i dylika fall en mycket vag betydelse och har till uppgift att knyta ihop sitt huvudord (något osv.) med andra ord i satsen.

**Hur skall agent, regissör och dirigent uttalas, med g-ljud eller med j och sje-ljud?**

För agent och dirigent är uttalet med g att rekommendera, för regissör sje-ljud. Orden agent och dirigent kommer från latinet eller franskan. I latinskt uttal har de haft g-ljud, i franskan däremot sje. Att g-ljudet blivit vanligt i nutida svenskt uttal beror på att bokstavsenligt uttal håller på att slå igenom i många fall. Det gör onekligen orden lättare att hantera. Att regissör bevarat sje-uttal kan bero på att det framstår som så klart franskt, kanske också på att det är ett utpräglat fackspråksord.

**Vad kommer det sydösterbottniska dialektordet holes av?**

I österbottniska folkmål, norrut åtminstone till Oravais och Munsala, finnes ett hovlös, uttalat holös och houlös, som betyder »måttlös». Förra leden är det gamla svenska ordet hov »måttfull». I sydösterbottniska mål har hovlös kommit att brukas som förstärkningsord (holes bra osv.). Det betyder då »mycket, väldigt». Att uttalet nötts av till holes (långt o, kort e), beror på att man lagt tonvikten på ho- och på det följande ordet. Med huvud har ordet inget att göra.

**Vilket ursprung har stadsdelsnamnet Kivilös i Jakobstad?**

Namnet är ett gammalt bynamn i Pedersöre, som tidigast framträder 1543 och då skrevs Kiffuilöss (ffu skall utläsas v och skrivformen motsvarar som synes den moderna). Ett liknande namn finns i Kvevlax och ett annat i mellersta Österbottens skärgård. Alla uttalas med tje-ljud i början. Namnen innehåller ett ord bildat till finskans kivi »sten», vilket måhända har lytt kivelloinen, som i andra former lyder kivellois-, bör ha betytt »stenig».

Jag återkommer inom kort med svar på andra frågor. Frågor kan sändas under adress Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt till mig, adress: Knektvägen 3 C, Helsingfors 40.

Vasabladet, 3.3.1971

**En fråga som jag ibland ställts inför är, om i fjol är korrekt eller om det inte är bättre att säga senaste år.**

I fjol är utan allt tvivel det riktiga uttrycket. Det är också det naturliga för många och i österbottnisk dialekt hör det utan vidare hemma. Senaste år är såvitt jag kan förstå, en översättning av finskans viime vuonna. Det är okänt i rikssvenskan. I fjol är däremot allmänt skandinaviskt (danskans i fjor). I det här sammanhanget kan nämnas att senaste söndag (måndag osv) också är speciellt finlandssvenskt; i söndags är det korrekta uttrycket och är väl känt i dialekt. Senaste söndag är nog en översättning av viime sunnuntaina. Det är allt skäl att bruka i söndags liksom i fjol.

**En frågeställare i Vasa ställer en fråga om di och dom.**

Frågan har berörts i denna spalt för flera år sedan. Det är så länge sedan att jag anser mig kunna skriva några ord om saken. Ordet de har länge uttalats di. Det är den vanligaste formen i finlandssvenskt normalspråk. Dialekterna ställer sig lite olika. Många österbottniska mål har di, andra säger dem även som subjekt (dem sa he). Däremot är dom vanlig i sydfinländska mål. I Sverige är di starkt på retur. Det brukas mest i Sydsverige, men även där säger yngre ofta dom, och i det övriga Sverige är dom den absolut dominerande formen. Många rikssvenskar uppfattar di som dialektalt. Numera hör man inte sällan dom i stadsspråk här hos oss, kanske särskilt i Helsingfors. Dom är i Österbotten säkert rikssvensk påverkan och kan också vara det i södra Finland, men kan i vissa fall (i Helsingfors t.ex.) bero på inflytande från nyländsk dialekt. Hur skall man då ställa sig till dom? Hos oss uppfattas väl di som det korrekta, men dom håller på att vinna så mycket terräng, att det knappast kan fördömas. I uppläsning av högtidlig text kan de brukas.

