När jag häromdagen för första gången skulle använda ett nytt datasystem som staten nyligen tagit i bruk märkte jag att mitt förnamn dubblerats när det förts in i systemet. Plötsligt skulle jag förhålla mig till att jag i systemet hette ”Maria Maria”. Det här hände också mina kollegor: en del fick sina namn dubblerade precis som jag, andra fick namn enligt modellen förstanamn + andranamn + förstanamn, alltså typ ”Sara Helena Sara”.
Allt det här beror antagligen på någon teknisk miss som säkert kommer att åtgärdas. Och det är väl inte så farligt kan man tänka, men det fick mina tankar att kretsa kring namn och identitet. Mitt namn är mitt och det som nu står i systemet känns plötsligt inte som mitt eget namn. Lika lite som när det händer att mitt efternamn, som stavas med V, känns som mitt, om det stavas med W någonstans.
Namn och identitet
Namnet är knutet till en människas identitet. Det är ofta den första information man delar med sig av i ett möte med nya människor. Hur man känner för sitt eget namn varierar säkert för de flesta människor under olika skeden av livet. När jag var barn kunde jag tycka att det var trist att heta Maria eftersom det nästan alltid fanns minst en annan Maria på klassen, så jag förlikade mig med att vara Maria V. Som vuxen tycker jag inte det är jobbigt att mitt namn är så vanligt, det är ändå mitt. På en tidigare arbetsplats jobbade jag i ett litet team på fem personer och ändå råkade jag ha en namne i teamet. Hon och jag löste det genom att tilltala varandra med efternamn och småningom tog resten av teamet efter oss. När jag kom till Språkinstitutet fanns det redan en annan Maria på avdelningen (som mest har vi varit tre Marior i vårt team på tio personer), så jag fick introducera mitt smeknamn. Smeknamnet har visserligen följt mig största delen av mitt liv och jag gillar det, men av någon anledning har det sällan blivit så att jag i nya sammanhang presenterat mig med det.
Men ja, jag har aldrig tidigare hett Maria Maria. Och den här gången har jag inte fått vara med och bestämma själv, vilket gör att tilltalet känns främmande.