Teckenspråk
Persontecken
Tecken som stöd och tecken som alternativ och kompletterande kommunikation
Handalfabet
Taktil användning
Teckenspråken i Finland
Finlandssvenskt teckenspråk
Historia
Länkar
Tillbaka till rubrikerna
Vad är teckenspråk?
Teckenspråk är naturliga språk som uppstått spontant genom dövas behov av kommunikation. Språken är visuella och produceras med hjälp av händerna, ansiktet och kroppen. På teckenspråk kan man uttrycka sig lika mångsidigt som på andra språk. De teckenspråkiga är en språklig och kulturell minoritet, och kärngruppen utgörs av döva eller hörselskadade personer som använder teckenspråk som modersmål.
Teckenspråk är inte ett enda internationellt språk. Varje språk är kopplat till den egna språkgemenskapen och kulturen, vilket betyder att döva i olika länder och kulturer använder olika teckenspråk. Inom teckenspråk förekommer det även ofta lokala dialekter och variationer i språkbruket. Som för talade språk kan skillnaderna och förståelsen mellan olika teckenspråk variera. Det finns ändå ofta vissa grammatiska likheter, vilket gör det lättare för teckenspråksanvändare att förstå varandra över språkgränserna.
På teckenspråk byggs ord och meningar upp av olika tecken. Ett tecken består av följande element, som tillsammans bildar tecknets innebörd:
- handform (fingrarnas ställning)
- platsen där tecknet utförs (på kroppen eller framför kroppen)
- händernas rörelse (rörelse då tecknet utförs)
- orientation (i vilken riktning, t.ex. uppåt eller neråt, handen och fingrarna rör sig under tecknet)
- icke-manuella element (ansiktsuttryck, mun-, huvud- och kroppsrörelser).
Teckenspråkens grammatiska struktur skiljer sig från de flesta talade språk och satserna byggs bland annat upp av tecknens ordningsföljd, ansiktsuttryck och huvud- och kroppsrörelser. Teckenföljden i sin tur skiljer sig från talade språks ordföljd. Om man på teckenspråk till exempel vill berätta att man går över en bro måste bron först konstrueras, det vill säga tecknas.
Teckenförrådet i olika teckenspråk kan variera mycket, men ofta finns det stora likheter i den grammatiska strukturen. En viss handform kan kombineras med en framåtriktad rörelse för att ange framtid, och med en bakåtriktad för att ange gången tid, medan grundbetydelsen är densamma. Tack vare den typen av logik och så kallade ikoniska tecken (tecken som liknar det som de betecknar) kan döva relativt lätt kommunicera med döva från andra länder.
Tillbaka till rubrikernaPersontecken
Persontecken är ett slags egennamn på teckenspråk. I stället för att personens namn bokstaveras, används ett tecken som till exempel kan härledas till utseende eller en (personlig) egenskap. Persontecknet är därmed direkt kopplat till en viss person.
Tillbaka till rubrikernaTecken som stöd och tecken som alternativ och kompletterande kommunikation
Tecken som stöd eller tecken som stöd för talet (TSS) är utvecklat för personer som förlorat hörseln i vuxen ålder och har svenska som sitt modersmål. Det är ett slags hjälpspråk, där ordföljden och strukturen medvetet följer det talade språket. En mycket snarlik variant är tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK), som är utvecklat för hörande barn med språkstörning. Det används till exempel inom småbarnspedagogiken och logopedin.
Det är svårt att se skillnad på TSS och TAKK och termerna används ofta synonymt i praktiken. Det är närmast den tänkta målgruppen som skiljer dem åt, snarare än det språkliga uttryckssättet.
Tillbaka till rubrikernaHandalfabet
Handalfabet används bland annat för att teckna ord som inte har någon teckenspråkig motsvarighet till ett ord i det omgivande talade språket. I handalfabet motsvaras varje bokstav av en egen handform. Det används till exempel om personer och orter inte har (hunnit få) teckenspråkiga namn. Men handalfabetet används också även om namntecken och persontecken redan finns. Då visar man tecknet och bokstaverar samtidigt för att försäkra sig om att alla förstår. Detsamma kan gälla ovanligare eller mer abstrakta begrepp som introduceras i samtalet.
