Katarina den stora lät häkta de(m) som ...

Reuters ruta 30/11 1990

Till min stora förvåning läste jag i en tidningsrubrik om ”Katarina den Store”. Inget tryckfel kunde det vara, så många gånger förekom formen i texten. När har Katarina blivit maskulin?
I radionyheterna talas det om påven Johannes Paulus den andra. Men e-formen är väl här fullt korrekt?
M.S., Tammerfors

Adjektivformerna på -a och -e i femininum respektive maskulinum (den gamla kvinnan/den gamle mannen) hör till de flitigt behandlade frågorna i olika språkspalter, framför allt i Finland men också i Sverige. Också här i rutan har saken varit aktuell ett par gånger tidigare, även om den har behandlats mera i förbifarten.

Att frågan förekommer så ofta i språkspalterna visar naturligtvis att vi har att göra med en vacklande norm. Skillnaden mellan maskulin och icke-maskulin adjektivform upprätthålls i allmänhet inte i mellansvenskt talspråk och praktiskt taget aldrig i finlandssvenskt talspråk – formen på -a är i stort sett allenarådande i tal, också när det gäller maskulina substantiv. En starkt bidragande orsak är naturligtvis att a-formen används vid alla substantiv som inte betecknar människor.

Det kan därför knappast anses vara fel att använd a-formen vid maskulinum i informellt tal och i mycket ledig stil i skrift. Också Karlfeldt skrev ju faktiskt om Svarta Rudolf.

I normal sakprosa och i formellt tal, t.ex. nyheter, är emellertid adjektiv på -e regel när huvudordet betecknar en man: den lille pojken, hans gamle far, den kände författaren, påven Johannes Paulus den andre. I rikssvenska dagstidningar förekommer praktiskt taget inga brott mot den regeln, och jag tycker inte vi har någon orsak att frångå den i finlandssvenskan.

Ett bevis på språklig osäkerhet är att många använder den maskulina e-formen av adjektiv också vid kvinnliga huvudord, som en slags hyperkorrekt formell form. Ett exempel på det är just ”Katarina den store”. I ett sådant fall är det naturligtvis också fråga om påverkan från de många manliga regenterna med binamn som ”den store” el.dyl.: Karl den store, Peter den store, Ivan den förskräcklige. Men det är ingen tvekan om att vi skall skriva och säga Katarina den stora när det är fråga om en kvinna, även om hon var kejsare och av porträtten att döma ett manhaftigt fruntimmer.

***

I den svenska tidningen Från Riksdag & Departement nr 22/1990 står det ”Dessutom blir det lättare att anhålla och häkta de som har brutit mot lagen”. Jag tycker att man allt oftare ser texter där skribenten inte böjer de, fastän mitt öra absolut kräver ett dem. Är det fråga om språkutveckling, språkfel eller tryckfel?
Jurist

Också frågan om ”de som” i stället för ”dem som” hör till klassikerna i språkspalterna. Här i rutan har jag behandlat den relativt ingående en gång tidigare, våren 1986, så jag skall ta det enligt kortare formuläret den här gången.

För det första kan vi slå fast att det inte, som många tycks tro, har att göra med uttalet dom för både de och dem. Tendensen att använda de som i objektsställning (jag såg inte de som satt i bilen) och efter preposition (ingen av de som var där) är allmännordisk och förekommer inte bara bland dem (de?) som säger dom. De som i stället för dem som används både av danskar och norrmän och av finlandssvenskar som i tal skiljer mellan di och dem.

Förklaringen till den här utvecklingen – som alltså har skett i stort sett samtidigt i alla de skandinaviska språken – är uppenbarligen att förbindelsen de som av många uppfattas som en oböjlig enhet, precis som det enkla de framför ett substantiv (jfr ”jag såg inte de personer som satt i bilen/de som satt i bilen”).

Språkvårdarna i Norden är i dag eniga om att det oböjda de som kan accepteras också där man enligt gamla regler skulle vänta sig dem som. Det är alltså fråga om språkutveckling, inte språkfel eller tryckfel.

Men naturligtvis är det fortfarande korrekt att skriva dem som. Den formen kan rekommenderas för dem som vill vara säkra på att inte väcka anstöt hos någon läsare – för det finns fortfarande många som reagerar negativt på den här språkliga ”nymodigheten”.

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid  Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.