**Samme frågeställare undrar vad dialektordet kvamnar kommer av. »Har det något att göra med kvävas?», undrar han.**

Det är alldeles riktigt att kvamnar har att göra med kvävas (och också med gå i kvav). Slutet -na i kvamna är detsamma som i t.ex. gulna, storkna och anger att något börjar ske: grundbetydelsen i kvamna är ju »tappa andan». Att vi har m i kvamna, men v i kvävas och kvav beror på att v blivit till m före n – liksom i hamn som motsvarar danskarnas havn.

Jag skall i nästa »Språkvårdsspalt» ta upp ett antal stavningsfrågor från Vasa.

Vasabladet, 2.4.1971

**Från Vasa kommer en fråga rörande formerna tar och tager, ta och taga. Frågeställaren menar det är riktigast att bruka de kortare formerna ta, tar.**

Allmänt taget kan sägas att formerna ta och tar dominerar i nutida svenska. De längre taga och kanske i synnerhet tager börjar låta högtidliga. Men detta gäller det enkla verbet. Blir det sammansatt, t.ex. antaga, så förekommer de längre formerna oftare. Det heter gärna t.ex. Antag att saken förhåller sig så. Likaså brukar det heta Mottag mina hjärtligaste lyckönskningar.

Samme frågeställare vill gärna att den här och den där skall skrivas ihop, alltså denhär och dendär. Akademiens ordlista särskriver orden, alltså den här, den där. Det torde ha sin förklaring i att här och där ofta är de betonade delarna av ordgrupperna, och detta framgår tydligast, när orden särskrives.

**Borde man inte övergå till stavningen ska i stället för skall?**

Man skulle tro att ska är vanligare i t.ex. tidningsspråk än skall. Det är dock tvärtom. Nyligen publicerades i Göteborg en ordbok över språket i fem rikssvenska dagstidningar 1965, baserad på 200.000 ord i var och en. Skall uppträder 2005 gånger, ska 338 gånger. Det finns vissa vägande skäl för att behålla skall. Det hör ju ihop med skola, skulle (och skulle uttalas i Sverige som det skrivs). Detta är en tillämpning av den s.k. samhörighetsregeln.

**En sista fråga av denna art gäller nån, nånting i stället för någon, någonting. Borde inte de korta formerna genomföras?**

För närvarande dominerar de längre formerna absolut. I den nämnda undersökningen finns 1363 exempel på någon och 1392 på något, men bara 11 på nån och ett enda på nåt. Jag tycker det finns skäl att bibehålla de längre formerna. För det första hör man faktiskt uttalet någon, när ordet ar starkt betonat. För det andra får vi tänka på samhörigheten med några – i det ordet uttalas ju g normalt (uttalet »nåra» i Sverige anses inte vara fullt vårdat).

**Så till omväxling ett dialektord. Det är slobbot som frågeställaren känner från Sydösterbotten.**

Det betyder »slarvig, drumlig». Men det har spridning också på andra håll: liknande ord finns i rikssvenska dialekter och i norskan – och engelskans slobber »drägla» hör också till samma ordgrupp. Slobbot påminner ju mycket om snubbig, dialekternas subbog, subbot, som har likaså nedsättande innebörd.

**Till slut ett annat dialektord. Det är göulog. Hur skall det återges på högspräk?**

Snarast motsvarar det »vettlös, vrickad» – sådana betydelser hos ordet är normala i Österbotten. I nyländsk dialekt har det också betydelsen »som för oljud», och det ger en antydan om ordets ursprung. På många håll i de nordiska språken finns ett ord gaula, göula som betyder »tjuta», »föra oljud».

