Inte så illa?

Reuters ruta 18/11 1993

”Vi får så illa lov att stiga upp underst bitti i morgon”. Så skulle knappast någon rikssvensk kunna uttrycka sig, men för åtskilliga finlandssvenskar, åtminstone i Helsingfors, är det inte något märkligt med ett sådant påstående.

De fraser som vi här är intresserade av är förstås ”få så illa lov” och ”underst bitti”. Bägge är klassiker i den meningen att de behandlas redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska.

Vid sidan av ”få så illa lov att” tar Bergroth upp uttrycken ”jag är illa rädd att” och ”illa fruktar jag” där illa fungerar som ett slags allmänt förstärkningsord i betydelsen ’mycket, i hög grad’. Av dem är ju ”jag är illa rädd” fortfarande fullt levande i finlandssvenskt språkbruk, medan ”illa fruktar jag” nog får betraktas som föråldrat.

Utöver dessa nämner Harry Stenmark i sin bok Finlandssvenska ord och uttryck ett par exempel på ”illa skadat” om hus, där man enligt honom i Sverige skulle säga svårt skadat.

Nu hör det till saken att både illa rädd och illa skadad kan förekomma också i rikssvenskan, men uppenbarligen med en lite annan nyans i betydelsen. Det är som om illa hade en mer konkret betydelse där. De exempel jag har funnit på illa skadad gäller alla människor (jfr han skadade sig illa), och det enda belägget på illa rädd förekom i meningen ”varför är man då så illa rädd för att låta den komma till tals?” Det är uppenbarligen något helt annat än det finlandssvenska illa rädd i fraser som ”jag är illa rädd för att det blir fult väder i morgon”.

För att återgå till inledningens ”få så illa lov” så är detta med största sannolikhet en sammanblandning mellan de allmänsvenska uttrycken få så vackert lov och vara så illa tvungen. Sådana kontaminationer är vanliga i språket, och jag tycker inte att vi i vardaglig finlandssvenska behöver känna oss illa tvungna att undvika ”få så illa lov”, och inte heller ”vara illa rädd” eller ”illa skadad” i de betydelser de har i finlandssvenskan.

Lite mer försiktiga bör vi vara med de utpräglat vardagliga ”ha illa att vara”, ”vara illtyckt” och ”ill(a)tycka”. ”Ha illa att vara” motsvaras närmast av vara illa till mods, eller, om det är mer fysiskt, må illa. ”Du illtycker väl inte” eller ”du blir väl inte illtyckt” motsvaras i sin tur av du är väl inte ledsen, du blir väl inte sårad el.dyl.

Bland ord på ill(a)- kan det slutligen vara skäl att nämna två enbart finlandssvenska sammansättningar: ”illafaren” i betydelsen illa medfaren eller (om mat) förskämd, och ”illväder” i betydelsen oväder, busväder. Också de finlandismerna bör vi hålla inom ramen för det vardagliga talspråket.

Vad har då ”underst bitti” med alla dessa illa-ord att göra? Ja, strängt taget väl bara det att underst här, i en del finlandssvenskars språkbruk, används på ett allmänt förstärkande sätt liksom illa i vissa av fraserna ovan. Uttrycket betyder ungefär ’i svinottan’. Faktum är att underst bittida tidigare har brukats också i Sverige (det finns upptaget som ”pop. o. fam.” i Dalins ordbok från mitten av 1800-talet), men det var enligt Bergroth ”statt i utdöende” redan i seklets början. Frågan är om det inte vid det här laget börjar vara statt i utdöende också i finlandssvenskan. Kanske vi borde återuppliva det som ett led i vården av de utrotningshotade uttrycken?

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.