”Så här märker man vilket fattigt språk svenskan är.”
”Ni har ord för allting! Om jag frågar vad det här är så säger du att det är en slev, men om skaftet var lite mer böjt skulle den heta något annat.”
Yttrandena ovan är kommentarer som jag har fått om svenskan, av två olika personer. Den första har svenska som modersmål och den andra har engelska som starkaste språk. Den första kommentaren yttrades när personen i fråga skrev sin kandidatavhandling på svenska men läste mycket av sin litteratur på engelska. Det andra uttalandet föranleddes av att jag frågade efter något mycket specifikt ord på engelska som personen inte kom på i hastigheten. Därför menade hen att det hade räckt med lite större slängar, något ditåt, men att jag ställde alldeles för specifika frågor.
En seglivad myt
Två helt olika upplevelser alltså, och i högsta grad subjektiva. Den första illustrerar en myt som jag uppfattar som seglivad, alltså att svenskan har få ord och att det är svårt att uttrycka saker snyggt på svenska. Men vilken är måttstocken?
Jag tror att det som ofta ligger i bakgrunden är tanken att det alltid råder – eller borde råda – ett ett-till-ett-förhållande mellan olika språk, att det borde finnas en exakt motsvarighet till alla ord på ett annat språk. För oss svenskspråkiga är det säkert ofta engelskan eller finskan som spökar. Läser man ett ord på engelska, finska eller något annat språk som saknar en direkt motsvarighet i svenskan tycker man att svenskan är fattig. Men språk fungerar inte så, de utvecklas inte i en värld där ett språk är standard och alla andra mäts enligt samma måttstock.
För mig personligen är det något i själva tankesättet som skaver – ett språk blir väl inte fattigare för att man ibland behöver använda fler ord för att beskriva en företeelse? Såvitt jag vet finns det ingenting vi hittills inte har kunnat tala om på svenska för att språket inte har räckt till.
”Det låter bättre på engelska”
Något annat jag har hört ett antal gånger är att ord och uttryck låter så mycket bättre på engelska. Eller exaktare. ”Facilitate är inte samma sak som underlätta.” Det här är intressant eftersom det ofta inte handlar om att den rent språkliga betydelsen nödvändigtvis skulle skilja sig åt, utan oftare är det förmodligen känslan som är förknippad med ordet. Att säga till exempel ”facilitera” känns liksom coolare än att säga ”underlätta”. Och se där, jag valde det engelska ordet cool i stället för till exempel det mer svenskklingande häftig, som också hade illustrerat det jag ville förmedla. Engelskan är för tillfället ett högstatusspråk och det brukar leda till sådana här tendenser.
Vår nyansrika svenska
Så till det andra uttalandet, en i mitt tycke ganska trevlig omväxling till påståendena om att svenskan är fattig eller inte uttrycker det man vill säga exakt nog. Kommentaren var som sagt i högsta grad subjektiv, men jag tycker om att tänka mig att svenskan har många möjligheter att nyansera språket. Tänk bara på alla fantastiska adjektiv för att beskriva något vi starkt ogillar: äcklig, hemsk, vidrig, gräslig, ryslig, förfärlig … Listan kan göras hur lång som helst. Eller motsatsen: ljuvlig, underbar, fantastisk, trevlig, härlig, angenäm … Hur många kommer du på?
Och gällande nämnda slev: Vi har ju faktiskt åtminstone orden slev, soppslev, såsslev och stekspade för något som hade kunnat kallas för slev, slev, slev och slev, kanske med beskrivningar som ”den vanliga sleven”, ”den största sleven”, ”den minsta sleven” och ”den platta sleven” om man hade behövt vara mer specifik. Och den som gillar korta och kärnfulla uttryckssätt kan glädja sig åt att det på svenska räcker med att blunda, medan man på engelska måste ”close one’s eyes”.