Upp i liften och ner i pisten

Reuters ruta 26/1

För en tid sedan var det i rutan tal om att vi i Finland kallar det man har på fötterna när man skidar ”monor” medan man i Sverige talar om ”pjäxor”. Jag har tyckt mig märka också andra olikheter i fråga om skidåkarord. En del slalombackar i södra Finland skryter t.ex. med hur många ”hissar” och ”sluttningar” de har. Och vi talar om att ”skida” medan man i Sverige ”åker skidor”. Borde vi ta efter språkbruket i Sverige?
”Skidare eller skidåkare?”

Det är riktigt att det finns många ord och uttryck i samband med skidåkning som är olika i Finland och Sverige. I en del av fallen är det fråga om gamla, väletablerade finlandismer som bra bör kunna försvara sin plats i språkbruket, i andra fall skulle jag närmast se det som ett resultat av bristande kunskap om svenska termer – när nya företeelser har introducerats har man helt enkelt tagit till hemmagjorda översättningar av de finska termerna.

Det enkla verbet skida tas upp som en provinsialism i Hugo Bergroths Finlandssvenska (1917). Högsvenska motsvarigheter är enligt Bergroth gå, åka eller löpa på skidor, men samtidigt vågar han sig på en spådom: ”det korta och bekväma finländska ordet är emellertid på god väg att vinna burskap i högspråket”.

Bergroth hade delvis rätt. Verbet skida förekommer i Sverige och tas upp utan kommentarer i alla svenska ordböcker, men det vanliga är fortfarande att tala om åka skidor (inte åka på skidor som tydligen var det vanliga på Bergroths tid). Det enkla skida används främst i betydelsen ’ta sig fram på skidor’ – t.ex. vi skidade hela den långa vägen till stugan. Däremot förekommer det knappast när man avser skidåkning som rekreation eller motion, t.ex. jag var ute och skidade i söndags.

Likaså är skidåkare klart vanligare än skidare, och skidåkning i praktiken allenarådande i förhållande till ”skidning”. Man skiljer mellan längdåkning (det som på Helsingforsslang kallas att ”flata”) och utförsåkning. En form av längdåkning är det som i Finland vanligen kallas terrängskidning och i Sverige turåkning.

Min personliga åsikt är att vi bra kan hålla fast vid det korta och praktiska skida, också i sammanhang där man i Sverige föredrar åka skidor. Däremot kan vi framför allt i tävlingssammanhang gärna använda skidåkare och skidåkning. Observera att det ofta också räcker med de enkla åkare och åkning.

Någon har påpekat att de olika uttrycken för att åka skidor ger en bild av de nordiska folken i ett nötskal: danskarna står på ski, svenskarna åker skidor, norrmännen renner på ski och finländarna rätt och slätt skidar.

En parallell till skida är skrinna. Också det tas upp i ordböckerna i betydelsen åka skridsko, men är i praktiken mycket ovanligt i rikssvenskan.

Apropå åka skridsko kan det vara värt att nämna den (relativt) nya skridskostilen inom skidåkningen. Att använda skridskostil eller åka skridsko är alltså motsatsen till den konventionella stilen där man åker i spår och tar sig fram huvudsakligen med diagonalstil eller parstakning.

Frågeställarens huvudfråga gällde emellertid två ord som sammanhänger med utförsåkning eller slalomåkning (”slalomskidning” är nog enbart finlandssvenskt). Det ena avser den anläggning med vars hjälp man tar sig upp för backen, och den andra den backe man åker ner i.

Jag har en gång tidigare skrivit om att ”hiss” inte bör användas i samband med slalombackar. En hiss rör sig rakt upp och ner. Det korrekta ordet är (skid)lift.

”Sluttning” är visserligen den vanligaste motsvarigheten till finskans rinne i ordets allmänna betydelse, men i samband med utförsåkning i preparerade backar används det inte – det skulle dessutom föra tankarna till mycket tama backar. Svenskan har i stället lånat ordet pist från franskan (eller snarare lånat den nya betydelsen, eftersom pist sedan tidigare funnits som beteckning för bl.a. tävlingsbana för fäktning). En spännande men farlig form av utförsåkning i alper och högfjäll är utompiståkning.

Självfallet kan man också rätt och slätt tala om backe, i synnerhet om det finns bara en pist per backe.

Jag hoppas i varje fall att vi småningom slipper höra talas om ”hissar” och ”sluttningar”, och att våra skidcentrer börjar skryta med sina liftar och pister.

Mikael Reuter

(öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)

Mikael Reuter var språkvårdare vid  Institutet för de inhemska språken åren 1976–2008. Reuters rutor publicerades i tidningen Hufvudstadsbladet under åren 1986–2013.

Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.