Någon på jobbet
råkar använda ordet förhärskande, och
strax går diskussionens vågor höga. Hur ska ordet egentligen uttalas? ”Jag har
alltid sagt /’föörhärskande/ med betoning på för-” säger någon, medan en annan pläderar för uttalet
/för’härskande/ med betoning på andra stavelsen -härsk-. Vi slår upp ordet i Svenska språknämndens uttalsordbok och
kan konstatera att båda uttalsvarianterna finns med. Ord som förhärskande är så pass ovanliga att man
inte så ofta har anledning att uttala dem, och därför kan man bli osäker. Ett
annat ord av detta slag är ådagalägga som
också kan uttalas på två sätt: /’åådaagalegga/ med betoning på å- eller /å’daagalegga/ med betoning på
andra stavelsen -da-.
Olika betoningar i Sverige och Finland
När det gäller betoning har finlandssvenskan vissa varianter som avviker från
sverigesvenskan. Ord som ansenlig,
anständig och tillräcklig har i
Sverige vanligen huvudtryck på första stavelsen (/’annseenlig/, /’annstenndig/,
/’tillrekklig/), men i finlandssvenskan finns det också en variant med betoning
på andra stavelsen: /an’seenlig/, (an’stendig/, /til’rekklig/. När det gäller
ordet insekt är den vanligaste
finlandssvenska varianten /in’sekt/ med betoning på andra stavelsen, medan det
sverigesvenska uttalet är /’innsekt/ med betoning på första stavelsen in.
Elefantiasis eller elefantiasis?
De besvärliga orden psoriasis och elefantiasis betonas ofta på olika sätt
i sverigesvenska och i finlandssvenska. I Finland finns det en vanlig
uttalsvariant med betoning på näst sista stavelsen -a-: /psori’aasis/, /elefanti’aasis/, medan det gängse
sverigesvenska uttalet är /pså’riiasis/, /elefan’tiiasis/ med betoning på
stavelsen -ri- respektive -ti-. Fast helt entydigt är det
sverigesvenska uttalet av elefantiasis inte.
En gång ville en kollega och jag kontrollera just detta uttal och kollade
därför den uttalsanvisning som fanns vid ordet i Nationalencyklopedin. En
välmodulerad mansröst framförde två olika uttalsvarianter: /elefan’tiiasis/
ELLER /elefan’tiiasis/. Problemet var bara att de två varianterna lät identiskt
lika i våra finlandssvenska öron. Förklaringen var att varianterna uttalades
med olika ordaccent, och de sverigesvenska ordaccenterna är något som vi
finlandssvenskar har svårt att uppfatta.
”Uuselt” i Sverige, ”usselt” i Finland
Också när det gäller andra aspekter av uttal än betoningen inser man som
finlandssvensk med jämna mellanrum att ett uttal man själv alltid använt är
regionalt. Som ung bodde jag på Lotsgatan, och jag uttalade det alltid med
långt o: /lootsgaatan/. En dag gick
det upp för mig att ordet lots de
facto uttalas med kort o i
sverigesvenskan, alltså /lotts/. Andra ord som uttalas med kort vokal i Sverige
och (ofta) lång vokal i Finland är till exempel est, pust, dom (i betydelsen ’beslut i domstol’), frusta, yrsel. Ordet usel
är ett exempel på det motsatta: i Sverige uttalas ordet i regel med långt u (/uusel/) medan det i Finland vanligen
uttalas med kort u (/ussel/).
När jag började
arbeta på Språkinstitutet fick jag höra att det rekommenderade uttalet av tonfisk är /toonfisk/ med långt o och inte /tånnfisk/ med kort å som jag i likhet med många andra
finlandssvenskar alltid använt. I mitt stilla sinne tänkte jag upproriskt: ”Jag
kommer ALDRIG att börja säga /toonfisk/, där går gränsen.” Men hör och häpna,
vid det här laget har jag hört mig själv säga /toonfisk/ upprepade gånger.
Monica Äikäs