På 1600-talet påstod sig den svenska professorn Olof Rudbeck ha hittat Atlantis i Sverige. Hans fanatiska sökande resulterade i ett massivt verk.
Vissa hävdar att Atlantis existerar och att det bara är en tidsfråga innan vi hittar det. Andra säger däremot att Atlantis aldrig existerat, och bara var ett av Platons påhitt, ett redskap för att lära ut filosofi.
Under denna tidsperiod stod Sverige på toppen av sin stormaktsbana. Under samma tid pågick i Norden också en sorts fornnordisk renässans, där man börjat intressera sig för vikingatiden på ett helt annat sätt än förr. Man återupptäckte de gamla isländska sagorna och det rika material som fanns i dem.
Rudbecks teori om ett svenskt Atlantis föddes antagligen när han ritade en karta över svenska orter som nämns i en av dessa sagor. Han verkar där ha hittat likheter mellan området kring Gamla Uppsala och Platons beskrivning av Atlantis. Han blev därför övertygad om att Atlantis legat i Sverige, med Gamla Uppsala som huvudstad.
I slutet av 1600-talet utkom ett verk på tre massiva band som placerade Atlantis på en ganska oväntad plats: Sverige. Verkets titel var Atland eller Manheim, men kallas Atlantican, och dess författare var Olof Rudbeck den äldre.
Rudbeck såg svenska ord eller ortnamn som liknade de ord, orter och namn som förekommer i den grekiska mytologin, och möblerade med stöd av detta om i den antika världens geografi.
Olof Rudbeck den äldre (hans son hade samma namn) var något av ett universalgeni. Han studerade medicin, men var också intresserad av botanik, musik, språk, arkeologi och geografi. Rudbeck upptäckte lymfsystemet, och var bland annat också professor i medicin och fungerade som rektor för Uppsala universitet i några omgångar.
Ett problem var att det saknades källor om detta. För Rudbeck bekräftade detta bara att de forna svenskarna på den tiden hade befunnit sig i en guldålder, eftersom invånarna varit för upptagna med att njuta av livet för att bry sig om att föra anteckningar.
Mycket av det bevismaterial som Rudbeck lade fram för att Atlantis legat i Sverige var etymologiska. Rudbeck såg svenska ord eller ortnamn som liknade de ord, orter och namn som förekommer i den grekiska mytologin, och möblerade med stöd av detta om i den antika världens geografi.
Bland annat placerade han Herakles stoder vid Öresund.
Platon hade nämligen placerat Atlantis väster om Herakles stoder. Dessa stoder har traditionellt ansetts syfta på klipporna vid Gibraltar där de markerade utkanterna för vart mänskligheten mäktade komma till havs. Men eftersom det var känt att folk från Medelhavet under antiken tagit sig till bland annat de brittiska öarna, föreföll det för honom mera logiskt att placera Herakles stoder vid infarten till Östersjön, som var oframkomlig under delar av året.
Stöd för denna teori hittade Rudbeck i svenska ortnamn vid Öresund som liknade Herakles, som Herhals och Herhambra. De egentliga stoderna fanns inte längre kvar, men minnet levde kvar i dessa namn. Han blev så övertygad att han senare slog fast att Herakles i själva verket måste ha varit svensk.
Rudbecks uppfinningsrikedom, intelligens, kreativitet och energi blev i själva verket ett problem för trovärdigheten i hans forskning. Om något bevismaterial inte stämde överens med teorin hittade Rudbeck för det mesta en förklaring, även om det inbegrep etymologiska krumsprång, tvetydiga tolkningar och kanske till och med, vilket vissa av hans kritiker anklagade honom för, rena förfalskningar.
I Silverbibeln som kommit till Uppsala som krigsbyte har någon i Johannesevangeliets vers 10.23 suddat ut ordet ubizvai och i stället skrivit ubizali, vilket sedan kunde tolkas som att Jesus hade vandrat av och an i Uppsala och inte i Salomos pelargång som den ursprungliga texten.
Ett avgörande dokument som kallades Biskop Karolus krönika hittades också mycket lägligt inklämt i en bok i Rudbecks eget bibliotek, skrivet med ett misstänkt modernt bläck och innehållande en mängd begrepp och uttryckssätt som var märkligt moderna för sin tid.
Det är osäkert vem det var som gjort dessa förfalskningar. Rudbeck hade många motståndare vid universitetet, och det är inte osannolikt att dessa avsiktligt försökt svartmåla honom.
Även om Rudbeck kanske drog fel slutsatser, gjorde han mycket rätt på vägen. Bland annat identifierade han de indoeuropeiska språkens inbördes släktskap och flodernas betydelse för civilisationens uppkomst, och var också en av de första som åldersbestämde arkeologiska fynd genom att datera den omgivande marken.
En annan positiv bieffekt av Rudbecks besatthet av Atlantis var att han började ge ut universitetets föreläsningskataloger på svenska. Rudbeck ansåg nämligen att svenskan utgjorde grunden för både latin och grekiska och därför kunde anses som förnämare än de klassiska språken.
Medan Rudbeck levde verkar det som att det inte fanns många som öppet vågade kritisera honom, antagligen på grund av hans höga ställning, goda kontakter och stora inflytande. Den framväxande nationalism som fanns under stormaktstiden bidrog kanske också till att Rudbecks forskning togs emot med öppna armar.
Först senare vågade fler akademiker börja syna Atlantican mer kritiskt, och i dag betraktas den närmast som en yttring av stormaktstidens hybris. Än i dag är Atlantican ändå ett strålande exempel på Rudbecks otroliga bildning, fantasi och uppfinningsrikedom, även om det bygger på felaktiga premisser.