Ordet krut betecknar ett explosivt ämne. Den äldsta typen av krut är svartkrut som uppfanns i Kina på 800-talet. Krutladdade vapen togs i bruk i Europa under tidig medeltid, och i sen medeltid började krut användas inom gruvdriften.
Energislöseri
Det är inte så överraskande att ett ord med association till explosioner och vapen har gett upphov till en del uttryck och talesätt. Om man spiller krut på något eller på döda kråkor använder man sina krafter i onödan, och om man bränner allt sitt krut eller sitt bästa krut på något slösar man likaså krafter och energi. Den som inte sparar på krutet tar i ordentligt.
En människa som är energisk och handlingskraftig har krut i sig. Ibland är krutet till och med gott: det är gott krut i henne.
Ogräset blev ont krut
Men varför då ont krut i talesättet ont krut förgås inte så lätt? Här har vi i själva verket inte att göra med sprängämnet, utan kombinationen är en omtolkning av det medellågtyska unkrut ’ogräs’ (jfr högtyska Unkreut). Den som kämpat med kvickrot eller kirskål i trädgården har inga problem att förstå innebörden i att ogräs inte förgås så lätt.
Krut är alltså ett lågtyskt lån och ordet förekom ännu på 1500-talet på svenska med innebörden ’ört, krydda’ (det är också etymologiskt besläktat med krydda). Förklaringen till att krut ’krydda’ i medellågtyska börjat användas med avseende på krut är likheten mellan malda kryddor och (svart)krut.
Vi finlandssvenskar har ett eget bildligt uttryck med krut som svenskar i Sverige kanske inte utan vidare förstår. Han eller hon är ingen krutuppfinnare precis kan vi säga lite förklenande om en person som vi inte uppfattar som särskilt smart. Samma ord, ruudinkeksijä, förekommer också i finskan.
Nina Martola