Fem videor och två taxi

Reuters ruta 24/7 1992

Nu när vi har professorsord (Birger Thölix på språkvårdskonferens i Vasa i maj) på att språkvård sårar journalisternas känslor, är det endast med stor tvekan jag ber om språkvårdarnas synpunkter på en finlandssvensk ordböjning som väcker min förundran. Som nedanstående exempel visar rör det sig om pluraländelsen -n i vissa ord av realgenus:
– Tjuvarna stal fem videon. – Gatan var full av taxin. – Kyrkoherden visade dian från Jerusalem. – Firman sålde alla sina Volvon. – Vi höll talkon hela sommaren. – Hon har så intressanta hobbyn. – Han har suttit med i många juryn. – Alla våra mest kända gurun var där. – Äkta makar och sambon har samma rättigheter.
Vi finlandssvenskar har väl rätt att tala som vi vill, men många av oss ser gärna att Sverige och Svenskfinland har ett gemensamt skriftspråk.
N.H., Helsingfors

Den svenska pluralböjningen av substantiv är inte alldeles enkel, men för de flesta ords vidkommande följer den mycket klara regler och det finns föga plats för variation inom ramen för vad som kan betraktas som korrekt svenska. En typ av substantiv där osäkerheten är stor är emellertid just den grupp som de flesta av de exemplifierade orden tillhör, nämligen substantiv av främmande ursprung som är realgenus (en-ord) och slutar på en annan obetonad vokal än -a eller -e.

Men även om det råder en viss osäkerhet är en sak är i varje fall klar: -n som pluraländelse används i svenskan bara i neutrer (ett-ord) på vokal. Vi talar alltså om ett dike, flera diken, ett tema, flera teman, ett jippo, flera jippon, ett anförande, flera anföranden. Däremot har en-ord aldrig -n som pluraländelse; inte de som nämns i frågan och inte heller en-ord på -ande (en ordförande, flera ordförande). En bidragande orsak är förstås att vi då skulle få sammanfall mellan bestämd form singularis och obestämd form pluralis.

Det här är en så klar systembunden regel i svenskan att vi inte med hänvisning till bruket kan acceptera brott mot den i finlandssvenskan. För övrigt är det väl så att pluralis på -n i ord som dessa knappast är så utbredd i Finland som man kan frestas att tro av de många exempel på felaktig pluralböjning som man stöter på. Exemplet hobbyn är till synes ett undantag, eftersom det troligen är den vanligaste pluralformen i åtminstone i nyländsk svenska, men till saken hör att hobby då i allmänhet helt har bytt genus, så att man också talar om ”ett hobby”. Och fel genus får väl i och för sig betraktas som ett språkfel, men det är ett mindre fel än en felaktig ordböjning som bryter mot språkets system. Också formen talkon i pluralis utgår förmodligen från det neutrala ett talko, vilket är relativt vanligt i Nyland.

De flesta av de exemplifierade orden är som sagt ord av främmande ursprung som slutar på annan obetonad vokal än -a eller -e (för vilka det ju finns klara mönster bland rent svenska ord). Någon allmängiltig regel för hur man bildar pluralis av sådana ord finns inte, men vi kan urskilja vissa huvudmönster. Till orden på -o går det i allmänhet bra att bara lägga till -r: videor, stereor, silor, cembalor. I vissa fall finns det i rikssvenskan en tendens att hellre använda -er som ändelse, t.ex. siloer. Ändelsen -er är också den vanligaste vid ord på -y och -u, t.ex. hobbyer, juryer, guruer. I ett litet antal fall förekommer -ar som i babyar (alternativt babyer eller vardagligt bebisar, med bebis som singularform). Den ändelsen används också i bl.a. behåar och tevear (eller ofta teveapparater), men de hör strängt taget till en lite annan kategori.

Pluralformen av taxi är antingen oförändrat taxi (reserverat för taxi, beställ två taxi) eller sammansatt taxibilar. Oförändrad form i pluralis är också det naturliga när det gäller t.ex. bilmärken som slutar på vokal (alla firmans Volvo, han har ägt tre Porsche; däremot tre Saabar).

Intressant nog tycks finlandssvenskan acceptera pluraländelsen -r lättare än rikssvenskan, inte bara i ord på -o utan också i ord på -i, -u och -y. I finlandssvenskt talspråk är det inte helt främmande med t.ex. taxir, gurur och hobbyr. Sådana former är knappast tänkbara i Sverige, men de är i varje fall klart mer acceptabla än former på -n.

Två av orden i exemplen kräver en särskild kommentar, eftersom de inte alls hör till samma kategori som de andra. Det första är dia, som ju slutar på -a och därför behandlas lika som t.ex. ria och stia, alltså flera dior. Det andra är sambo, som består av rent svenska element och självfallet får -r i pluralis på samma sätt som andra ord på -bo, t.ex. stadsbo.

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.