En vänlig läsare skickade en inskannad bild på en insändare publicerad i Hufvudstadsbladet den 1 maj 2000. Insändaren är undertecknad med signaturen Gospadin. Insändarskribenten, uppenbarligen manskörssångare på 1940–1950-talet, berättar om sina personliga minnesbilder av ursprunget till uttrycket Glada vappen.
Man ska vara försiktig med att jämställa anekdotiska minnen med historiska fakta. Trots det tror jag vi kan ta fasta på insändarskribentens datering av uttrycket Glada vappen till någon gång under perioden 1941–1951. Uttrycket kan vara äldre än så, men knappast yngre. Och i brist på någon annan förklaring till hur uttrycket uppstått, citerar jag här signaturen Gospadins förklaring:
”Men när har då uttrycket uppstått? Somliga vill spåra det till sextiotalet, medan andra minns det från femtiotalet. Om jag minns rätt – vilket jag inte alltid gör – daterar det sig till decenniet 1941–1951.
Episoden skulle ha sjunkit ner i historiens glömska och på sin höjd givit upphov till något enstaka fnitter av en passerande flanör, om inte Husis hade fått nys om skylten och – sin vana trogen på den tiden – skyndat sig att göra nummer av den tafatta språkliga övningen.
Det föddes faktiskt genom en illa översatt annons. En flitig forskare kunde få tag på datum, i den mån någon anser att det är mödan värt. Det hände sig att en krögare eller kaféägare söder om linjen Kronohagen–Tölö ville befrämja sin affärsverksamhet genom att skylta i fönstret om näringsställets frestelser inför första maj, och synnerligt medveten om att en avsevärd del av de då i trakten bosatta var svenskspråkiga, gjorde det på vartdera språket.
Den välmenande krögaren översatte slutfrasen ”Hauskaa vappua” efter sitt huvud, kanske utan att reflektera över att dagen benämns efter ett förnamn, som kunde vara annorlunda i en svensk almanacka.
Episoden skulle ha sjunkit ner i historiens glömska och på sin höjd givit upphov till något enstaka fnitter av en passerande flanör, om inte Husis hade fått nys om skylten och – sin vana trogen på den tiden – skyndat sig att göra nummer av den tafatta språkliga övningen i det andra språklägret. I en liten men iögonenfallande notis i Dagboken gjorde man sig lustig över den tokiga formuleringen, som i och med det uppnådde en, av den okända författaren inte avsedd, officiell status. Redaktörens intentioner må ha varit vilka som helst, men i alla fall hade han släppt lös en okontrollerbar naturkraft.
Vi på körestraden i Kajsaniemi hade naturligtvis läst notisen, så vi önskade varandra ”glada vappen” under muntra flabbningar. Uttrycket spred sig hastigt inom studentvärlden och småningom också i icke akademiska kretsar.”
Nu borde ”en flitig forskare” bara bekräfta denna uppgift med att gå igenom Hufvudstadsbladets dagbokssidor under åren 1941–1951 för dagarna kring valborg.