Men varför i
all världen skulle tjuvar knipa folk? De har väl, tvärtom, all
anledning att försöka förbli osedda, och då vore det väl klokast att
låta bli att nypas.
Förklaringen till sammansättningen är att förleden tjuv-
här liksom i en del andra ord har betydelsen ’otillåtet och i smyg’.
När man ger någon ett tjuvnyp nyps man alltså i hopp om att inte bli
upptäckt. Utdelaren av ett verbalt tjuvnyp är visserligen känd, men
nypningen sker ändå i det fördolda eftersom elakheten är inlindad. Den
som försöker konfrontera en tjuvnypare riskerar bli bemött med ”nu är du
överkänslig”, ”nu överreagerar du”, ”det har jag väl inte sagt”, eller
något i den stilen.
Andra ord där förleden har samma innebörd som i tjuvnyp är tjuvskytte, tjuvkoppla, tjuvträna och tjuvåka. Visserligen kan tjuvskytte
också tolkas som stöld − man jagar djur som är någon annans egendom −
men i själva verket kan man bedriva tjuvskytte på sin egen ägandes mark.
Det gör man om man jagar en djurart under en tid när den inte är
lovlig.
Substantivet tjuv (belagt som Þiuver på 1200-talet) återgår på ett gemensamt germanskt ord (jfr engelska thief, tyska Dieb). Förleden tjuv- ’smyg-’ är belagd första gången i fornsvenskan 1483 som thiuva‑. De två tjuv-orden hör naturligtvis samman.
Ett likadant samband mellan smygande och stjälande återfinns i adverbet stjälande(s), som förekommer (eller har förekommit) i de finlandssvenska dialekterna, t.ex. komma stjälandis ’komma obemärkt, komma smygande’, han röker nog stjälande
’han röker nog i smyg’ (arkivet för Ordbok över Finlands svenska folkmål). Adverbet tas upp också i Svenska Akademiens
Ordbok med angivelsen ” numera bl. i Finl., bygdemålsfärgat”. En
parallell finns i engelskan, där uttrycket by stealth betyder ’i smyg’. Formen stealth är samma ord som substantivet stealth ’stöld’.
Nina Martola