Frågor är välkomna och kan sändas antingen till Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt till mig, adr.: Knektvägen 3C. 00400 Helsingfors 40.

Vasabladet, 23.5.1971

**Är inte ryssinna ett bättre ord än ryska för en rysk kvinna?**

Det tycker jag faktiskt inte. Ryska går efter samma mönster för kvinnobeteckningar som engelska, svenska, finska och många andra. Det tycks som om den typen vore den vanliga i fråga om nationer som ligger oss geografiskt nära. Inna finns i grekinna, romarinna – rätt sällsynta ord. Vi har alltså svenska osv ord som betecknar en kvinna av en nation och ett likalydande ord för ett språk. Detta lär dock inte vålla några missförstånd. (Ett säreget fall är fransyska om en fransk kvinna. I äldre svenska kallades också språket fransyska.) Ryssinna är brukligt enbart i Finland, och det har framkastats att det kan vara bildat efter det motsvarande tyska ordet Russin. Det kan hända att ryssinna är allmännast hos en äldre generation, men det är jag inte säker på.

Är det riktigt som jag har tyckt mig märka att våningarna i ett hus betecknas annorlunda i Sverige än hos oss?

Det stämmer nog, i varje fall i fråga om språkbruket i mellersta och norra Sverige. Där räknar man med bottenvåningen = första våningen hos oss, första våningen = andra våningen i Finland osv. I skånsk svenska förekommer första våningen i samma betydelse som hos oss. Att »bottenplanet» kallas bottenvåning och inte är med i räkningen första osv finns ju också i andra språk, t. ex. engelsmännens ground floor, first floor osv. Hos oss möter beteckningen bottenvåning stundom i hissar, eftersom P (pohjakerros) betyder bottenplanet.

**Måste det numera heta käre vän, den gamle mannen, med -e alltså?**

Det är nog riktigt att e-formen är på frammarsch i Sverige, i skrift alltså, inte i tal. Det är bara sydsvenskar som har e-former i tal, t. o. m. i ett uttryck som den förste april. Emellertid är valet mellan e- och a-former ganska mycket en stilfråga. Uttryck som verkar högst vardagliga brukar ha a-form även i skrift. t. ex. den gamla gubben, den otäcka pojken o. dyl. – Hur ska vi ställa oss till tendensen? För det första finns det ett slags uttryck som stöter mig om de har a-form, nämligen om adjektivet, alltså ordet som anger egenskapen, står ensamt: den gamle är en man, den döde likaså, men den gamla betecknar en kvinna. Här är det för min språkkänsla lika illa att låta den gamla beteckna en gubbe som det för oss alla är att säga Karl den stora. För det andra kan man gärna göra skillnad mellan kära vän (en kvinna) och käre vän (en man), t. ex. i överskriften i ett brev. Vad sedan de många andra fallen beträffar, kan man givetvis, om man så önskar, följa tendensen att bruka -e, men a-formerna tillhör ju vårt talspråk och kan svårligen utdömas. E-formernas frammarsch i Sverige är i och för sig en intressant företeelse. Den beror alldeles tydligt på »skrifttraditionens makt». Vad läget här beträffar, hoppas jag få fram material som visar det faktiska tillståndet.

**Vilken är den svenska motsvarigheten till det finska lähiosoite?**

Det brukar på blanketter stå som en motsats till postanstalt, postitoimipaikka. Det är enligt min mening rimligt att på svenska tala om närmare adress, och detta uttryck brukar finnas på postblanketter.

