Genant med gedigen gestalt

Reuters ruta 12/8 1993

”I hopp om att du genom ett genialt genmäle generöst skall hjälpa gemene man ställer jag ogenerat mina gentila exempel till förfogande och drar mig med mina gelikar till sommarvilan i mina gerontgemak”.

Så gestaltar en läsare med gedigen språkkunskap sin slutkläm i ett brev där han finner det genant att just orden gestalt(a) och gedigen så ofta uttalas felaktigt med sje-ljud, både i radion och bland akademiskt bildade privatpersoner. Jag skall därför genast göra mitt bästa för att ge några generella regler till hjälp för dem som saknar genuint gehör för hur svenska ord på ge- skall uttalas.

På relativt få undantag när är ju sådana ord antingen av franskt eller latinskt ursprung eller lånade från tyskan, där förstavelsen ge- är relativt frekvent.

Den första grundregeln är att lånorden från tyskan inte har sje-uttal. De flesta har försvenskats och uttalas med j-, som just t.ex. gestalt och gedigen. Här kan jag ytterligare nämna gehäng, gehör, gelike, gemensam, gemål, gestalt och gevär. Vissa har som alternativ till j- även ett uttal med g-, som gemyt och gepard, andra har g-uttalet i första hand men kan också uttalas med j-, t.ex. gebit, gepäck, geschäft och gesvint.

Också de ord och stammar som kommer från latinet (många av dem via tyskan) uttalas i de flesta fall med j-. Hit hör t.ex. det enkla gen samt genealog, general, generation, generativ, generator, genetik, genius och genus.

Det är bara bland de ord som har lånats in via franskan som det förekommer sje-uttal, t.ex. gelé, genant, genera, generalisera, generell, geni, genre (uttalat sjanger), gentil och gest. I genial(isk) är däremot uttal med j- vanligare, framför allt i Sverige.

Sedan finns det ett antal ord som vi har fått från andra språk. Bland dem kan nämnas geisha från japanskan, gejser från isländskan, gensare från det engelska önamnet Guernsey, gerilla från spanskan och gerontologi från grekiskan (ny bildning), alla uttalade med hårt g- i början.

Nu kan vi självfallet inte kräva att alla språkbrukare är fullfjädrade etymologer, och inte heller att alla kan tyska och franska. Lyckligtvis är det inte heller i allmänhet något problem: när vi lär oss orden, lär vi oss samtidigt hur de uttalas. Problemet uppstår i allmänhet bara när vi inte hör ett ord utan bara stöter på det i skrift, men den som är osäker kan ju alltid slå upp i en ordbok, t.ex. Svenska Akademiens ordlista.

Värre är det för dem som inte har svenska som modersmål. Det är inte så lätt att veta att man uttalar general med j- men generalisera och generell med sje-, genius, genus och ofta genial med j- och geni med sje-.

Att man nu kan få höra de felaktiga uttalen ”sjedigen” och ”sjestalt” också bland personer med svenska som modersmål måste bero på att någon har associerat orden med den grupp som kommer från franskan (och kanske tyckt att sje-uttalet är ”finare”). Ett sådant uttal har sedan spritt sig bland folk som inte har haft tillräcklig språklig säkerhet för att stå emot det. Men det är verkligen inget att ta efter.

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.