Nutida svenska har två nästan likalydande adverb som uttrycker riktning från en högre nivå till en lägre, nämligen ner och ned. Bägge har uppstått genom förkortning av den längre formen neder. Finns det några skillnader i användning mellan dessa varianter?
I många uttryck går det att använda både ner och ned, till exempel brinna ner/brinna ned; upp och ner/upp och ned. Det finns dock en stilskillnad: ned är i allmänhet något mer formellt och skriftspråkligt än ner. I nuläget är ner vanligast både som fristående adverb (upp och ner; ner till stranden) och som verbpartikel i löst sammansatta verb: brinna ner, ladda ner, lägga ner.
Det finns en grupp ord där formen ned fortfarande är vanligast, nämligen sammansättningar. Att ned är vanligt i fast sammansatta verb som nedbryta, nedlägga, nedtona är naturligt, eftersom sådana verb i allmänhet är mer formella än sina löst sammansatta motsvarigheter där det vardagligare ner är vanligast (bryta ner, lägga ner, tona ner). Men det gäller också sammansatta substantiv och adjektiv, bildade av verb, som nedbruten, neddragning, nedgång, nedvärderad. Det finns till och med sammansättningar där endast ned kan användas, till exempel nedkomma, nedlåtande.
Det finns en grupp ord där formen ned fortfarande är vanligast, nämligen sammansättningar.
Över lag verkar det som sagt som om ner håller på att ta över allt mer. Ett tecken på detta är att ner tas upp som huvudform och ned som variantform i den tämligen nya ordboken Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Tidigare har ned angetts som huvudform och ner som variantform i ordböckerna.
När det gäller riktning från en lägre nivå till en högre finns det också två olika adverb, nämligen upp och opp. Skillnaden i användning mellan dem är betydligt lättare att definiera än skillnaden mellan ner och ned. Varianten opp är mer ålderdomlig, provinsiell och vardaglig än upp och används i allmänhet inte i skrift. I uttrycket nättopp kan opp dock fortfarande förekomma också i skrift, även om det också finns en variant nättupp.
Samma fördelning som för upp och opp gäller också för befintlighetsadverben uppe och oppe, det vill säga oppe är en mer vardaglig variant än uppe.
Språkspalten är ursprungligen skriven för Arena 1/2017, medlemstidningen för Modersmålslärarföreningen i Finland.