Språkvårdsspalten har en tid iakttagit en nödtvungen tystnad. Nu går det igen bra att skicka frågor, som vanligt antingen till Vasabladets redaktion (märk kuvertet Språkvårdsspalten!) eller direkt till mig, adr. Knektvägen 3 C, 00400 Helsingfors 40 Carl-Eric Thors

Vasabladet, 4.7.1971

**Vad är en tremänning för något?**

Det är detsamma som vi här i Finland normalt kallar »småkusin», barn till kusiner således. Om syskon betecknas som släkt i första led, blir ju deras barnbarn, småkusinerna, släkt i tredje led. Tremänning förekommer främst i dialekt. bl. a. här i Österbotten, men ses stundom också i skrift. Tremänningarnas barn är fyrmänningar, och dessas barn femmänningar (om man håller reda på släkten så långt). Fördelen med orden på -männing är att man kan fortsätta räkningen framåt, om man i släktforskning behöver göra det. Småkusin är som antyddes ett finländskt ord. I Sverige heter det syssling, i Skåne dock nästkusin. Syssling är väl hos oss barn till kusiner. Allmänt kan det väl sägas att namnen på fjärmare släktingar än tremänningar är ganska oklara.

**Hur kommer det sig, att det heter djupfryst, men frusen?**

När den moderna frysningstekniken blev aktuell på 1940-talet, tog man upp ett ord frysa »göra frusen» och det böjs fryste, fryst. Djupfryst är en medveten nybildning av språkvårdare på teknikens område, och givetvis ett högst behövligt ord. (Till att börja med brukade firmor hos oss termen djupkyld, men den torde, såvitt jag har märkt, vara mindre vanlig än djupfryst. Det är ju också skillnad mellan att kyla och att frysa ned.)

Bör man skriva det sägs eller det säges?

Valet mellan den kortare ändelsen -s och den längre -es är i nutiden en stilfråga. Det är lätt att märka att -s är det normala i tal (-es säger man väl egentligen bara i förbindelser, där enbart -s skulle skapa en svåruttalad anhopning av ljud. t. ex. i vänjes!). I skrift får nog -s sägas vara det vanliga vid allmänt brukade, i synnerhet korta ord sägs, tycks. Det längre -es finns dock ofta i något högtidligare språk och i synnerhet vid skriftspråkliga ord. t. ex. det förberedes en ny lag. Vid synas i dess två olika betydelser gör många en skillnad så att syns betyder »vara eller bli synlig» (kusten syns ännu inte), synes åter »tycks» (det synes vara omöjligt).

**Vad är hin t.ex. i hin håle för ett ord?**

Det är ett gammalt ord med betydelsen »den där», en motsats till denne. Man kunde alltså säga hin gamle man »den där gamle mannen». Ordet dog ut, men blev kvar i hin håle, där håle är detsamma som »hårde» (jämför gål för gård och liknande). Hin håle är en s.k. eufemism, en omskrivning för ett obehagligt ord som man inte vill nämna. Eftersom hin inte finns i andra förbindelser, har ordet ensamt fått betydelsen »den onde».

Är det språkriktigt att säga »den orangea klänningen»?

Jag skulle inte använda formen. Ordet orange »apelsinfärgad» förekommer nog som färgbeteckning i svenskan, men är normalt oböjt. t.ex. klänningen är orange. Behöver man använda ordet i böjd form säger man orangefärgad: Det orangefärgade tyget. Jag utesluter dock inte möjligheten att ordet småningom blir helt införlivat med språket och böjs på vanligt sätt, med de stavningssvårigheter som det drar med sig. En orsak till vidare bruklighet är att orange i engelskan är ett vanligt ord i betydelserna »apelsin och apelsinfärgad». Ett annat utländskt färgadjektiv, det svårstavade och svåruttalade beige (»bäsj») har redan nu införlivats med svenskan, och det kan heta det beiga tyget.

Frågor kan sändas till Vasabladets redaktion (märk kuvertet »Språkvårdsspaltens) eller till mig, sommaradress Oravais, till den 15 aug.

Vasabladet, 12.8.1971

Sotare, sutare och annat

Är det korrekt att säga t.ex. ”klockan är kvart fått i tre”? Vad är fått för ett ord?

