Svenska och finska är bägge sammansättningsrika språk och mycket ofta motsvarar sammansättningarna varandra till bildningssättet, men det gäller att vara observant för plötsligt ramlar vi över fall där det inte fungerar. Exempelvis motsvaras efterleden lakana mainoslakana inte av lakan på svenska. De stora tygstycken med reklam som man hänger upp t.ex. på husväggar heter reklamvepa. Ordet vepa har alltså tagits till heders i en ny, lite snarlik betydelse. Tidigare var det rätt vanligt att ha vepor på väggen inomhus t.ex. ovanför en soffa eller en säng.

Vill man visa levande bilder i stort format gör man det med hjälp av en storbildsskärm. Har skärmen modestare format talar vi vanligen om videoskärm. På finska skiljer man inte på formatet med hjälp av själva ordet utan det heter videotaulu i bägge fallen.

Inga "stand" på svenska

Finska och svenska går heller inte hand i hand i fråga om inlån av engelska ord. På svenska har vi inget lånord ”stand”. Ordet ständi i finsk tappning förekommer i vardagligt eller jargongartat språk och används i två lite olika betydelser som dock har med varandra att göra. Finns en ”ständi” på en mässa handlar det om en utställningsmonter, eller med ett inhemskt ord stånd.

De reklamskyltar affärerna brukar ställa ut på trottoaren utanför kan också kallas ständi på finska. Ett inhemskt finskt ord för ständi i skyltbetydelsen är mainosteline och det motsvaras av reklamställ eller reklamställning på svenska. Men oftast när man talar om det sättet att göra reklam använder man gatupratare eller trottoarpratare på svenska. Det används till och med i bestämmelser och regler. Men skulle man med det svenska ordet som förebild gå och tala om ”kadullapuhuja” på finska skulle man garanterat sätta myror i huvudet på sin finska samtalspartner. Myror i huvudet har man för övrigt inte på finska hur förvirrad man än är.

Det som på finska kallas ständi kallas ofta gatupratare eller trottoarpratare på svenska. Foto: Nina Martola

Det vore strängt taget önskvärt att trottoarprataren faktiskt pratade, för de uppställda skyltarna är ett otyg för synskadade som lätt snavar över föremål som plötsligt dykt upp på ett ställe som tidigare varit fritt från hinder.  På finska talar man om just ”hinderfrihet” dvs. esteettömyys medan den svenska motsvarigheten betonar en lite annan aspekt. Många städer och kommuner har numera regler för hur skyltarna får ställas upp och hur de får vara utformade med tanke på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Nina Martola

Dela