I likhet med de olika teckenspråken finns det även olika handalfabet. Det finns också internationella tecken och blandspråk (t.ex. International sign) som bland annat används under internationella dövsammankomster.
Tillbaka till rubrikernaTaktil användning
Dövblinda kan använda TSS eller teckenspråk taktilt, det vill säga med hjälp av känselsinnet. Då lägger lyssnaren sina händer på talarens händer och följer med i rörelserna.
Tillbaka till rubrikernaTeckenspråken i Finland
I Finland finns det två nationella teckenspråk, det finlandssvenska teckenspråket och det finska teckenspråket. Båda språken etablerade sig till följd av att den första dövskolan grundades i Finland 1846. Det finlandssvenska och det finska teckenspråket är nära besläktade med varandra. Detta syns bland annat i ett stort gemensamt teckenförråd. Det finns ändå skillnader mellan språken, som till en del beror på att det finlandssvenska teckenspråket har influerats av svenskan och förankrats i svenska och finlandssvenska kulturtraditioner. Det finska teckenspråket har i sin tur främst influerats av finskan.
Det finns specifika tecken som endast används i det finlandssvenska eller det finska teckenspråket. Det finns även tecken som är identiska på båda språken, men som har betydelsemässiga skillnader. Tecken som används i båda språken och har samma betydelse kan dock ha skillnader i handform, rörelse eller artikulation.
En stor skillnad har uppkommit genom kontakten med de talade språken. I finlandssvenskt teckenspråk används svenska munrörelser, medan det i finskt teckenspråk används finska. (Munrörelserna i teckenspråk är inte identiska med de talade orden, utan bara antydningar.) De talade språkens inverkan syns också i översättningslån, initialtecken och bokstaveringar. Ett exempel på översättningslån är tecknet för sportlov. På finlandssvenskt teckenspråk används en sammansättning bestående av tecknen för sport och lov. På finskt teckenspråk består motsvarande sammansättning av tecknen för hiihto och loma (hiihtoloma ’skidlov’).
Finlandssvenska döva är en minoritet inom en minoritet och anpassar sig i hög grad, till exempel då de kommunicerar med personer som använder finskt teckenspråk. För det mesta förstår de här språkgrupperna därför varandra utan problem. Dessutom uppger finlandssvenska döva att de har lättare att förstå (och bli förstådda av) sverigesvenska döva än vad finska döva har.
Talade språk har en lång skriftlig tradition och talarna har tillägnat sig allmänspråket under många års skolgång. Teckenspråk har inget skriftspråk, och döva kommunicerar skriftligt på omgivningens språk – ett främmande språk för dem. Teckenspråkigt standardspråk har inte en lika etablerad form som till exempel finskt eller svenskt standardspråk. På grund av få användare och stor språklig variation har det finlandssvenska teckenspråket inte ett etablerat standardspråk i samma grad som finskt teckenspråk.
Tillbaka till rubrikernaFinlandssvenskt teckenspråk
Antalet talare av finlandssvenskt teckenspråk har länge uppskattats till cirka 300, varav hälften döva. En kartläggning utförd 2014–2015 visar ändå att antalet döva talare bara är cirka 90 i Finland numera. En stor del av dem tillhör en äldre generation språkanvändare, födda på 50-talet eller tidigare. Enligt Unescos kriterier är det finlandssvenska teckenspråket allvarligt hotat. Finskt teckenspråk är modersmål för 4 000–5 000 personer, och det talas därtill som andraspråk eller främmande språk av 6 000–9 000 personer.
Det finlandssvenska dövsamhället har på 2000-talet aktiverat sig för att revitalisera och stödja sitt språk. Det är en akut uppgift, eftersom språkanvändarna är så få och medelåldern är hög. Språket överförs inte heller direkt från generation till generation, eftersom 90 procent av alla döva barn föds till hörande föräldrar som inte har kunskaper i teckenspråk. I dag finns det inga naturliga språkmiljöer där det finlandssvenska teckenspråket skulle kunna överföras. Dövskolan i Borgå, som var den sista finlandssvenska dövskolan och som fungerade som en viktig språkmiljö och språköverförare, stängdes 1993.