Uttrycket, liksom andra med fått, är typiskt finlandssvenskt, enligt min erfarenhet mindre vanligt numera. Jag tror att det är helt obegripligt i Sverige. Den yngre generationen här i Finland säger alldeles övervägande (en) kvart före tre eller (en) kvart i tre. Hos oss dominerar troligen uttrycken med före, i Sverige är troligen en kvart i tre vanligare, men bägge uttryckena är korrekta. Vad sedan ordet fått beträffar är det egentligen en form av det ord få som vi har i fåmänniskor, några få gånger osv.

**Hur kommer det sig att det finska ordet suutari inte alls betyder "sotare", utan "skomakare".**

Det är helt enkelt så, att sotare och suutari har helt olika ursprung. Det svenska ordet hör naturligtvis samman med sot och sota, men det finska ordet är en långväga främling. Följer vi dess ursprung, så finner vi först att det i fornsvenskan fanns ett ord sutare, som betydde "skomakare" – nu lever sutare i svenskan bara som namn på en fisk. Men ordet är inte ursprungligt svenskt. Det kommer från fornengelskas sutere, men ordet är inte inhemskt i England (nu är det för övrigt utdött där, och "skomakare" heter cobbler), utan latinskt: sutor, besläktat med suere, svenskans sy. Skomakaren kallades alltså efter sin verksamhet att sy ihop läderbitar. Vårt uttryck skomakare, bliv vid din läst har grekiskt-latinskt ursprung. På latin heter det ne sutor supra crepidam. – Det gamla sutare fick vika för skomakare, som är plattyskt liksom många andra hantverkarnamn och innehåller makere "görare", av maken, nutida tyska machen "göra".

En sutare som mekaniserat, liksom.

Är det korrekt att tilltala en dam med frun?

Nej, inte i vanligt språkbruk. Det förekommer som känt i butiksspråk; i butiker tilltalas ofta en dam med frun, även om hon är ogift – och tvärtom tilltalar vi expediterna med fröken, oavsett om de är fruar eller fröknar.

Annars, i samhället i övrigt, är det olämpligt att använda frun i tilltal, helt enkelt därför att åtminstone en del fruar tycker illa om det. Det korrekta är fru + namnet (fru Andersson osv.); vet man inte tillnamnet, säger man Ni. (Det är en språkets nyck, att man inte kan säga bara frun, medan bara fröken är hur bra som helst, men "sådant är språket".

**Vad kommer dialektordet språta av?**

Ordet språta, som uttalas med kort å, betyder ”klen, böjlig kvist”. Det är vanligt i dialekterna och finns i andra nordiska språk. Det sammanhänger med spruta; grundbetydelsen hos språta är ”framväxande, framsprutande kvist”. Man kan jämföra att det engelska ordet sprout som är närbesläktat, betyder ”växttelning” och ”växa fram”, ”skjuta upp”.

**Vad har ordet skviro för ett ursprung?**

Ordet är mycket välkänt i norra svenska Österbotten. Det betecknar ”häftig diarre”. Jag håller före, att det är ljudbetecknande. Vi har flera ord på skv- som är ljudmålande: skvalpa, skvätta, skvippa (rikssvenskt skvimpa).

Vasabladet, 18.9.1971

**Kan formen flygit godkännas?**

Nej, den anses oriktig och förekommer inte i skrift. Den rätta formen är givetvis flugit. Flygit beror på inflytande från flyga, flyger (en s. k. analogisk form). Av samma slag är den talspråkliga formen brytit, som likaså anses olämplig och inte brukas i skrift. Vårdat tal godkänner inte heller formerna flygit, brytit.

**Vad kommer ordet oäven ifrån?**

Ordet uppträder alltid tillsammans med nekningsord (inte, icke) och uttrycket får då en betydelse »inte så illa» – ofta är detta en »underdrift» i stället för »bra». Ordet oäven är egentligen plattyskt uneven, motsv. högtyskans uneben »ojämn». Det även, som är stammen i ordet, är samma ord som vårt även, också det egentligen ett plattyskt ord.

