Svenskan är ett indoeuropeiskt språk som hör till de nordiska språken inom den germanska språkgruppen. Svenska talas som modersmål av cirka 9 miljoner personer i världen, av vilka cirka 8 miljoner i Sverige och ungefär 290 000 i Finland. Svenska talas i begränsad utsträckning även av ättlingar till svenska och finlandssvenska utvandrare i bland annat USA och Kanada men också av senare utflyttare runt om i världen.
Svenska språkets historia delas in i följande perioder:
- runsvenska (cirka 800–cirka 1225)
- fornsvenska (cirka 1225–1526)
- äldre nysvenska (1526–1732)
- yngre nysvenska (1732–1900)
- nusvenska (1900–)
Finlandssvenska
Finlandssvenska är en regional varietet av svenska och brukar definieras som den svenska som talas och skrivs av finlandssvenskar. Det är inget helt entydigt begrepp, men i första hand brukar benämningen syfta på icke-dialektalt språk medan svenskan i Finland också inbegriper de finlandssvenska dialekterna.
Finlandssvenskan skiljer sig från svenskan i Sverige först och främst i fråga om uttalet men även vad gäller ord och uttryck. I viss mån förekommer också skillnader i syntax och ordböjning. Ju ledigare språk det handlar om desto större är skillnaderna. Neutralt finlandssvenskt skriftspråk skiljer sig mycket lite från sverigesvenskt skriftspråk.
Läs mer
- Uppslagsverket Finland
- Charlotta af Hällström-Reijonen: Svenska talas också i Finland
- Svenskan i Finland – i dag och i går (Svenska litteratursällskapet)
Finlandismer
Ord och uttryck som används bara eller företrädesvis i Finland kallas finlandismer. Som finlandismer räknas också ord och uttryck som används i en annan betydelse i Finland än i Sverige. Ett välkänt exempel på den senare typen är semla, som i Sverige syftar på en fastlagsbulle och i Finland på en bulle av matbröd. Exempel på finlandismer är rådda och talko och uttryck som hopa och ro och på sju famnars vatten. I Finlandssvensk ordbok finns drygt 2 500 ord och uttryck.
Närmare hälften av finlandssvenskarna har dialekt som sitt egentliga modersmål.