En artig medmänniska öppnar en dörr för mig och jag säger kiitos (tack). När jag går vidare kommer jag plötsligt ihåg en språklig iakttagelse jag gjorde om ordet kiitos för många år sedan, när jag var barn eller ung. Det handlade om hur ordet reducerades när det uttalades många gånger i följd.
Jag tror att iakttagelsen gjordes när konduktriser (sådana finns inte längre) kollade passagerarnas biljetter i bussar eller spårvagnar. Det kunde låta /tåss, tåss, tåss, tåssss/. Ibland tror jag att det blev nästan bara blev ett väsande /sss, sss, sss, ssss/. Jag lärde mig att ord kan låta mycket annorlunda i praktiken än man får lära sig i skolan.
Senare har jag kunnat göra iakttagelser om hur mina tvåspråkiga barn har använt sina två språk, finska och svenska. Där går den där miesen (’Där går den där mannen’) sa en av sönerna .
Ännu tidigare gjorde jag en annan iakttagelse om finska språket. Jag minns att jag satt i en spårvagn med min mor och att hon upplyste mig om att svenskans tulpan är tulppaani på finska. Då fick jag en aha-upplevelse: det är alltså så man bildar finska ord, genom att foga ett -i till det motsvarande svenska ordet! Senare har jag förstått att det inte var en helt oriktig iakttagelse. Det finns faktiskt många finska ord som är bildade just på det sättet, även om det inte gäller alla finska ord som jag trodde då.
Akta mina sotabisar!
Senare har jag kunnat göra iakttagelser om hur mina tvåspråkiga barn har använt sina två språk, finska och svenska. Där går den där miesen (’Där går den där mannen’) sa en av sönerna om en man som gick förbi. Då hade han böjt det finska ordet mies enligt svenskans böjningsmönster. Svensk böjning hade han också tillämpat i följande beskrivning av hur gyttjigt och sörjigt det var ute: de va så kurit å mutit (kurit och mutit uttalades kortstavigt och med svenskt o-ljud som i ost). Bakom detta uttalande fanns naturligtvis finskans oli niin kuraista ja mutaista . I satsen Väck mig när vi lähestyy kiosken hade verbet lähestyä ’närma sig’ däremot bibehållen finsk böjning – eller kanske man kan tolka det utdragna y-ljudet som en finlandssvensk utdragen slutvokal av samma typ som /ää/ i /kommää/ ’kommer’.
En av sönerna fällde följande yttrande om behovet av ett paraply under ett ösregn: När de satoi så rankasti så hadde vi den där sateenvarjon (’När det regnade så häftigt så hade vi det där paraplyet’). Det intressanta med detta uttalande är att alla formord är svenska och alla betydelseord finska. – Formord är ord som inte har så stor egen betydelse utan används för att uttrycka grammatiska kategorier, medan betydelseord är ord med en relativt fyllig egen betydelse. – De finska orden har liksom ympats in i det svenska språksystemet. När samme son lekte med leksakssoldater på golvet och någon gick förbi utropade han: Akta mina sotabisar! Detta korta utrop inrymmer egentligen tre språk: svenska, finska (sota ’krig’) och dialekt (bisar ’gubbar’).
Monica Äikäs