Hon är inte sä oäven. Och klockan är fem fått i tolv.

**Är ordet botten neutrum (bestämd form bottnet) eller den-genus (bestämd form bottnen)?**

Det är avgjort den-genus, bestämd form skall således lyda bottnen. Formen bottnet är enligt min erfarenhet speciellt vanlig i Sydfinland; någon gång förekommer den i skrift. Min språkkänsla, som främst grundar sig på centralösterbottniskt tal, reagerar negativt på bottnet, och den formen är helt okänd i Sverige.

**Är snugga i t.ex. gå och snugga »gå och snylta på mat» ett högspråkligt ord?**

Det skulle jag bestämt säga. Ordet brukar upptas i ordböcker med just den citerade betydelsen, dessutom också i betydelsen »tigga mat», t. ex. om hundar vid matbordet, men den användningen förefaller mer främmande. Eftersom danskan har haft ett ord snugge i betydelser som »vädra», »snylta», är det rimligt att det är fråga om ett ljudhärmande ord – det skall härma ett snusande eller snörvlande ljud.

**I anslutning till ordet fått (fem fått i tolv o. dyl.), som behandlats i en tidigare spalt har ett par läsare undrat, om inte ordet hör samman med fattas.**

Det är nog riktigt. Sambandet är det att grundordet är en form av få (det som vi har i »några få människor»), en s.k. neutrumform. Den har ursprungligen lytt fatt, med långt a. Det blir normalt till fått, med å. Den ena insändaren har därjämte hört formen fatt; också den förklaras ur ett äldre fatt med långt a. Till en form fatt har ordet fattas bildats – det är i varje fall den vanliga förklaringen. (Med uttrycket »hur är det fatt» är sammanhanget däremot mycket ovisst.)

**En insändare ställer frågan: Får man skriva jag höll på att skriva och jag höll på och skrev – är bägge uttrycken lika riktiga?**

Bägge uttrycken måste anses riktiga, men höll på och skrev hör till en mer vardaglig stil. Förklaringen till att det finns en konstruktion med att och en annan med och är den, att uttrycket med att, som är det ursprungliga, har börjat uttalas »å». Detta sammanblandas med och, som ju också uttalas »å», och man började säga höll på och skrev, liksom man t. ex. säger satt och skrev.

Till den sistnämnde frågarens spörsmål nr 2 skall jag återkomma senare. Frågor kan som vanligt sändas till Vbl:s redaktion (märk kuvertet Språkvårdsspalten) eller direkt till mig, adress Knektvägen 30, Helsingfors 40.

Vasabladet, 13.11.1971

Om hit och hors

**En frågeställare i Vasa har fäst sig vid uttrycket han var dit. »Man tänker nog på själva resan till en plats eller ort, då man uttrycker sig så», säger han.**

Uttrycket han var dit (följt av en närmare upplysning. t. ex. i går, på ett ärende) betyder som frågeställaren menar att personen i fråga har rest eller gått någonstans. Det är att jämföra med uttryck som »han var till stan i fredags». Sådana uttryck är inte felaktiga, men de anses tillhöra samtalsspråk och är inte allmänt brukliga över hela det svenska språkområdet. (Finskpåverkade är de inte – det är omöjligt att säga »hän oli sinne»). En helt annan sak är de uttryck av typen han är dit (underförstått: och är där fortfarande), vart är han? osv som är vanliga i sydfinländskt lågspråk och ofta uppfattas som typiskt nyländska. Skillnaden mellan dem och han var dit i går ligger således i att den »sydfinländska» typen (som ibland kan höras också på andra håll) betecknar att befinna sig någonstans, i den mer allmänt svenska att bege sig till en plats (och återvända).

