Vanligast förekommer o-
i kombination med adjektiv (t.ex. oartig, omänsklig) och i all
synnerhet med particip (oanvänd, obebodd, osötad, oöverträffad).
Det är en så kallad produktiv förled, som alltså fortfarande används i
språket för att bilda nya ord, särskilt i kombination med particip. Relativt
nya exempel är oinloggad och otwittrad. Den vanligaste typen av
substantiv på o- är adjektivavledningar på -het (obeslutsamhet,
obeveklighet, otäthet), men det finns också andra
sammansättningar med substantiv (oskärpa, ovilja).
Det finns därtill ett litet antal verb med förleden o-
(t.ex. ogilla, orena, oroa, osäkra, oturas).
De är mestadels avledningar (orena < oren, oroa < oro,
oturas < otur), men ogilla är exempel på en sammansättning. Det
handlar i de fallen om verb som kan ta objekt (t.ex. jag ogillar grannen).
Så när Sven Nordqvist låter katten Findus säga ”det o-ligger potatis i vartenda
hål” eller att potatisen o-finns är det fråga om ett fyndigt brott mot en
ordbildningsregel.
Nedsättande eller förstärkande
Men o- kan ha andra betydelser än ’inte’. I en typ av sammansättningar
har förleden nedsättande innebörd och orden betecknar något farligt eller
dåligt (odjur, ogräs, otyg). I en mindre grupp ord har o-
allmänt förstärkande funktion (t.ex. oherrans). Denna användning återgår
på ett äldre of-, som är besläktat med över, och förekommer mer i
våra dialekter än i standardspråk, t.ex. obekant ’mycket bekant’, odjävlat
’alldeles förbannat’ och ’odålig ’urusel’.
Både nedsättande och
förstärkande betydelse verkar ju passa bra in på oljud, men i själva
verket är den språkhistoriska förklaringen att sammansättningen är bildad till
ordet ljud i betydelsen ’möjlighet att göra sig hörd’. Oljud har
ursprungligen betytt ’förhållandet att icke vara tyst’. Möjligen har dock de
två andra tolkningsmöjligheterna av o‑ bidragit till att ordet etablerat
sig i sin nuvarande betydelse.
Nina Martola