Kulturarv är ett ganska svårinringat begrepp, som kan definieras så här:
”Kulturarvet uppstår som ett resultat av människans verksamhet och i växelverkan med miljön. Det berättar om förändringar i värderingar, övertygelser, kunskaper, färdigheter och traditioner. Kulturarvet kan vara materiellt, immateriellt eller digitalt. Kulturarvet förnyas, bevaras och överförs till kommande generationer.” (Källa: Kulturarvet som en resurs för en hållbar framtid och ett gott liv. Förslag till kulturarvsstrategi 2022–2030, Undervisnings- och kulturministeriet.)
Det materiella kulturarvet är till exempel den byggda miljön, men också naturen. Det immateriella kulturarvet är traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor: muntliga traditioner, sånger, berättelser. Det digitala kulturarvet är olika typer av material som digitaliserats. Kulturarvet är levande och föränderligt.
Det materiella kulturarvet är till exempel den byggda miljön, men också naturen. Det immateriella kulturarvet är traditioner och kunskaper som förs vidare mellan människor: muntliga traditioner, sånger, berättelser. Det digitala kulturarvet är olika typer av material som digitaliserats. Kulturarvet är levande och föränderligt.
Språket är både en förmedlare av immateriellt kulturarv och ett immateriellt kulturarv i sig självt. Det handlar om våra dialekter och om äldre språkformer, men det handlar också om modernt standardspråk. Kulturarvet är alltså inte begränsat till det som är gammalt och exotiskt. Också namnen, både ort- och personnamnen, är en del av vårt kulturarv.
På Språkinstitutets svenska avdelning handlar det om det finländska kulturarv som det svenska språket utgör. När redaktörerna för Ordbok över Finlands svenska folkmål (öppnas i ett nytt fönster, du flyttar till en annan tjänst)arbetar med att redigera de cirka 1 miljon arkivkort som utgör ordbokens material, och sedan publicera resultatet i ordboken innebär det att de tillgängliggör, tolkar och digitaliserar det finlandssvenska dialektala kulturarvet, bit för bit, bokstav för bokstav. Och när språkvårdarna besvarar språkfrågor, skriver artiklar eller håller kurser bidrar de till att hålla det svenska standardspråket i Finland levande, aktuellt och funktionellt.
Kulturarv skapas också i samtiden. Det är inte bara sådant som man kan hitta på ett museum eller i ett arkiv, utan det är levande och föränderligt. Det är alltså inte bara äldre skeden av språket som räknas till kulturarvet, utan också dagens språk.
Våra kollegor på de andra avdelningarna på Språkinstitutet jobbar självfallet också med det finländska kulturarvet. Det handlar om finskt standardspråk, äldre finska, finska dialekter och karelska. I någon mån arbetar vi också med samiska, romani och teckenspråk.
I det finländska kulturarvet ingår också språk som kommit till oss under senare år. I vårt fall handlar det om somaliska och kurdiska som vi arbetat för genom de tre ordböckerna Suomi–somali-sanakirja, Suomi–kurmandži-sanakirja och Suomi–sorani-sanakirja. En arbetsgrupp utsedd av regeringen har utarbetat ett förslag till en kulturarvsstrategi (se länk). Målet för strategin är att kulturarvet värderas och att man ser att det är vårt gemensamma ansvar att skydda och bevara det. Och det är det vi håller på med, dag efter dag, år efter år.