**Samme frågeställare har fäst sig vid uttrycket tack vare i fall som »resultatet blev magert tack vare hans myckna arbete». Han vill byta ut tack vare mot på grund av.**

Tack vare betyder ursprungligen »den eller det må få tack», och trots att uttrycket nu är en stelnad fras har det kvar så mycket av sin gamla betydelse att det inte bör brukas om det »som inte är något att vara tacksam för». Jag håller med frågeställaren om att på grund av är ett lämpligt uttryck i citatet.

**Frågeställaren har fäst sig vid ett åboländskt namn Horskilsudda och undrar vad det har för ett ursprung.**

Namnet innehåller en första stavelse hors som är rätt intressant. I gammal svenska fanns ordet hors »hingst, häst» (samma ord som engelskans horse). Riksspråket har det kvar i enkelbeckasinens andra namn, horsgök. Det är det egendomliga gnäggande läte som fågeln åstadkommer under flygning som har upphov till namnet. Kil finns i åtskilliga namn på smala vikar – från Österbotten kan nämnas t. ex. Kilen i Sideby och Kilen vid Oravaisfjärden. Horskilsudda avser således egentligen att udden legat vid viken Horskilen »hingstviken».

På gammal svenska kallades hans hors.

Vasabladet, 27.11.1971

Svartvintern – ett bra ord

Prof. C-E Thors: Det vore lämpligt att ta upp det nordnorrländska »svartvintern» som beteckning för årets mörkaste tid.

**För ganska länge sedan kom en fråga från Helsingfors som gäller en lämplig svensk motsvarighet till det finska ordet kaamos.**

Jag har dröjt med svaret därför att jag ville ta reda på om det finns något bra ord i nordnorrländska dialekter. Kaamos är nämligen ett finskt ord för en typisk företeelse uppe i norr: vintermörkret. Jag vände mig till en kännare av Västerbottensmålen, professor Karl-Hampus Dahlstedt vid Umeå universitet. Han meddelar att i gammal genuin dialekt uppe i Vilhelmina brukas ordet svartvintern för tiden november–början av februari.

Jag skulle för min del anse, att det vore lämpligt att ta upp termen svartvintern för årets mörkaste tid – det är ett faktiskt känt ord, och man bör väl helst ta till ett sådant. Dessutom säger ju ordet något väsentligt om årstiden.

Kaamos är egentligen ett nordfinskt dialektord, men har de senaste åren synts ganska ofta i tidningarna. Det har inte med kaamea »hemskt» att göra, utan har kommit in från lapskan, som i sin tur har fått det från det norska dialektordet skamtid, vars förra led skam betyder »kort». Ett gott exempel på hur ord vandrar från språk till språk på Nordkalotten!

**En frågeställare i Vasa tar upp dialektordet gåva, med kort å. Vad har det för en bakgrund?**

Folkmålens gåva betyder »ånga, varm fläkt», t. ex. i en bastu. Det finns på många håll i våra bygder, men också i Sverige och Norge, och i norskt landsmål brukar ganska ofta det närbesläktade gufsa »fläkta. Gåva är – som så många andra dialektord – av gammal upprinnelse: i fornisländska och nutida isländska finns ett gufa (uttalat med v) i samma betydelse. På längre håll är gåva släkt med ord som gjuta och geysir – det sistnämnda är ursprungligen ett isländskt namn på en het källa med sprutande vatten, besläktat med våra egna folkmåls gåsa »spruta».

**Samme frågeställare har fäst sig vid namnet Verkan. Vad avser det egentligen?**

»Verkan» som det heter i österbottniska folkmål, är egentligen en beteckning för en fördämning över en å eller en smal vik: framför fördämningen placerades ryssjor eller mjärdar. Verke – som ordet skulle heta på högsvenska – har gammal hävd i språket. Redan i landskapslagarna från 1300-talet nämns »fiskeverk» i samma betydelse som det österbottniska Verkan. Det är klart att vi kan påträffa namnet Verkan både vid åar (t. ex. i Oravais) och ute i skärgården. Ofta nog har alla spår av gamla »fiskeverkar» försvunnit, och endast namnet återstår.

