Så här i juli är det många av oss som har semester och sköna lata dagar. Kan man då kalla semesterfirare för lathundar? Nja, normalt inte. Moderna svenska definitionsordböcker anger visserligen ’lat person’ som första betydelse för ordet, men den informationen är något för knapphändig. Den stora och omfattande Svenska Akademiens ordbok har en tydligare förklaring: ’lat person, lätting; odåga’ (artikel från 1939). Latheten ska alltså vara en mer permanent egenskap och – som lättja ofta – ses som negativ, för att någon ska anses göra skäl för benämningen. Detta illustreras tydligt t.ex. i sångtexten Mors lilla lathund av Astrid Lindgren. Semesterfirare är alltså inte lathundar om de vilar ut efter välförrättat värv.
Lathunden kan vara hjälpsam
Men varifrån kommer då den betydelse som ordböckerna anger som andra betydelse, ”hjälpmedel som underlättar visst (tanke)arbete särsk. om lista, handbok e.d. med fakta som är svåra att hålla i minnet” (Svensk ordbok)? Det handlar om en så kallad metonym, det vill säga att en benämning kan överföras från ett fenomen till ett annat om det finns en relation av något slag mellan fenomenen. I detta fall har hjälpmedlet börjat benämnas efter användaren. Men medan lathund om person har en negativ klang är lathund om hjälpmedel neutralt, och det är också den vida vanligaste användningen, åtminstone i webbtexter. Det verkar finnas lathundar för det mesta.
Möjligheten att lathund skulle avse en hund som är lat tas inte alls upp i ordböckerna, men det kan bero på att det oftast är bara överförda betydelser som anges för sammansatta uppslagsord. Inget hindrar en matte eller husse från att kallas sin loja älskling för lathund, även om det uppenbarligen är ovanligt av de fåtaliga webbeläggen att döma.