”När det är menföre på hafvet, sitter Ålänningen fången. Hwad will han
göra, när isen hwarken bär eller brister?” skriver Zacharias Topelius i Boken
om vårt land 1875. För ordet menföre ger Svenska Akademiens ordbok den
övergripande betydelsebeskrivningen ”svårighet att komma fram (till lands l.
till sjöss, i sht på grund av rådande snö- resp. isförhållanden)”. I
finlandssvenskan används ordet i första hand – som hos Topelius – om sådana
isförhållanden som försvårar samfärdseln på grund av att isen inte håller att
köra på och inte heller kan forceras med båt. Svensk ordbok definierar menföre
som ”dåligt före för fordon med medar” och Svenska Akademiens ordlista bokför
dels den allmänspråkliga betydelsen ’dåligt (släd)före’, dels de i första hand
finländska betydelserna ’is som varken bär eller brister’ och ’tjälskador på
väg’. Finlandssvensk ordbok gör samma bedömning, men t.ex. Bonniers svenska
ordbok uttrycker inga restriktioner.
En omistlig finlandism
Också Hugo Bergroth har självfallet noterat menföre. Han beklagar 1917 att
ordet hade blivit ovanligare i ”högsvenskan”, dvs. i svenskt överregionalt
standardspråk. Menföre med syftning på kommunikationshindrande isförhållanden
bedömdes alltså av Bergroth som en blivande finländsk arkaism, men samtidigt
verkar det som om han gärna ville hänföra ordet till ”sådana provinsialismer
som äro verkliga vinningar för språket och som vi därför inte ha skäl att
uppgiva”. Också dagens språkvårdare ser menföre som en av de omistliga
finlandismerna, eftersom det inte existerar något allmänt gångbart
ersättningsord; ordet fyller en lucka i ordförrådet. (Det finns visserligen
synonymer som förfall – uttalat med betoning på första stavelsen – och oföre,
men de har en ännu mer begränsad spridning.) För att uttrycka betydelsen
’tjälskador på väg’ finns det däremot bättre alternativ: tjälskador eller
tjälskott.
Ordet menföre är gammalt, med skriftliga belägg sedan början av 1500-talet. Det
är en sammansättning av substantiven men ’skada, förfång, hinder, olägenhet’
och före ’möjlighet (för fordon) att komma fram, väglag’. ’Hinder att komma
fram’ eller, mer konkret, ’dåligt väglag’ bör alltså ha varit ordets
grundbetydelse. Betydelsen ’isförhållanden då isen varken bär eller brister’ är
resultatet av en naturlig betydelseutveckling i havsnära svenska dialekter.