Till ett par andra frågor återkommer jag i nästa Språkvårdsspalt och en – om rättstavningsprinciper – är så omfattande, att den kräver en egen artikel.

Frågor kan som förut sändas till Vasabladets redaktion (märkt kuvertet »Språkvårdsspalten») eller direkt till mig, adress Knektvägen 3 C, 00400 Helsingfors 40.

Vasabladet, 29.12.1971

Om kurage och kurvor

**En läsare har fäst sig vid formen fantats i betydelsen »funnits» och undrar hur den skall förklaras.**

Dialektformen (det har) fantats tillhör så vitt jag vet egentligen nyländska folkmål. Orden fann har i äldre svenska en biform fant. Till den har man lagt -ats som finns i många ord såsom kallats – fantats är en »analogisk» form, som det heter i språkvetenskapen. Också i österbottniska mål finns det flera säregna former i stället för fanns, funnits, t. ex. findist och fandist i mellersta Österbotten, finsta i norra Österbotten.

»I radio hör man ibland t. ex. arrangera uttalat med ett märkvärdigt sje-ljud, »surrande» eller vad man skall kalla det. Är det riktig svenska, kanske riktigare än att uttala med vanligt sje-ljud?»

Uttal av arrangera, kurage, beige m. fl ord med s. k. tonande sje-ljud, det som frågeställaren kallar »surrande» hör hemma i franskan. De nämnda orden är nämligen av franskt ursprung. I äldre tid var kunskaper franska vanliga i vissa kretsar; det förekom att förnäma familjer hade franska guvernanter, hemlärarinnor. För svenskan är ljudet i fråga främmande i stort sett – ett liknande ljud kan ibland höras i österbottnisk dialekt, i ord som väddjin »vägen» med ett skarpt uttalat j-ljud. Utan stöd av d-ljudet är det svårt för oss att uttala ett tonande sje-ljud. (För många är ljudet välbekant från engelskan. Också där finns det oftast efter d såsom i large »stor», men ibland också annars, i franska ord, t. ex. kosmetiktermen rouge.) Att uttala tonande sje-ljud i arrangera osv. torde, så vitt jag vet, nästan uteslutande förekomma i vissa kretsar i Helsingfors, i Sverige förekommer det inte. Det kan betraktas som en helt onödig grannlåt, en i och för sig intressant kvarleva från den tid som gått.

De gamla guvernanterna införde en del främmande språkljud. Det finns folk som t ex uttalar kurage med tonande sje…

**»Man hör ofta ordet häv. Är det ett finskt ord – det finns ju ett ord häävi på finska.»**

Först skall det fastslås att häv är ett gammalt svenskt ord, som hör samman med ordet hava: grundbetydelsen är »det som man kan ha», »det som är värt att ha». Det har sedan fått betydelse som »ståtlig» »duglig, bra». Ganska vanligt är uttrycket det är inte så hävt med honom. I Sverige är ordet dialektalt, och det är vanligt i våra folkmål, men förekommer också i stadsspråk. Det finska häävi har inkommit från svenskan.

**»En föreläsare kommenterade en stigande kurva med att säja att den rasa upp. Jag har för mej att man åker utför vid ras.»**

Normalt används rasa om »rörelse nedåt» eller »snabb rörelse framåt» – rasa ned, rasa iväg. Men det finns enstaka exempel på att ordet brukas om »rörelse uppåt»; jag har i Akademins stora ordbok sett ett exempel från 1954 ur Aftonbladet, där det står »Priserna rasade uppåt». Föreläsarens uttryck är alltså inte absolut otänkbart, men lite överraskande är det faktiskt.

De ursprungliga språkspalterna har digitaliserats med hjälp av automatiserad transkribering.

Originalen finns som (pdf) här:

Lista över ord och uttryck behandlade i Carl-Eric Thors språkspalter i Hufvudstadsbladet och Vasabladet 1967–1985: Till söklistan(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Vasabladet