Finlandssvenska familjer med döva barn har därför varit tvungna att söka nya lösningar. Många familjer flyttar till Sverige till orter med teckenspråksskolor. Av de som stannar i Finland väljer många finska dövskolor och barnen lär sig därmed det finska teckenspråket och finska som skriftspråk. Som döv kan man också delta i integrerad undervisning med hjälp av en tolk, men det finns ett begränsat antal tolkar som kan både det finlandssvenska teckenspråket och talad svenska.
Numera genomgår många döva barn operation och får hörselimplantat med åtföljande hörselrehabilitering. De integreras bland hörande barn i sina närskolor. Sammantaget innebär detta att döva barn som växer upp i hörande familjer inte lär sig teckenspråk.
I Finland har teckenspråk en lagstadgad position i grundlagen sedan år 1995. År 2015 trädde teckenspråkslagen i kraft, med syftet att främja de språkliga rättigheterna för teckenspråksanvändare. Dessutom ökar lagen myndigheternas kännedom om teckenspråken och de teckenspråkiga som en språklig och kulturell minoritet.
År 2016 startade projektet Livs (Lev i vårt språk) för att återuppliva det finlandssvenska teckenspråket. En instruktörsutbildning i finlandssvenskt teckenspråk genomfördes 2016–2017 och hösten 2018 startade en tolkutbildning i finlandssvenskt teckenspråk (Livs 2). Den förra utbildningen av tolkar i finlandssvenskt teckenspråk avslutades 1993.
Tillbaka till rubrikernaHistoria
Det finländska teckenspråksgemenskapen etablerades i mitten av 1800-talet. År 1846 återvände Carl Oscar Malm (1826–1863) till Finland efter elva års skolgång i Sverige, och grundade Finlands första dövskola i Borgå. Malm introducerade teckenspråket från Sverige, som så småningom spred sig bland de döva i Finland.
Teckenspråksgemenskapen utvecklades i en positiv riktning och teckenspråket användes fritt och som undervisningsspråk i dövskolorna. Undervisningen gick på svenskt teckenspråk men med tiden utvecklades det till det finska och finlandssvenska teckenspråket. Länge ansågs ändå det finlandssvenska teckenspråket endast vara en dialekt eller variation av det finska teckenspråket, som då kallades för det finländska teckenspråket. Teckenspråksanvändarna var dock ense om att det fanns variation i användarnas språkbruk. Till exempel användes termen Borgåtecken för tecken som var kännetecknande för de som gått i dövskolan i Borgå.
Oralismen nådde Norden under slutet av 1800-talet. Användningen av teckenspråk ansågs förhindra en effektiv språkinlärning och teckenspråk betraktades som primitiva, underlägsna till talade språk och inte naturliga eller fullständiga. I dövskolorna förbjöds användningen av teckenspråk och döva skulle lära sig att producera ljud och läsa på läppar. Förutom förändringarna gällande undervisningsspråk skedde även stora ideologiska förändringar i samhället. Döva blev tvångssteriliserade och personer med ärftlig dövhet behövde tillstånd för att gifta sig med varandra.
Under 1960- och 1970-talen ökade förståelsen för språklig och kulturell mångfald samt jämlikhet. Detta banade vägen för positivare attityder mot teckenspråk och dövhet i Finland överlag. Under denna tid blev också den lingvistiska forskningen intresserad av teckenspråk. Skillnaderna mellan finskt och finlandssvenskt teckenspråk uppmärksammades för första gången.
Denna utveckling medförde att teckenspråken konstaterades vara naturliga språk och likvärdiga med talade språk. I grundlagsändringen 1995 erkändes teckenspråk som (minoritets)språk och det finlandssvenska teckenspråket blev officiellt ett språk 2005.
Samtidigt stärktes den språkliga medvetenheten inom dövsamhället. År 2002 grundades föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga och det finlandssvenska dövsamhället blev allt mer aktivt med fokus på språkfrågor och språkrevitalisering. Föreningen var samtidigt ett viktigt steg för det finlandssvenska teckenspråket och teckenspråkiga som en språk- och kulturgrupp.
Tillbaka till rubrikerna