Det handlar om att fylla i tankeluckor, att ”läsa mellan raderna”. Jag ska ta ett enkelt exempel:
Peter har flyttat till Helsingfors. Den nya lägenheten är ett fynd. Utsikten är fantastisk.
De flesta som läser de här meningarna tolkar dem antagligen så att det är Peter som bor i den nya lägenheten, att lägenheten finns i Helsingfors och att det är utsikten från lägenheten som är fantastisk. Inget av allt detta sägs rent ut, men texten innehåller vissa ledtrådar som stöd för tolkningen: ordet nya kan knytas till det faktum att Peter har flyttat, och orden lägenheten och utsikten står i bestämd form vilket tyder på att de har någon anknytning till det tidigare sagda. Med hjälp av sådana ledtrådar i texten och med hjälp av vår kunskap om verkligheten infererar vi som läsare, gör ifyllnader (inferenser) för att förstå sammanhanget. I boken Hur hänger det ihop? talar Catharina Nyström om inferensbindning, ett slag av textbindning som bygger på läsarens förmåga att knyta ihop begrepp som inte är explicit sammankopplade i texten.
Vi är alltid i viss mån tvungna att inferera när vi läser en text. Alla samband kan inte vara utsatta, och ändå går de flesta texter utmärkt att läsa. Som läsare är vi i princip inställda på att texter ska hänga ihop och konstruerar därför automatiskt samband under läsningens gång. Hur skickligt vi gör detta beror naturligtvis på vår läsvana och kunskap om verkligheten. Därför måste den som skriver en text ta hänsyn till de tilltänkta läsarnas förmåga att inferera. Jag ska ta ett exempel på en inferens som antagligen är för svår för de läsare som texten är avsedd för. Exemplet är taget ur en lärobok som har lästs redan i årskurs tre. Texten handlar om vad havet har betytt för människan genom tiderna, och där sägs bland annat: För människor som bor på avlägsna öar har havet gett skydd mot fiender under oroliga tider. Tanken är av allt att döma att havet har gett skydd på det sättet att fienderna haft svårt att ta sig till de avlägsna öarna, men den tanken har inte skrivits ut. Läsaren förutsätts läsa mellan raderna, inferera, men det kan vara svårt för de nio- eller tioåringar som texten är avsedd för.
Alltid lyckas inte ens en läsare med läsvana och kunskap om verkligheten konstruera samband i en text. Det finns texter där sambanden är så bristfälligt uttryckta att de flesta läsare har svårt att fylla i tankeluckorna. Texterna känns osammanhängande och ologiska.
Catharina Nyström skriver i sin tidigare nämnda bok att det är möjligt att texter skrivna av skolelever i allmänhet har fler inferensbindningar än andra texter. Detta kan ha att göra med den situation där elevtexterna kommer till. Eleverna utgår kanske från att de inte behöver reda ut samband eftersom de vet att deras texter inte skrivs för en vid läsekrets utan för en enda läsare, läraren, som antas vara insatt i ämnet och fullt kapabel att själv skapa samband i texten trots tankeluckor. Ändå är det naturligtvis meningen att eleverna redan i skolan ska lära sig skriva så att en läsare utan förkunskaper kan förstå deras text, och då är det nödvändigt att de lär sig att göra sambanden i texten tydliga och inte ta något för givet. Det här är något som eleverna borde träna i alla ämnen där de skriver texter, inte bara i modersmålet.
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 2/2008, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.